Psykisk ohälsa

Förord - Jag vet hur tårar smakar, jag vet hur läppar ler och jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer. Detta är min historia genom psykisk ohälsa i form av ätstörningar. Jag ska vara rak på sak, det är rent åt ett helvete. Observera nu att jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller att ni tycker synd om mig. För så är det inte, för jag har växt som människa. Jag brukar uttrycka mig så här “titta framåt inte bakåt, för då trillar man”.

Jag har varit sjuk i psykisk ohälsa, ätstörningar som utlöste en depression, självskadebeetende, självmordstankar, låg självkänsla samt extremt mycket ångest. Mina tyngsta dagar någonsin! Nu är det dags för mig att beskriva min resa genom anorexin. Kom ihåg att jag vill verkligen inte trigga någon nu eller inspirera dig. För det är en hemsk kamp att gå igenom. Jag skriver denna självbiografi för att upplysa att “många” människor är drabbade av ätstörningar. Genom min tid som sjuk kände jag mig så utanför, ingen i min närhet var drabbad.

Redan som 7-8 åring började jag jämföra mig med tjejer i klassen. Jag “kände” mig så mycket större än alla andra. Men så låg det verkligen inte till! Under denna period pratade jag och mina närmsta vänner om detta ämne. Min kompis sa öppet och klart vem som var tunnast och tjockast. Jag fick alltid höra att jag var den långa, spinkiga tjejen. Men som sagt kom jag ihåg att jag aldrig var nöjd. Hade dålig självkänsla och självförtroende redan då.


Men någon gång i slutet av 5an bestämde sig jag och mina vänner att vi skulle “banta” för första gången så att vi stack ut lite i mängden. Vi ville vara dem här “coola” tjejerna och glänsa ut och briljera framför killarna. Helst de smala blondinerna med mycket smink samt ha sexiga kläder på oss. För då trodde jag att man var mer “värd” och mer “poppis”. Mina kompisar och jag sa som alla tonårstjejer säger “jag ska bara gå ner några kilon”. Ni vet säkert vad jag menar? Var exakt en sådan person och efter 3-4 veckor slutade man med bantningen, samt gick upp de där kilona på nolltid. Så höll jag på i perioder, fram och tillbaka! Men som ingen visste hade min självkänsla och personlighet ändrat på sig snabbt efter första bantningen. Min självmedvetenhet hade gått ner till botten och min kropp började kylas ned under mina bantnings perioder. Effekten på detta ledde till att jag blev deprimerad, trött och självmordsbenägen. Problemet var att ingen fattade att orsakerna på detta var att min kropp var i självsvält fram och tillbaka, inte ens jag själv!

Min vilja var så fast och besluten att jag skulle bli modell. Kom med i någon form av modellagentur, dilemmat var bara att jag hann inte gå på något modelluppdrag innan min hjärna “kollapsade” av ångest.

Detta gör ont att säga, men jag vet att jag inte är ensam. Ätstörningar ökar kraftigt i samhället och jag vill bara förmedla att det är det sista jag vill för en människa. Det är en hemsk kamp för både omgivningen men framförallt för den som är drabbad. KOM IHÅG att man väljer inte att bli sjuk själv. Det kan inträffa vem som helst och när som helst, precis som en annan psykisk eller fysisk sjukdom… Men nu till min historia: ...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229