”Helvetets sonden”

Hej mina hjärtan! På senaste tiden har jag haft extremt mycket kroppsångest. Egentligen är inte det så konstigt med tanke på att jag arbetar intensivt på ett behandlingshem, som betyder viktåterhämtning. I dagsläget kämpar jag dagligen med att inte falla eftersom anorexin har skrikit och skriker inom mig, hela tiden. "Du är finare när du vägde de där X kilona", "Du får ett bättre och värdefullare liv om du bara går ner de där "10" kilona igen som du stigit över sen sist", "Du kommer aldrig hitta din drömpartner så ful som du är", osv. skriker anorexin inombords. Dag in och dag ut, och då är det inte så himla lätt att fortsätta kämpa. Men jag gör det främst för min familjs skull. Jag vill inte se dem så oroliga som dem var när exempelvis jag blev körd i ambulans till sjukhuset eller låg i sjukhussängen och kunde knappast stå upp på egna ben utan att ramla av yrseln. Dessutom vill jag aldrig i hela mitt liv ha tillbaka den där "helvetets" sonden igen som skaver nere i mina halsmandlar. Nej, fy vad hemskt det var. Jag får nästan en tår när jag tänker tillbaks på tiden. Hur kunde det gå så himla långt?

Jag vill må bättre, men demonerna hindrar mig. Mina hjärnspöken tänker bara att alla andra med anorexi är så himla mycket sjukare och svagare än mig. Jag är varken en tillräckligt bra kompis, duktig i skolan eller att vara anorektiskt. Fast innerst inne förstår jag att "jag inte är frisk", dock så ser jag mig inte som anorektiskt, eller har aldrig varit det. Kanske ätstörd men inte mager utan åt andra hållet istället "tjock och otillräcklig". Men konstigt nog känns ätstörningen, liksom som jag!! Min egen identitet. Anorexin har skapat mig, för jag vet inte annars vem Alma riktigt är. Anorexin är tryggheten i mitt liv, samtidigt som jag vet att den är skadlig och ett helvete... Men kanske är jag värd det livet? Samtidigt som jag verkligen vill bli frisk... Kram, Kramis❤️

Kram, Kramis <3

Gillar