"Hatar DIG så jäkla mycket"

Hej! För ca 2 år sedan försvann en sak i mitt liv, som jag aldrig hade trott att jag skulle börja sakna igen. Eller inte på det sättet som jag saknar det! I mitt huvud finns ett monster som säger till mig att jag ska försöka komma loss från vården och sluta äta samt börja träna igen. Inte för att jag ska bli frisk utom för att jag ska få tillbaka kontrollen och leva livet. För just då när man är i bubblan så är det fasen mycket enklare än livet bakom ätstörningen. Men kom ihåg jag hatar verkligen dig, jävla ätstörning!

Men när man ska försöka komma loss från fasaden så är det dubbelt så svårt att komma ifrån helvetet...

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag skulle börja sakna dig igen, eller rättare sagt träningen. Innan jag blev sjuk kan jag erkänna att jag var den tonåringen som hattade att träna och tyckte att bara ordet träning var ansträngande. Men när man inte fått rört sig fysiskt på riktigt så saknar man det enormt mycket. Det finns inga ord hur mycket man saknar det!

Mina muskler är som bortkastade, jag orkar nästan inte lyfta någonting! Jag talar om ett par matkassar hem från affären eller skolväskan till cykelparkeringen utanför skolan. Man är som om man är förlamad i armar och ben. Ja, jag kan erkänna att jag är rädd för att bli frisk. Men mitt mål är att bli frisk och kunna få leva som en vanlig tonåringen igen. Jag kan erkänna att jag saknar inte det onyttiga för det mår jag bara illa åt. Bara massa kcal i mitt huvud, men jag önskar att jag får vara med och träna med mina kompisar efter skolan eller på skolgympan. Bara få leva livet...

Kram, Kramis <3

Gillar