Idag igen? Hej min systers fina läsare. Alma har det rätt tufft just nu men hon uppdaterar så ofta hon kan. Jag tänkte fortsätta med min lilla miniserie kring en anhörigs påverkan. Idag tänkte jag skriva lite mer angående en tvillings påverkan. Att vara tvilling är speciellt, minst sagt en enäggstvilling. Jag har länge funderat över varför tvillingar drabbas så lätt av ätstörningar. Det kanske bara är ett påträffande att jag vet 3 tvillingspar där ena tvillingen har en ätstörning. Jag har långt ifrån en ätstörning, men ändå har jag på slutet börjat tänka mer på kost och motion. Troligtvis handlar det om mitt stora mål tjejmilen, men däremot kan jag inte sluta fundera på vad som gör att vi drabbas så lätt. Kanske jämför man lättare med en kopia av sig själv eller så har det något med barndomen att göra. Kanske moderkakan var trängre och näringen mindre för den ena. I mitt och Almas fall har jag alltid varit större och enligt min teori borde jag bli sjuk, inte Alma. Och enligt psykodynamiska perspektivet är barndomen orsaken till problemet. Men Alma och jag har växt upp sida om sida till varandra. Gått i samma klass från dagis till fram till gymnasiet, bott i samma hus, gått i samma aktiviteter och till och med haft samma umgänge. Det stämmer inte... Det har självklart funnits skillnader, t.ex. att Alma fick mindre näring under graviditeten och var mycket mindre när hon kom till världen eller att hon fått kämpa mer än mig för att få det hon vill. Men i slutändan tror inte jag att det har gjort henne sjuk, utan att slumpen lämnade sina spår. Självklart kan man gräva i orsaker men de är troligtvis så många att man kan utesluta en anledning till problemet.

Att vara anhörig är tufft. Den saken är klar. Men jag tror att alla drabbas olika mycket eftersom många komponenter ligger till grund för empatin till den sjuka: ålder, relation till den skadade, relationsbandet emellan personerna och bakgrund. I mitt fall har jag och Alma alltid varit väldigt tajta. Vi har bråkat mer än normalt, haft stora konflikter, däremot tror jag att vår relation är något unikt. Att vara tvilling sägs vara något magiskt. Jag kan inte jämföra det med andra syskonrelationen eftersom jag inte har fler syskon. Men något lustigt band har vi, och jag tror det har funnits under tiden Alma varit sjuk. Om jag varit sjuk tror jag Alma inte hade agerat på samma sätt som mig. Hon hade säkert pratat mer om det, med kompisar och erfarna vuxna inom ätstörningar. Jag har pratat med en del om det. Men de är väldigt få och jag har haft svårt att kontrollera mig själv när jag väl börjat prata. Jag tror det beror på att jag sällan tar mig tid för mig själv på det sättet. Mina kompisar har alltid funnits där. Men jag har inte öppnat upp för så många, och har jag gjort det har jag gjort det fullt ut. Att prata om en ätstörning är svårt för det flesta inte minst sagt för de anhöriga. Man vet inte riktigt vad man ska säga, eftersom det är ett lite känsligt ämne. För mig har pratandet fungerat med några personer inte minst sagt vänner. Men vuxna har jag haft svårt att prata med. Det känns liksom som att här kommer tvillingarna psyk. Även fast jag inte är sjuk. Kan jag uppleva att det finns en osäkerhet för många angående tvillingar. Man ser inte två individer utan en. Tvillingar är samma människa även om skillnaderna är större än likheterna. Det har varit det tuffaste för mig. De närmste vet verkligen att vi är olika och de kategoriserar oss inte lika mycket som okända. Jag hatar verkligen det för jag och Alma vill vara oss själva. Båda kämpar på sitt sätt precis som du. För det gör alla människor. Att vara människa är nog det svåraste man kan vara. Alla kommer någongång i problem, även du. Ingen lever livet jämnt, även om det ofta känns så.

Jag har under hela tiden Alma varit sjuk varit lite i bakgrunden. Inte vetat vad jag vill göra och vetat hur mycket jag ska synas. Under tiden har familjen provat olika metoder för att få Alma på fötter igen. Vi har alla varit med på Almas behandling och haft samtal kring familjesituationer tillsammans med hennes behandlingsteam. Och är det något jag hatar så var det dessa situationer. Jag behandlade inte alla rätt, och jag upplever inte att det var fel gjort av mig. För alla agerar olika och jag klarar inte av att sitta och tala om problemet med någon som låsas veta vad som är rätt. För ingen vet det. Inte ens läkarna. De tror sig veta men alla ätstörningar har olika botemedel. Ibland hittar man de fort och ibland tar det längre tid. Självklart vet de inom vården bättre än mig och alla andra som inte arbetat med dessa problem tidigare. Men vården har inte alltid rätt. För det har ingen. Jag brukar alltid jämföra detta med cancer, ingen vet om just den strålbehandlingen kommer fungera. Det är bara att testa och göra det bästa i situationen för att göra den sjuka förhoppningsvis frisk. Det har varit mitt stora problem kring Almas mående. Över att prata med kunniga över något som inte är garanterat. Varför ska jag lägga tid på att tala med någon om problem när det bara uppstår nya hela tiden? En fråga som är värt att fundera över. Jo man kan underlätta olika situationer över att få hjälp över hur man ska bete sig. Men det är inte lätt och det gör mig bara förvirrad. Jag vill ha facit i hand. Det ska vara bevisat inte luddigt. 99% är för lite, en procent för lite. Det ska vara 100% bevisat, för den dagen kommer jag tro på det. Alma är nu inställd på ett friskt liv och därför upplever jag att det är för första gången i mitt liv värt att börja fantisera om det friska. För tro får man göra i kyrkan om man vill.

/ Tilde

Gillar

Kommentarer

IsabellePettersson
,
så fint inlägg 😘nouw.com/isabellepettersson
ByAlma
,
tack snälla😘nouw.com/byalma
happyM
,
❤️❤️❤️nouw.com/happym
ByAlma
,
❤️❤️❤️nouw.com/byalma
IP: 82.99.3.229