Det går inte att formulera med enbart ord
Hej mina hjärtan! Jag vet inte var jag ska börja det här inlägget, eftersom att jag är osäker på vad jag egentligen vill ha sagt. Det är som om orden inte kan forma texten, som om jag söker efter något jag vill ha sagt men som inte går att formulera med enbart ord.
Från dag ett när jag växte upp har jag alltid känt mig onormal och annorlunda. Jag vet i själva verket inte exakt på vilket sätt. Utan det minsta jag vet är att jag aldrig har passat in på den här planeten. Ensam, vilsen och orolig är det faktum jag har levt i, och lever till viss del nu också. Men ändå så har jag kämpat på, och det känns så skönt att äntligen ha börjat hitta hem. Eller hittat hem har jag långt ifrån gjort, utan i själva verket så har jag börjat känna mig trygg och hörd från omgivningen. Accepterad för den jag är!!

Jag är så oerhört tacksam att jag får vara med i den kompisgrupp jag funnit i skolan. Det känns som att jag inte behöver sitta i ett hörn utanför, utan faktiskt få ta plats. Nu är inte jag den som tar så mycket utrymme i en vänkrets, men ändå så finns det plats för mig. Jag får komma till tals och bli en del av gemenskapen, vilket känns så skönt. De vet mycket om min problematik, men trots det så får jag vara mig själv. De ser mig i ett annat perspektiv, än bara den sjuka Alma. Ja, naturligtvis pratar vi om det emellanåt. Men som helhet pratar vi om så mycket mer såsom skolan, killar och vardagsintressen. Ja, helt enkelt ungdomslivet!!
Jag ville bara förmedla och ha det sagt - att jag är så oerhört tacksam att jag får vara mig själv när jag umgås med de som betyder mycket för mig, samt är en stor del i mitt liv. Tacksamheten är obeskrivlig!! Ni vet vilka ni är!! Tack!! Kram, Kramis❤️