En film jag såg nyligen är Ted Gärdestad- för kärlekens skull där huvudrollen spelas av Adam Pålsson. Måste bara säga WOW vilken gripande, fantastiskt film! Jag är själv inte för film så mycket då jag lätt blir rastlös, men denna satt jag framför utan att tröttna i 2 timmar i sträck! Tipsar alla att se den.

Från att ha växt upp med teds musik till att få se denna film och verkligen lära känna honom, hans karriär och hans välmående var så himla fint och känslosamt på samma gång. Att få reda på att han hade svår schitzofreni, vilket jag faktiskt inte var bekant med tidigare, var en stor del av filmen. Vad jag uppskattade, var att hans psykiska tillstånd inte romantiserades pä något sätt, utan visade det för vad det var och hur mycket hans liv och vardag verkligen påverkades. Jag upplever ofta att i filmer när man nämner psykisk ohälsa vare sig det är en spelfilm eller en dokumentär, så gör man gärna en ”skönare” version av det. Man visar att det tär på en, men att det blir ett lyckligt slut. Men vi alla vet att det blir inte alltid ett lyckligt slut. Den psykiska ohälsan kan dessvärre vinna över välmåendet och det var precis det som hände i teds fall. Jag tror alla är bekanta med hand historia och vad han gick igenom, därför vill jag inte gå in på detalj. Psykisk ohälsa visar sig i alla dess former och MÅSTE tas på allvar.

Jag är så tacksam för att medicin, läkarvård och förståelse för psykiska sjukdomar ökar för varje dag som går och att fler får hjälp så att man slipper må på det förfärliga sätt som Ted tvingades göra. Ted, vi saknar dig. Himmelen har fått en helt ny bild av vad musik är sedan du kom dit och jag hoppas att du, sedan ett antal åt tillbaka, fått vila från allt jobbigt som pågått i ditt huvud.

Ofta kommer ämnet ”vikt” upp i min umgängeskrets. Tidigare, hade det varit nägot jag skulle fått obeskrivlig ångest utav och hellre velat sjunka under jorden än att behöva prata om. Idag, är jag okej med att prata om det & faktiskt FÖR att prata om det. Inte för att få någon att känna sig obekväm, inte för att få någon att må skit utan att ta fram den positiva sidan av vikt-snack och ge alla en push att älska sin kropp.

Tidigare härom veckan lade jag ut ett inlägg som jag kallade för ”vad din kropp är till för”, som helt enkelt handlade om att älska den kropp du blivit given och vara tacksam att den funkar till det den ska. För så är det ju verkligen när man tänker efter, eller hur? Jag älskar min kropp. Jag har lyckan att säga att en sund relation till mat i dagens läge efter många, långa möten och övervinnande av mina rädslor att äta onyttigt.
När jag var ”en storlek större” en vad samhället klassar som ”normal” fick jag ofta frågan om jag inte oroar mig för min hälsa, om jag inte är rädd att dö i förtid pågrund av att jag åt ett mål på McDonalds då & då och köpte chips och dipp när jag ville fira. Näe, jag är inte orolig, svarade jag varenda gång. Varför inte? För att jag hade varit på hälsokontroll, tack vare att min hypokondri hjärna redan varit i tankebanorna att bli sjuk pågrund av min vikt. Läkaren konstaterade att jag låg bra till i min kurva och att så länge mestadelen av mitt matintag är näringsrikt så kan man unna sig, i kombination med motion. Jag tog läkarens råd och har aldrig mått bättre.

”Vad väger ni?” Var den vanligaste frågan i mitt tjejgäng för ett par år sedan. Alla var så otroligt rädda för att vara ”den större” i gänget, samtidigt som bekräftelsebehovet växt till sig större än någonsin. Alla svarade och gav varandra komplimanger och när det kom till mig svarade jag ”jag väger mig inte”. Dem blickarna är obeskrivliga, otroliga och värdelösa. Jag förklarade innan dem ställde onödiga frågor att jag är lycklig i hur jag ser ut och älskar mig själv för min underbara personlighet och mitt utseende är inte allt, även om jag tycker att jag är sexig i underkläder. Varför bry sig om siffran på vågen, när den enda vågen du egentligen behöver bry dig om är den som mäter din glädje och lycka i livet? Omge dig med människor som tänker lika, och som gör dig lycklig. Varför mäta hälsa och välmående i hur länge man kommer leva och hur många antal kg vågen visar, när det är värdet av åren man spenderar som egentligen betyder nägot?

Jag arbetar på ett helt vanligt jobb, dag ut och dag in. jag studerar just nu och arbetar därför deltid, men nu under sommartid har det blivit ett arbete på heltid. På mitt arbete har det varit relativt lugnt och inte speciellt mycket att göra, vilket går att både jag och mina kollegor på min arbetsplats haft tillfälle att prata om saker vi tänker på och lär känna varandra bättre. Vi har då nästan varje dag, glidit in på ämnet att inte tycka om sin chef. Att inte trivas på sin arbetsplats och att behöva jobba såpass mycket att man blir utbränd.

Jag har varit i den sitsen. I mars detta år, gick jag in i väggen. Jag var på bussen påväg hem efter en helt vanlig dag i skolan, där jag studerar när jag började gråta som aldrig förr. Jag hade efter skolan, åkt till ett café för att umgås med lite kompisar för att ta en kaffe och bara prata strunt. Under hela tiden, kunde jag att jag hade gråten i halsen. jag hade tagit på mig alldeles för mycket uppgifter både på jobbet, skolan och fritid. jag grät och grät på bussresan hem samtidigt som jag gömde mig bakom mina solglasögon. När jag kom hem grät jag lite till. och lite till. sen somnade jag. Dagen efter besökte jag min lokala vårdcentral som konstaterade att jag blivit utmattad, gått in i väggen. Klockan var ungefär 15 på eftermiddagen när jag kom hem efter besöket, och jag kände att en powernap hade suttit rätt. Jag somnade, jag sov i 18 timmar i sträck. Det var så fruktansvärt välbehövda timmar av sömn som jag gått miste om senaste månaderna. Jag hade försovit mig till jobbet och ringde in till min chef sekunden som jag vaknade. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och förklarade situationen för henne om allt med gråten, utmattningen och anledningen till att jag försovit mig. Jag sa att jag behövde ta dagen ledigt och stressa ner, jag sa också att jag redan pratat med en kollega som kunde ta mitt skift. Hennes respons var "De var väl onödigt. nu blir vi aldrig klara i tid". sedan la hon på. Inget krya på dig, inget hejdå. hon bara la på.

Detta fick oss att diskutera detdär med hur man blir behandlad av sin chef och vad för slags arbetsmiljö man jobbar i. Varför var min chef tvungen att agera sådär? Hade jag fått en önskan den där dagen, hade det varit att må bra. Att kunna åka till jobbet, att inte vilja gråta själen ur mig och att kunna prestera. Men det gick inte. Jag tycker inte om min chef, jag har haft oturen att få arbetsgivare som varit genuint elaka personer som inte kan ett skit om hur man beter sig mot sina medmänniskor. Kom ihåg, det är aldrig okej att bli illa behandlad. Det finns aldrig en ursäkt för att behöva strida emot sin hälsa när allt i kroppen skriker stopp och du har ingen skyldighet att göra saker du inte klarar av. Ta hand om er. <3