En film jag såg nyligen är Ted Gärdestad- för kärlekens skull där huvudrollen spelas av Adam Pålsson. Måste bara säga WOW vilken gripande, fantastiskt film! Jag är själv inte för film så mycket då jag lätt blir rastlös, men denna satt jag framför utan att tröttna i 2 timmar i sträck! Tipsar alla att se den.

Från att ha växt upp med teds musik till att få se denna film och verkligen lära känna honom, hans karriär och hans välmående var så himla fint och känslosamt på samma gång. Att få reda på att han hade svår schitzofreni, vilket jag faktiskt inte var bekant med tidigare, var en stor del av filmen. Vad jag uppskattade, var att hans psykiska tillstånd inte romantiserades pä något sätt, utan visade det för vad det var och hur mycket hans liv och vardag verkligen påverkades. Jag upplever ofta att i filmer när man nämner psykisk ohälsa vare sig det är en spelfilm eller en dokumentär, så gör man gärna en ”skönare” version av det. Man visar att det tär på en, men att det blir ett lyckligt slut. Men vi alla vet att det blir inte alltid ett lyckligt slut. Den psykiska ohälsan kan dessvärre vinna över välmåendet och det var precis det som hände i teds fall. Jag tror alla är bekanta med hand historia och vad han gick igenom, därför vill jag inte gå in på detalj. Psykisk ohälsa visar sig i alla dess former och MÅSTE tas på allvar.

Jag är så tacksam för att medicin, läkarvård och förståelse för psykiska sjukdomar ökar för varje dag som går och att fler får hjälp så att man slipper må på det förfärliga sätt som Ted tvingades göra. Ted, vi saknar dig. Himmelen har fått en helt ny bild av vad musik är sedan du kom dit och jag hoppas att du, sedan ett antal åt tillbaka, fått vila från allt jobbigt som pågått i ditt huvud.

ett ämne som jag vet är väldigt både känsligt och jobbigt att hantera när det kommer på tal är självskadebeteende. Och det är fullt förståeligt, det är ingenting man skryter om och jag tror att det är gaska vanligt att man gömmer det för att man skäms, vilket man absolut inte ska behöva. Jag kommer i detta inlägg att ta upp de olika sidor som finns av självskadebeteende, varför jag föll dit och vad som räddade mig.

Det finns tusentals olika varianter av självskadebeteende och vad man definierar som ett självskadebeteende tycker jag bör avgöras av personen själv. jag skuld personligen beskriva självskadebeteende ungefär som det låter- när man skadar sig själv på ett antingen fysiskt eller psykiskt sätt, i ett upprepat beteende av någon anledning. Den anledning som är vanligast tror jag är att man vill känna något fysiskt, sätta en slags smärta på sina känslor för att man inte kan hantera dem eller helt enkelt inte känner dem. Oftast, efter att man skadat sig själv känns det som att ångesten minskar, eller så kändes det iallafall för mig. En mättnadskänsla fylldes i hela min kropp och jag kunde andas ut. Men när ångesten sen kryper sig på, är det 100 gånger värre och allt går bara runt i en ond cirkel och blir värre och värre. Jag kommer av specifika orsaker inte gå in på hur jag skadade mig själv, vad jag använde mig av eller vilka sätt jag har koll på för att jag uppmuntrar absolut inte till denna typ av beteende och vill därför inte ge "tips".

Jag började skada mig själv i samband med att jag började sjätte klass i grundskolan. jag passade inte riktigt in i min klass och hade stora problem med att anpassa mig till saker och ting. Detta ledde till att jag blev utfryst av alla och det förekom väldigt mycket hot, mobbning och hat på nätet riktat emot mig. Dem som gjorde det, höll även på såhär mot andra. I den vevan berättade min vän som också var utsatt, hur hon brukade göra för att lätta på alla de jobbiga känslorna. Hon brukade skada sig själv, medvetet. varför det? Tänkte jag, varför skulle jag göra det frivilligt när jag redan mår skit av all utfrysning? Men, efter många tankar och hot visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag använde mig av hennes sätt. I början var det bara smarta och oro, men sedan förstod jag hur det hade hjälpt henne när lättnaden kom. Men som tidigare nämnt, ångesten och paniken kom tillbaks i en 100 gånger högre grad och i detta blev allt bara värre. jag testade nya beteenden och märkte att alla fick mig att må bra för stunden, men bara för stunden.

Att sluta kan vara bland det tuffaste jag gjort. jag märkte själv att det blivit ett problem nr jag blev beroende av det, när jag hade nått den gräns att jag hade ständig smärta både fysiskt och psykiskt. Jag kunde gå igenom en hel skoldag och längta hem för att få skada mig, för jag visste att då fick jag slippa ångesten för en timme eller två. varför man behöver sätta stopp, är just för att det inte är ett beteende som kommer att hjälpa varken dig eller ditt mående i längden. Det gör dig mer illa än det gör gott och hur svårt och trovärdigt det än låter så finns det annan hjälp att få som med tiden kommer läka såren på ett helt annat sätt. Jag bestämde mig en kväll efter att jag skadat mig själv för att jag inte ville mer. jag ville inte utsätta mig själv för detta och jag hade börjat inse hur dåligt det var för mig. Jag slängde därför allt som kunde trigga igång mitt beteende och fick helt enkelt sluta. jag kanske hade enorm tur eller så var inte mitt beroende tillräckligt starkt, men jag lyckades på första försöket. jag har varit fri från mina självskadebeteenden i snart 4 år och dessa år har varit de mest lärorika jag haft.

jag vill bara kort säga att det finns hjälp att få. Våga prata med någon om hur du har det. Det kan vara en förälder, kompis, lärare, kurator etc. Efter det finns det annan hjälp att få. Försök även att hitta ett nytt sätt för att få utlopp för dina känslor. Skrik i en kudde, lyssna på musik, gå ut och spring eller slå på en kudde. Försök hitta andra utvägar för i längden, lönar det sig otroligt mycket. Ta hand om er. <3