Läsarfråga - fälttävlanssatsning


hej Amanda. Jag undrar vad dina bästa tips är för att lyckas inom fälttvlan trots att man inte har den bästa ekonomin? och för att komma framåt trots att man fortfarande går i skolan. Jobbade du näe du var liten för att kunna ha häst? Hur lyckas jag ta mig ett steg nämre toppen utan egen häst och superbra ekonomi trots att jag inte fyllt 18 än? Kram


Hej!
Oj vad jag känner igen mig i den här frågan och situationen. Själv kommer jag från en väldigt stöttande familj men jag har fått visa många gånger om hur mycket jag vill just det här, att jag tar ansvaret till 100% och jobbar mitt hårdaste för mina hästar.


Som liten gick jag på ridskola. Mina föräldrar var själva inte insatta i sporten eller hästar alls för den delen. Mamma började följa med mig till stallet och ett hästintresse väcktes även från hennes sida. Dock stog det aldrig riktigt på kartan att någonsin köpa egen häst. Det är ett alldeles för stort ansvar och kostar alldeles för mycket pengar.
Drömmen om en egen ponny fanns givetvis alltid där, men någon stans trodde jag aldrig att den skulle gå i uppfyllelse.

Efter cirka 6 år på ridskola blev jag förfrågan av en instruktör om jag ville bli medryttare på en ung B-ponny några dagar i veckan. OM JAG VILLE!?! Hem till mamma & pappa och bedjade och bad. Efter att ha suktat och lovat och övertalat så fick jag lov att bli medryttare. I drygt ett år red jag den här lilla ponnyn och började tävla banhoppning så smått. Mina ben de växte så det knakade och jag kunde strax korsa dem under hennes buk. Vad nu då, tänkte jag. Inte ville jag tillbaka till ridskolan nu heller?


4 maj 2008 fyllde jag 12 år. Mamma, pappa, Ludwig och farmor väckte mig med frukost på sängen med vacker sång. Jag hade på känn att sådant skulle bli fallet, men ett brev jag tog emot, gjorde just den här dagen oförglömlig.

I vanlig ordning slet jag upp mina presenter i största nyfikenhet. Öppnade ett litet brev fyllt med en låååång text. Det blev tyst. Alldeles tyst. Hela familjen tittade förväntapå mig medan jag läste. Jag skulle få en egen ponny. Kan ni förstå? Mina ögon fylldes av Tårar. Jag hade på fullaste allvar ALDRIG trott att min stora önskedröm skulle gå i uppfyllelse....

En irländsk fux med en stooor vit bläs kom till familjens ägo ett par månader senare. Flowerhills Kalvin. Wow. Min Kalvin. Han var skygg, orolig och väldigt svår. Jag trillade i snitt av en gång i veckan, vi lyckades inte alltid lasta, så ibland missade vi helt enkelt tävlingen och stod snopna kvar hemma på stallbacken. Kom vi väl fram så lyckades vi inte heller alltid komma runt hoppbanan pga att man var tvungen att passera läktaren- läktaren fylld till brädden med spöken.
Men för att göra en lång historia kort, så gav lilla Kalvin mig världens bästa grund. Jag var tvungen att jobba timmavis varje vecka från marken, för att vinna hans förtroende. Vi tränade national horsemanship och gick på kurser. Vår andra sommar tillsammans, när vi började få lite bättre ordning på saker och ting, introducerades vi för fälttävaln som bara sa KLICK. När jag var 16 år gammal såldes min andra hälft och vi var tillsammans då rankade som främsta ponnyekipage i Sverige inom fälttävlan. Det var coolt.

Efter mina ponnyår visste jag helt utan tvekan vad jag ville. Efter ett par resor och jobbveckor hos ett par olika ryttare i Tyskland under somrarna, insåg jag att Sverige och tillgång till endast en häst inte skulle räcka till. Jag skyndade mig därför att ta studenten från världens bästa gymnasium. Sundsgymnasiets ridsportsgymnasium. Fick snabbt nos om ett jobb här i England - hos Tim och Jonelle. Ja, tack! Efter en veckas provjobb behövde jag inte tänka många minuter. Taget!


Under hela min karriär såhär långt har jag vetat exakt vad jag vill. Jag har varit och är för den delen, extremt lyckligt lottad med mina föräldrar som stödjer mig och min satsning. Dock har jag hela tiden fått jobba stenhårt. Inte en dag åkte jag inte till stallet för att jag var trött eller det var för kallt. HäStarna kom alltid i första hand. Alltid. För mamma och pappas support var jag dock även tvungen att sköta mig väl, göra mitt bästa i skolan, hjälpa till hemma osv. Eftersom jag visste att det var min ridning som skulle ta konsekvenserna i annat fall, så var det aldrig några som helst klagomål eller bekymmer.

Jag minns så väl när jag åkte på min första landslagsträff. En föreläsare kom in och sa följande ord : ”kunskap är det enda som ingen kan ta ifrån dig. Pengar må göra den här sporten aningen lättare, MEN oavsett hur mycket pengar man har, kan man aldrig köpa kunskap. ”
Meningar som gett mig många timmars betänketid kan jag lova. Det känns som det sannaste jag någonsin hört. När jag åkte ut på de olika stallen i Tyskland, besökte ryttare hemma i Sverige, tränade, hade hovslagare eller veterinär ute, då tog jag alltid min chans att fråga så mycket jag bara kunde. Nyfikenheten för allt som relaterade hästar var enorm.
Än idag bygger jag på kunskapsbanken. Varje dag. Frågor, diskussioner och reflektioner. Hela tiden. Det finns SÅ mycket att lära. Och någon stans tror jag att man har något att lära från alla människor.


En annan punkt jag skulle vilja ta upp är attityd. Något jag själv funderat mycket över. Eller framför allt gjorde under gymnasietiden. Som tidigare nämnt, gick jag på ridsportsgymnasium. Varje vecka tränade vi för tränare i toppklass. Jag minns hur vissa elever kunde fnysa åt tränarnas ord och ”ville hålla sig till sitt system”. Suck. Själv provade jag jämt och försökte mitt yttersta för att göra det tränaren i fråga sa till mig - inte enbart i respekt, utan även då instruktörerna vi hade allihopa själva hade tävlat i världstoppen, och därmed självfallet kunde betydligt mer än lilla jag??!
Givetvis uppstår situationer emellanåt när man inte tycker att en viss metod funkar särskilt bra. Alla ryttare är olika, precis som alla personer i normala sammanhang. Men något jag haft klart för mig sedan dag ett är dels att alltid ge tränaren i frågas kritik och hjälp en ärlig chans. Prova och försök ditt yttersta (- eller låt bli att gå dit...). Därefter kan man på egen hand fundera och plocka ut de delar man tycker är bra och Sålla bort de andra. Men någonting tror jag att man kan hämta från alla. Sedan är det som ett stort pussel för att hitta sin väg. Man plockar lixom bitar från olika håll som man sedan bygger ihopa med de man redan har. Ju mer man tränar och tar in, desto större och starkare blir pusslet.


Sammanfattningsvis skulle jag ge tre tips för att lyckas göra en satsning inom fälttävlan.
1. Stay focused
2. Ha en god attityd och var nyfiken. Det finns alltid mer att lära.
3. Sök dig till andra etablerade ryttare. Ta risken, visa ditt intresse , jobba hårt och var klar med vad just du har för mål.

Hårt jobb, fokus och kunskap kan inga pengar köpa. Tittar man på världseliten inom fälttävlan så är det glasklart så gott som alla har tagit sig dit henom stenhårt, fokuserat jobb.

Att tiden då man fortfarande går i skolan begränsar en till viss del är svårt att komma ifrån. Själv försökte jag helt enkelt bara lära mig så mycket det gick och sedan ta steget utomlands så snart jag var klar med min skolgång.

Stort lycka till tjejen!!
x/A

??x/A 

Gillar

Kommentarer

KarolinaJonsson
KarolinaJonsson,
Jättebra inlägg! Älskar! <3nouw.com/karolinajonsson
brieditiseventing
brieditiseventing,
Tack snälla! 😇nouw.com/brieditiseventing
TeamFeliciaForsgren
TeamFeliciaForsgren,
Jättebra skrivet! Tar med mig citatet, det tål att tänkas mer på! 😊nouw.com/teamfeliciaforsgren
brieditiseventing
brieditiseventing,
tack snälla! Eller hur. det ligger mycket sanningar i det... nouw.com/brieditiseventing
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229