Läsarfråga - ANOREXI

Hej, jag lider av anorexia och är just nu inlagd för denna. Jag har börjat se ljuset mer i vardagen och vill så gärna tillbaka. Det jag saknar mest är livsglädjen och drömmarna. Det sjukdomen tar ifrån en är hemsk, att inte ens kunna drömma om det man älskar mest utan bara vara insnurrad i tankar om kalorier och kompensionsträning. Jag undrar hur du kom tillbaka från din anorexia så snabbt? Jag vill så gärna men det är så sjukt tufft. Hoppas du har några kloka tips.


Hej,
Efter en höst fylld med träning, detoxande och hälsosam mat i mängder snurrade jag in mig själv i ett trassel - en ätstörning. Något som började som hälsosamma rutiner gick över styr och efter vintern stod jag med ett hårt fysiskt krävande jobb och en stor sportsatsning framför mig - helt undernärd.

...men jag trodde att jag mådde bra. Jag trodde jag hade övervunnit ”mig själv” och det ständiga ”suget efter mer”.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Från flera håll fick jag hintar att mitt beteende inte var normalt och att min kropp verkligen var undernärd. Fler, fler och ännu fler hintade. Rafa sa till mig att han pratat med sin mamma som är doktor och att jag var i ett farligt tillstånd - då trodde jag han skämtade. Kom igen, jag är ju bara smal och vältränad?

En kväll i Fenruari åkte jag hem till Tim och Jonelle för att planera säsongen med Jonelle. Efter vårt Lilla möte tog hon tag i mig och öppnade mina ögon. Hon sa något sånthär ” du är en riktigt talangfull ryttare och du har det som krävs för den här sporten. Men du ÄR undernärd. Du tackar nej till middagar och sociala event, går runt i din helt egen värld på stallet, inte alls samma driv som du alltid haft, och rent fysiskt klarat du inte av att rida så stark och bra som alltid förut.. För att bli framgångsrik inom denna sporten krävs att man kan jobba lite mer och lite hårdare än ’alla andra’. För att få ägare och sponsorer måste man klara av att socialisera sig, man behöver ha bensin kvar i tanken efter en lång dag pp stallet för pappersarbete etc. Maten är som bensin i en bil. Jag säger inte att onyttig mat är bra men kroppens bränsle är bra mat. För att vi ska må bra och klara av livet och kunna vara som bäst när det gäller måste vi ha bensin i tanken...”

Wow. Eye opener...

Efter detta mötet med Jonelle såg jag alla tecken mer klart. Insåg att mina dagar gick ut på att räkna kalorier och se hur andra i min omgivning åt. Timmarna på hästryggen var den enda tiden jag faktiskt kunde fokusera på något annat.
Efter att En dag inte ens klara av att få upp en skottkärra för backen så bröt jag ihop. Vad har du gjort Amanda?

När jag nått min djupaste dal saknade jag livsglädje. Jag kunde inte tänka på en enda sak som skulle göra mig lycklig - Förutom att krypa ner under täcket och bara vila. Min kropp använde vartenda droppe av bränsle till att överleva. Jag var tråkig, grå, osocial och ville bara gömma mig under täcket. (För er som känner mig vet att det inte är sådan jag är, över huvud taget!) Tänkte tillbaka på alla drömmar jag haft sedan jag var ett litet barn. Det måste ligga nånting i dem.

Det var här, sittandes på stallbacken, som jag insåg att det faktiskt var på allvar.


...Jag gjorde ett aktivt val att erkänna för folk i min omgivning och här på min blogg att jag var sjuk. Vissa fnös, dessa valde jag att ignorera, men de allra flesta gav mig ett fantastiskt stöd. Jag såg det helt enkelt bara som ett snedsteg från en disciplinerad livsstil. Jag erkände att jag gjort något som skulle vara bra och hälsosamt lite för bra. Såg ingen skam i det - jag var ju bara duktig tyckte jag.

Efter mitt erkännande för mig själv & människor i min omgivning att jag hade anorexi bestämde jag mig för att gå till en kostrådgivare. I mitt huvud satt jag nästan och hånade damen - bara till att göra det som jag gjort - fast äta lite mer - ha, lätt som en plätt! Jag hade ju sådan självdisciplin Trodde jag....

Mitt nya mål blev att gå upp i vikt och våga äta mer. Jag har sedan barnsben verkligen älskat mat så när jag introducerade mig själv till ”normal/mer onyttig mat” igen så tappade jag kontrollen. Det var som ett monster inom mig som tog över kontrollen. Jag åt stora mänger mat och sedan inget alls, om och om igen. Det var en Lång resa - hetsät- ångest - svält - hetsät - ångest - svält.
Men tackvare lilla monstret lyckades jag i alla fall sakta gå upp i vikt igen. Monstret var som en överlevnadsinstinkt som fick mig att för stunden strunta helt och hållet i att vara smal och ”nyttig”, den fick mig att ignorera min svullna buk. Han sa till mig att varje bit du gått minus behöver nu gå till plus. Klokt monster. Så fort monstret försvann och anorexia-monstret kom tillbaka fick jag ångest för all den mat jag ätit.

Men, Ju mer näring min kropp fick, desto bättre mådde jag verkligen. Min ridning blev bättre, jag orkade ha kul och hitta på saker och sakta men säkert kom min framtidslängtan tillbaka. Och ju mer framtidslängtan jag fick desto lättare blev det att övervinna anorexin. Som mål försökte jag hela tiden sträva mot den personen jag vill vara om 5 år (sjukt svårt ibland - verkligen, ofta gav jag upp för ett slag, men någonstans fanns det där inom mig).



Än idag har jag inget friskt beteende till mat. Fortfarande är jag utmattad efter att ha ätit ”riktigt” några dagar i sträck. Men sakta men säkert bygger jag upp förtroendet för mig själv igen. Jag känner inte mättnad och hungerkänslor längre och jobbar dagligen med att planera min mat och mattider. Men allteftersom litar Min kropp långsamt mer och mer på att den kommer få i sig näring.

Ångesten kommer fortfarande. Jag försöker med olika knep att övervinna den. Ångest överlever bara i våra kroppar en kort stund. Och ju fler gånger man övervinner den desto lindrigare blir den - jag lovar. Jag försöker störa mig själv och ångesten med att omringa mig av folk jag trivs med, mysa med min hund, skriva av mig, ringa familjen, rida, kolla terränklipp på youtube, andas, lyssna på poddar. Inte alltid helt lätt. Men när man är i sitt ’normala’ tillstånd kan det vara bra att fundera ut sånna ’distracrions’ att ta in när ångesten kommer.

Jag tänker ofta tillbaka på när jag var liten och man åt det som låg på tallriken, var mätt och belåten och fortsatte sedan med sin lek utan att fundera två sekunder. Så en del av mig strävar mot mig själv om fem år och en del tillbaka på när jag var ett litet obekymrat barn. Innerst inne vet jag att vi kan. Vi lever bara ett liv, så du, fina tjej, ska vi göra dessa liv de bästa vi någonsin kan?

x/A

??x/A 

Gillar

Kommentarer

Lotta hamilton
Lotta hamilton,
Kära Amanda. Så Starkt av dig att du vågar öppna upp och lämna ut dig till oss läsare. vi hejar och tänker på dig . Vill man ngt väldigt starkt så blir det så , du är en talang och envis så ät mer bensin så du orkar ta bort monstret och få tillbaka din j-Vlar anama Go go kramar L8www.hamiltohorse.se
Sandrachorsell
Sandrachorsell,
Så starkt av dig att dela med dig av detta 💕nouw.com/sandrachorsell
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229