Distansförhållanden - yes/no

Läste på Nellie Berntssons blogg häromdagen, ett inlägg om distansförhållanden. Massor av tankar väcktes hos mig då jag själv varit i distansförhållanden ett par gånger. Många säger att, jo det är klart det går, medan andra säger att det avslut inte är ett hållbart alternativ. Jag håller med om båda och.

Första gången var när jag själv var i ett var när jag flyttade till England - ifrån min dåvarande pojkvän. Vi hade helt olika framtidsdrömmar och planer och Jag kunde inte se de gå ihop. De stora olikheterna gick helt enkelt inte hand i hand och suget efter England och sporten var större. Utan ett ”slutdatum” och en gemensam framtidsdröm tyckte jag inte att det var värt att ha ett förhållande. Jag tappade gnistan helt och förhållandet blev någonstans mer av en börda - det tog mer jobb att få det att gå än den glädje och energi man fick ut av det. Någonstans är det ändå tiden man spenderar tillsammans som är något? Att ha en partner att spendera livet tillsammans med? Am i wrong?



De senaste två vintrarna har jag på sätt & vis också haft långdistans förhållanden, fast med Rafa. Första vintern i två månader. Det var en lång tid , tro mig. Skillnaden var dock att vi hade ett datum. En större bild. En tid tillsammans att se fram emot. Samma denna vintern. Vi har någonstans samma framtidsdröm och målbild. Vet inte om det är farligt det med - att ”planera” för mycket i huvudet typ, men så känns det i alla fall nu.

Fick många frågor om det inte var sjukt svårt med avundsjuka och såntdär när vi var på varsin sida av jorden under så lång tid. Saknaden var stor men det var inte svårt. Jag litar till 100% på min partner och gör ingenting som jag inte vill att han ska göra , typ så. Respekterar det vi har. Något så starkt men ändå så skört.

Tror också att det är bra att få distans till varandra ibland - att se sitt förhållande från lite distans. Känna saknad och sedan uppskattning av den andra. Tror tid ifrån kan stärka ettt förhållande, kanske till och med är ett måste? Vad tror ni?

Antar att med förhållanden är det hela tiden så många faktorer som spelar in. Kärlek är en färskvara och något man måste ta hand om dagligen.

Trots att det kan vara komplicerat ibland så är det fantastiskt lätt om man bara bryter ner det, distansförhållande eller inte. För mig är det som en våg. Ett förhållande ska i totalen stärka personerna. Går förhållandet över en gräns så det tar mer energi och kraft än det ger - då är det nog värt en andra tanke.


Har du någon erfarenhet av detta? Någonsin varit i distansförhållande? Har du upplevt att det funkar eller är näst intill omöjligt?


??x/A 

Gillar

Kommentarer

mariellefriman
mariellefriman,
Jag har varit i många olika förhållanden men jag trivs bäst själv... Visst kan jag sakna att "ha någon" men ingen av mina relationer har varit några fullpoängare så för mig är singellivet mycket bättre. Är ju lite äldre ovkså och kan känna att jag har så mycket som jag vill ha på mitt sätt och rutiner som är anpassade att funkar efter mig som jag inte vill ge efter för. Skulle jag ha ett förhållande skulle jag vilja ha en särborelation där man litar på varandra till 100 såklart men inte måste ses eller höras varje dag. Vill inte heller känna att man obligatoriskt måste fira högtider ihop eller involvera sig i varandras familjer bara för att man är ett par. ☺ nouw.com/mariellefriman
Therese
Therese,
Mitt nuvarande började som ett distansförhållande men jag tror att anledningen till att det fungerade var att vi snabbt identidiferade att det var ett problem att vi bodde så långt ifrån varandra och diskuterade oss fram till en lösning på det. Till en början innebar det mycket pendling och till slut flytt för en av oss. Och när jag verkligen inte trivdes i den nya staden (gav det ett år) så flyttade vi till ett läge som skulle fungera för båda.www.theresemolander.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229