Let me just disappear!
Ni vet när man har så mycket hjärnspöken att man känner att man inte vet vad som är verkligt eller inte? Precis den känslan har jag just nu. Känns som jag har tappat bort mig själv.... Jag hatar min diagnos, jag hatar att må så här... Känner mig så jävla ensam... Jag känner ingen i eskilstuna. Inga vänner jag bara kan gråta ut hos eller bara få rymma till när det är så här jobbigt. Jag vill bara bort, bort från min verklighet ett tag.. Vet inte vad jag håller på med längre. Känner mig misslyckad. Vill bara dra tillbaka tiden. Känner mig så sjukt ensam. Jag känner mig tom men samtidigt känner jag att jag bara vill gråta & aldrig sluta. Känns som att alla bara försvunnit... Jag känner mig misslyckad & värdelös.. Jag hatar mig själv, jag vill bara att allt ska bli bra igen... Varför måste allt vara så svårt?? Varför fick just jag den här jävla diagnosen?! Varför måste just jag må så här?? Jag orkar inte mer, vill bara få ha min Molly här jag saknar hennes kram mer än någonsin just nu!!! Jag känner mig så vilsen. Jag försöker fly från mig själv, jag fick frågan varför jag jobbar så mycket, ikväll kom jag på svaret. Jag flyr från mig själv. Jag förstår inte mitt värde. Jag saknar mina barn, jag saknar någon som jag bara kan få gråta ut hos utan att behöva förklara varför. Har tagit en lugnande så förhoppningsvis slipper jag ångesten snart. Jag vill bara bort från allt just nu. Jag vill inte ha den här ångesten. Jag vill inte ha borderline. Känns som att ingen förstår hur jävla jobbigt det är att ha den här diagnosen. Hur jävla ensam man känner sig. Hur mycket man hatar dig själv & skulle aldrig lämna mina barn men ibland vill jag typ bara till Texaz & titta ner där uppifrån ibland. Bara få slippa ha den här ångesten, bara få känna att jag har någon. Jag vill bara ha en vän som jag känner att den kommer stå där i vått & torrt för mig även när jag går till helvetet... Bara orkar lyssna.. Men i slutändan lämnar alla mig som kall älskar. Det verkar bara vara så. Sist jag skrev ett sånt här inlägg fick jag en orosanmälan på mig av en i min närhet. Hon tog bloggen ifrån mig. Bloggen var min trygghet men istället gjorde hon mig rädd, rädd för att få ut mina tankar. Hållt så sjukt mycket inom mig på sistone. Jag har satt på mig en mask & låtsas som att allt är bra. Problemet är att jag även dolt för min familj att jag mår bra. Är så jävla rädd att bli dömd igen för att jag mår dåligt. Känner mig svag & det känns som att jag inte får känna så.. Varje dag sätter jag på en mask. Jag hatar mig själv. Jag hatar dig borderline.








