Idag är jag 28 år, bor med min sambo & min dotter Molly. Jag har ingen kontakt med något av fosterhemmen eller min pappa. Min pappa däremot brukar dyka upp här & var med jämna mellanrum. Jag är livrädd för honom än idag & kämpar dagligen med flashbacks, mardrömmar & annat som påminner om honom. Jag valde att berätta allt detta för att jag inte vill vara rädd för minnena längre. Jag vill inte vara rädd för honom längre... Jag hoppas att jag kan gå vidare utan honom. Att få bygga mitt liv utan honom. Jag är livrädd & var & varannan natt besöker han mig i mina mardrömmar. Haft den drömmen sen jag var väldigt liten. Alltid samma dröm men olika platser. Han jagar mig & precis när han gör hånleendet & ska döda mig vaknar jag upp kallsvettig & panikslagen & får söka igenom lägenheten för att försäkra mig att han inte är där. Jag kommer antagligen inte sluta vara rädd för honom förrän han dör men detta kan hjälpa mig att få ut lite av mitt bagage i ryggsäcken. Min pappa har ärrat mig för livet & han har gjort saker mot mig som jag hoppas att ingen någonsin ska behöva uppleva. Jag har inte kunnat skriva allt i denna berättelse då det är alldeles för mycket. Tänk er hot, sexuellt ofredande, grov misshandel, grov fridskränkning, rädsla, psykisk misshandel m.m. varje dag i 17 år... det är en väldigt lång tid & mer än hälften av mitt liv. Jag hoppas aldrig att någon behöver uppleva det jag fick där alla såg men ingen gjorde något. I mina ögon är alla vittnen förövare också.

Jag har idag kontakt med min mamma, dagligen. Vi pratar ofta om det som hände & mina känslor. Hon vet att jag är arg,sviken, sårad, ledsen. Vi jobbar på våran relation varje dag & det är jag tacksam för. Jag har inte kontakt med nåt av mina syskon förutom en storasyster i Finland. Vi har samma pappa. Hon behövde tack & lov aldrig utsättas för detta då pappa lämnade hennes mamma när hon var liten som jag förstått det.

Jag hoppas att ni därute kanske får nån förståelse för att jag såklart är ärrad & traumatiserad & det gör mig till den jag är idag. Jag gör misstag men jag lär mig även från dem. Jag kämpar & försöker göra mitt bästa.

Ha det gott!

Efter alla vittnen berättat vad det visste så var det pappas tur. Precis när vi skulle kliva in i det enskilda rummet så ser jag föräldrarna från min akutfamilj komma in. Jag fattade ärligt talat inte vad de gjorde där... men tänkte inte mer på det.

Pappa skyllde allt på mig. Orsaken att han "nångång" smällt till oss var enligt han jag som provocerade honom. Jag var problemet att han drack & slog mina syskon. Han sa att jag var ett missfoster som hade grava problem & ville bara ha uppmärksamhet. Han sa även att jag kommer få ångra det här till mitt sista andetag. De frågade oss hur många slag vi fått av pappa. Det enda jag kunde säga var minst 500. Jag visste inte. Hela rättegången varade i 3 dagar. Till slut kom domen. Han fick knappt ett år i fängelse trots bevis, vittnen, fotografier, hot i rättsal m.m. När vi skulle gå ut hände något. Något som absolut inte fick hända. De släppte ut pappa samtidigt som oss. Pappa hånlog åt mig. Äldsta dottern fick slita in mig i rummet igen då jag var som förstenad. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det leendet. Han ångrade ingenting. Han var nöjd. När jag kom tillbaka till akutfamiljen så vart jag värre än någonsin. Drömde mardröm varje natt & vaknade kallsvettig & skrek & grät. Jag fick inte vara kvar.... Socialen skulle hitta ett nytt hem åt mig... detta skulle bli mitt 4 hem. Jag hade en stark känsla att ingen ville ha mig... alla hatade mig.... jag hatade mig själv så mycket.. fick även veta senare att akutfamiljen trodde på varenda ord pappa sa. Jag kände mig hemsk. Psykiskt sjuk.... jag hatade hela världen inklusive mig själv....

Under rättegångsdagarna så började min tå vara under bandaget. Jag fick panik & ringde doktorn. Egentligen skulle jag behövt uppsöka vård men då jag inte fick/kunde/vågade lämna rättegången så fick det vänta. Jag hade dock väldigt ont. Andra dagen av rättegången så var det mycket vittnen som skulle prata. Även pappas fru...

Jag minns inte i detalj men låt mig berätta det jag minns.
Hon hade berättat sanningen till polisen. Hon fick frågan om pappa var alkoholist & hon svarade nej. Man hänvisade i polisförhör att hon sagt att han var det. Hon skyllde på att hon inte förstått frågan... hon hade tolk.. Hon fick frågan om pappa hade slagit oss... hon svarade nej. Man hänvisade återigen till polisförhör där hon sagt att pappa slagit oss hela tiden.. Hon sa då att pappa nån gång knuffat oss. Då frågade dem hur & hon sa bara knuffat. De bad henne visa & jag hörde sen kort därefter "det där är ju slag" hon svarar då "jag vet inte hur man slåss" Därefter sa hon att jag planerat allt detta i 2 år för pengar. Hon fick till svar att jag själv inte ens velat anmäla utan blev påkommen med ett "ovanligt" blåmärke. Dessutom så hade jag påpekat först om senaste händelsen. Under hela hennes vittnesmål så dumförklarade hon sig själv... hon skyddade inte ens sin egen dotter. När de frågade om sexuella biten där han tafsat på oss & tagit oss på olämpliga ställen så nekade hon till det.. Hon valde alltså pappa före sin egen dotter... jag blev helt chockad & fattade ingenting men samtidigt var det på något sätt komiskt att hon dumförklarade sig då de hade hennes första utsago redan. Mycket märkligt....