Detta inlägget kommer handla om mina fötter, mitt stora mysterium som ingen har lyckats få bukt på. Jag har så länge jag kan minnas, haft ont i mina fötter. Om jag står upp, går, springer, så kan jag inte röra mig pga mina fötter på kvällen. Det är såå tråkigt!

Jag har väntat på att min kropp nån gång ska bli normal. För ingen vet fortfarande inte varför jag har så ont i mina fötter. Har gått till läkare och jag har gått till fotspecialister. Dom säger bara att jag har ständigt inflammationer i dom och att fötterna är felställda.

De senaste månaderna, iaf den senaste månaden har jag knappt känt av mina fötter. Jag har kunnat stå längre tid, kunnat gå och framförallt orkat jobba. Nu har jag gått, 2,5 - 3 mil sen i fredags och jag har inte ont!! Jag kan gå i den takt jag vill och jag orka gå! Allt är pga av mina fötter! 😍. Förut kunde jag inte gå mer än 1 km, för att jag fick sååå ont i mina fötter, kunde knappt ta mig framåt. NU KAN JAG DET! ❤️

Jag hoppas verkligen att detta håller i sig!

Jag var 16 år gammal när jag fick reda på att jag hade ledgångsreumatism. En diagnos som tog mitt liv. Jag var min diagnos.

När man är i den åldern, vill man gärna ha något att skylla på. Det gjorde jag, jämt. Iofs hade jag stora problem, men det var skönt att alltid ha något att skylla på. Så fort det var ett prov i skolan eller, redovisning, nåt som jag skulle göra, skyllde jag på min diagnos. Värst var i skolan. Jag hade stora ambitioner med skolan! Jag ville få MVG i allt. Verkligheten blev inte så. Jag som alltid gillat att plugga på det, jag tkr är roligt, gick inte bra. Dels för att mina lärare inte ville att jag skulle vara där. De tyckte inte att en reumatiker passade in. Tack. Det gav mig sämre självförtroende! Det spelade ingen roll, vad jag gjorde, dom gav mig bara g eller IG ändå.

Det var en jobbig tid i mitt liv. Jag som aldrig trodde att jag skulle bli ett IG - barn pga diagnos. Det gick så långt att min ena lärare talade om för min handledare på en praktikplats att ge mig IG. Hon gav mig IG. Tack igen!

När jag gick ur skolan, jobbade jag som timmis och jobbade en hel del. Jag slutade att skylla på min diagnos. Jag började leva! Ibland hade jag dock så ont, att ibland skyller man på den iaf. Det gör jag inte längre! Jag är numera friskförklarad och försöker klara livet trots sveda och värk ibland.

Nuförtiden får jag leva med onda knän och fötter. Fötterna är värst, men det är bara att göra det bästa av situationen 🙌. Känner mig dock väldigt begränsad inland. Jag vill så mkt, men hur mkt jag en kämpar, får jag bara ont i mina fötter.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägget, men nån stil med att man inte ska vara sin diagnos! 🙌.

Har du någon värksjukdom?

Det värsta jag vet är att vakna med migrän. Man slår upp ögonen och så känner man hur ont man har i hela skallen. För mig sitter de i halva ansiktet. Jag brukar ta ett par citodon och lägga ansiktet på spikmattan. Det brukar göra underverk. Har inte haft migrän enda sen dagen innan vi skulle åka hem ifrån Lund. Det var hemskT! Men de berodde på att jag inte hade ätit ordentligt dom veckorna. Nu vet jag inte var det beror på. det beror verkligen inte på sömnbrist iaf 😂 jag kan med glädje säga att Liam har sovit två hela nätter två nätter i rad. Vaknat vid halv sex för mat och sen somna om till åtta. Underbara barn!❤️