I onsdags vid 6.30 på morgonen, var jag med om en hemsk trafikolycka. Det var det värsta jag upplevt i mitt liv, eller bland det värsta i alla fall. En ska aldrig säga att det aldrig händer en själv, för det gör det och det går så fort!

Viktor kör barna till jobbet, vilket jag är så tacksam för! Att dom inte var med. Hade aldrig förlåtit mig själv om det hade hänt dom något och det är jag som orsakat det hela. Fy!

I vilket fall som helst, så var det frost på rutan och samtidigt regnande det. Jag var irriterad på att jag hade en långsam lastbil framför mig. Vid gripenbergs slott, vid en kurva, så tappade hjulen fäste på vägen. Bilen körde rakt in i en stenmur, snurrade tre varv och studsade ut på vägen igen. Airbagen smällde upp och jag fick sån panik. Jag ville bara ut ur bilen. Två snälla gubbar stannade och ringde 112. Allt gick så fort! När jag såg muren framför mig, såg jag bara döden.

Jag ringde till Viktor och sa att jag hade kört av vägen lite. Vem tar en seriöst när man kör av vägen lite?! LITE?! Jag hade precis kvaddat hela bilen och jag var så chockad! Så chockad att jag inte ens hade ont nånstans, mer än i tummen. Ringde jobbet och sa att jag borde vara på jobbet vid 9, men ändrade mig snabbt och sa att jag hoppar nog över denna jobbdagen.

Ambulansen kom och jag grät floder, mest av tacksamhet att barnen inte var med och att det finns såna hjälpsamma människor. De bestämde sig att de skulle ta mig till akuten i Eksjö.

Vilken tur jag haft! Hade jag mött en bil, så hade jag inte levt idag. Det hade blivit sån totalkrock. Hade bilen hoppat över till andra sidan, så hade jag voltat ner ifrån ett stup och det hade gått så illa. Hade jag inte haft bälte eller airbagen blåst upp, så hade jag inte heller klarat mig såhär bra!

På akuten, röntgade dom min tumme, min armbåge, min Axel, min skuldra och ländryggen. Det var dessa ställen som jag hade så ont i. Som tur var, var det inget mer än en väldigt hård smäll och jag måste besöka sjukgymnast för att inte bli stel i armen. Blev sjukskriven en vecka, är lite svårt att jobba som uska utan en fungerade arm.

I dagsläget vågar jag inte köra bil. Känner mig så rädd för att det ska hända igen! får väl öva i helgen , men nu är det snö också. Usch!

Ta det försiktigt på vägarna!

God morgon!

Här är jag. Har inte skrivit här sen i April, men har tänkt många gånger att jag verkligen vill börja blogga igen. Jag vill verkligen förmedla vår resa med barnen, framförallt Liam! Vill normalisera hur det är att leva med funktionsvariationer, hur vi hjälper honom på bästa sätt och hur han utvecklas.

Mycket har hänt sen sist, mkt framgång och mkt tillbakagång.

Igår var vi på möte på dagis om Liam igen och återigen kastas vi mot en osäker framtid. Är så trött på att flänga fram och tillbaka i tankarna. I höstas var det tal om att han ska börja ett annat dagis, för att dom inte har råd med en resurs till honom och dom kan inte möta hans behov. De löste det och nu har han en underbar resurs med sig! Efter sommarn får han inte vara kvar, antingen ska jag gå ut i sociala medier och tigga pengar till en heltidstjänst eller ta ett allvarligt snack med chefen som bestämmer på kommunen, som förmodligen inte vet nåt om livet.

Liams hälsa har inte varit på topp det senaste halvåret, mkt pga av min jobbsituation som det har krånglat med och dels han själv. Han har blött ofantliga mängder med näsblod, han har haft många många många vakna nätter, haft ont i magen, varit torr som fnöske, och vi har verkligen märkt vad styrd han är av rutiner.

Vi har kommit på orsaken till dessa problem! I oktober började han att gilla mjölk, sen började han att vara vaken på nätterna, i flera timmar. För nån vecka sen, så hade han ont i magen en natt och jag började av en slump att läsa på om laktosintolerans. Det stod sömnsvårigheter och eksem. Testade att ge han laktosfri mjölk och vips, så började han sova om nätterna igen! Tänk, att en sån enkel sak kan ställa till det så mkt. Så glad över att jag kom på detta! Vi har varit helt slut här hemma, för vi inte fått tillräckligt med sömn.

Näsblödningen då? Vi var på vårdcentralen för två veckor sedan, fick nån behandling i näsan och två olika sorters nässpray, som vi sprayar morgon och kväll. Hör och häpna! Näsblödningen har försvunnit! Dela tror jag att det beror på laktosen också, men det har fungerat och ingen är gladare än vi! Två problem löst. Eksemen har även försvunnit!

Hans utveckling står just nu helt still. Han är tillbaka med beteendet att verkligen kasta ALLT på golvet och jag vet inte hur vi ska tackla detta. Vi fick rådet på hab att låta det var. HUR ska man kunna låta det vara, om verkligen allt ligger på golvet!? Annars är han inte svår att ha och göra med, men just detta beteendet som gör mig galen.

Hans c - vitamin har varit slut en längre tid, för vi inte fått hem nån leverans, så vi gjorde en ny beställningen som kom! Har gått några dagar sen vi fick hem den, men inte märkt nån skillnad än. Har läst på om andra medel också, som TRS. Finns forskning som påvisar att det ska göra så autistiska barn blir mer medvetna, kommunicerar och får mer kontakt. Jag vill inte göra honom ”normalstörd”, men jag vill att han ska kunna kommunicera och får mer kontakt med honom. Började med den i tisdags.

Blev ett långt första inlägg!