Dagen D är snart här
Om en vecka, kommer vi ligga på Ronald Mc Donalds huset och vara nervösa inför det som ska komma skall. Natten kommer innefatta minimalt av sömn av tidigare erfarenhet. Att det bara är en vecka kvar tills det är dags, är galet.
Alla säger av ren välmening, ”att det kommer gå bra”. Absolut, det kommer gå bra! Vi är i trygga händer och är det någon jag litar på 200%, så är det hjärtkirurgen i Lund! Meeen, tror alla glömmer den detaljen, att det är så många känslor inblandade och många minnen som väx till liv. Vem vill se sitt kött och blod sövas ner? Vem vill höra ett panikskrikande barn som måste hållas fast eller skriker för att han är hungrig, men får inte äta?! Det är så mkt runt omkring som gör att man sakta men säkert faller isär ifrån sig själv. Man gör det bara, för att man måste, men efteråt. Efteråt är man så otroligt psykiskt trött och utpumpad, så det känns som man sprungit 20 mil utan att stanna.
Jag vet att det är en liten procent, men det finns en möjlighet till komplikationer. Den största komplikationen är att dom spränger för mkt och då dör han. Det finns en risk att aortan är så pass ärrad, att det inte går att göra något mer. Det var min största rädsla och oro, på den första operationen. Att han skulle vakna, men vara förlamad eller få bestående men. På tal om bestående men, så tror jag att hans autism har kommit därifrån. Hans kropp var liksom ”avstängd” eller ”död” i en halvtimme, för att dom skulle lyckas få ihop hjärtat.
Hur jag laddar upp inför detta, är att jag tagit en vecka ledigt ifrån jobbet och fokuserar enbart på oss. ❤️