Jag vet inte vart jag ska börja. Har reflekterat mycket under denna kvällen efter jag har tagit atarax. I morse var jag hos läkarn och vi kom fram till att jag skulle behöva denna medicin. Det kan jag säga er, den behövde jag! Enligt läkarn skulle man bli väldigt trött, men jag är inte alls trött. Jag blev piggare, men ändå sjukt lugn! Det jobbiga är att jag har fattat att jag levt med detta i 11år! 😱

Som en del av er redan vet, har jag levt med reumatism i halva mitt liv, men, jag tror att det har med ångest att göra. Sen jag tog denna tablett, har jag inte ont i en enda kroppsdel? Jättelustigt! Tankarna är under kontroll, jag tänker bara bra tankar, tankarna är i god takt och inga snabba jobbiga tankar. Alla revbensinflammationer jag har haft, tror jag beror på ångest idag. Tänk om det är så? Tänk så mkt mediciner jag har ätit i onödan! Idag förstår jag att sista läkare jag hade, skrev ut nig och sa att jag inte längre har reumatism. Med andra ord, har jag blivit rejält feldiagnostiserad och hur kan ångest bli växlad med ångest?

Än så länge har jag bara haft positiva reaktioner från denna tablett.

🌸 Känner ingen inre stress

🌸 Inga hjärtklappningar

🌸 Sitter stilla och flaxa inte med armarna som jag brukar göra

🌸 inte ont i bröstet!

🌸 är lugn

🌸 alla tankar är borta!

Jag som är behandlingspedagog och har aldrig tidigare tänkt på att jag lidit av ångest? Jag har säkerligen förträngt detta ganska kraftigt!

Ni som lider av ångest, mår ni bättre av atarax? 😁

Jag och viktor var ute en sväng på sjön i onsdags. Jag har fiskat med mina föräldrar i hela mitt liv, sen jag var liten. Det blev för mkt, men så träffade jag Viktor. Bodde i skogen i 5år, inget fiske och saknade att bo vid en sjö. Nu bor jag vid en sjö och vi har en egen båt! Vi ordnade barnvakt och gjorde det vi älskade mest! 😍 att fiska är det mest avslappnade jag vet! Så otroligt skönt att bara kasta iväg Linan och veva in.

Bilderna är helt oredigerade, för tyckte dom blev så bra!

Gillar ni att fiska? 😁

Min femte gästbloggare och även denna bloggare, har något tufft att berätta. Jag blev så berörd av hennes berättelser, att jag nästan blev tårögd. Tack @mammatillenangel ❤️

Att jag fortfarande står upp på benen kan jag inte riktigt förstå.
Alla drabbas någon gång av en tragedi, vissa drabbas gång på gång.
Som vi.
2012 skulle bli det bästa året! Vi väntade vårt första barn och allt var så spännande! Jag mådde hyffsat bra och på RUL såg allt toppen ut!
Förberedelserna var i full gång, vagn, spjälsäng mm mm.
5 februari vaknar jag på morgonen och har ont i magen, som ett band som gick nån i ryggen.
Ringde in till förlossningen för att rådfråga och hon tyckte jag skulle ta ett bad, men skulle återkomma om det inte gav med sig. Jag fick ondare och ondare, så jag ringde in och dom bad oss komma in för en kontroll.
En kontroll, inget annat.
Kommer in, lämnar urinprov och går in i ett rum.
Bm har från tratten för att lyssna på magen, hittar inget. Hon tar fram dopplern och letar och letar. Jag säger att min bm hade oxå svårt att hitta här i veckan.
Vi får gå in i ett annat rum för att göra ultraljud, jag anar fortfarande ingenting...
Läkaren börjat titta med apparaten och säger efter en stund;
"jag är ledsen, men jag det inga hjärtljud"
VÄNTA, VA?! Marken rasade under mina fötter. Hur överlever man själv en sån sak? Vår bebis var död!
Vi ringde våra familjer och berättade. Vi var i chock.
Jag fick ondare och ondare och dom körde ner mig till förlossningen så fort som möjligt så jag kunde få smärtstillande.
Det första jag tänkte när dom berättade att barnet var dött var att dom bara skulle plocka ut det! Men nu efteråt så förstår jag varför jag fick föda fram.
Stoffes mamma och min mamma och pappa kom och var med oss och stöttade oss. Det var så guld värt!
Den 6 februari klockan 21.15 föds vår älskade dotter Isabella i vecka 30+2 ❤
1140 gram och 40 cm
Hon var så liten, så perfekt!

Allt stöd vi fick under den här upplevelsen var helt fantastisk! Utan barnmorskan M och läkaren K (som jag för övrigt fortfarande har kontakt med) hade vi aldrig klarat av det vi gjorde.

Att barn för i, eller utanför, magen är vanligare än man tror.
Varför är det då så tabubelagt? Är det för att folk är rädda för det läskiga? Det som inte går att påverka?

Det man som mest behöver av nära och kära när man har förlorat ett barn är att prata om barnet.
Isabella är vårt första barn, hon kommer alltid vara med oss, en del av familjen, även om hon inte är i livet.
Fråga hur vi mår! Vi kommer inte alltid svara sanning. Rätt så ofta ljuger vi faktiskt. Det är så lätt att bara svara "bra" på den frågan.

Detta är inte slutet på vår resa...bårt tredje barn lever med en ovanlig, allvarlig sjukdom.

Ni får gärna gå in på min blogg och läsa mer om det, vår resa med oro, rädsla, saknad och känslan av att inte räcka till...

http://www.nouw.se/mammatillenangel