Författare: Lovisa Wistrand
Titel: Equidae
ISBN: 9789188579768
Sidor: 546
Förlag: Whip media
Läst som: Bok
Recensionsexemplar från författaren

År 2043. Äventyr, faror och förbjuden kärlek i ett dystopiskt Afrika.

Afryea har alltid fascinerats av det farliga och trots att det är förbjudet gör hon allt för att få skymten av människor. Tillsammans med likasinnade bor hon i en by bland de ödsliga afrikanska bergen. Skyddad från faror och jägare tillbringar hon större delen av tiden i djurhamn och får inte lämna samhället.

Är människor så hemska som alla påstår? Finns varjägare på riktigt? Hur skulle det kännas att leva i en människostad? Hon vill ut, upptäcka världen och uppleva äventyr.

När Afryea blir tillfångatagen av varjägaren Dover uppfylls hennes önskan, men inte alls på det sätt hon tänkt sig. Savanner, ödemark och mystiska djungler. Nu måste hon göra allt för att fly och ta sig hem igen.

Men vad gör man när man utvecklar känslor för personen som leder en rakt mot döden?

Hej kompisar! Det har varit mäkta tyst här ett tag. Jag är ledsen för det, men jag har knappt haft någon läslust. Mycket kring jobb och annat som tagit kraft och jag avslutade 2019 med livets värsta förkylning/halsfluss/bihåleinflammation/spottkörtelsten. Hurra!

Men, nu till något lite roligare. Equidae, Jag är så himla positivt överraskad. Ni som känner mig, hyfsat, vet att jag är rätt skeptisk till svensk fantasy över lag. Men den här gjorde mig glad, visst jag har några saker jag inte får huvudet runt riktigt men över lag - wow! Den här berättelsen är för mig så himla annorlunda mot för något jag läst innan. Och det är en oerhört spännande och pirrande kärlekshistoria som håller en fången nästan hela boken igenom. Den känns välskriven, med undantag för Dover som knappt kan prata människa ibland, och storyn följer en röd tråd med snygga rosetter. Twisterna i den här är både snygga och oväntade. Jag är på riktigt glad att jag sa ja till att läsa den här boken

Det enda jag har svårt att riktigt greppa hjärnan kring är i inledningen av boken där Afryeas mamma som också är häst "dukar fram" middagen. Hur? är min fråga. Hästar käkar ju rätt mycket per dag, vi snackar omkring 10 kg hö (inte allt på samma gång för visso) men middag för 5 hästar bestående av hö och man har inga tummar att hålla med. Det är en oerhört liten detalj att slå ner vid, men den sticker ut i en övrigt flytande berättelse där jag köper hela grejen med vardjur.

Dialogerna känns kanske inte så flytande som jag hade velat men det är stora ljusstunder där jag helt slukas av berättelsen. Dovers styltiga språk med svordomar konstant känns tyvärr många gånger som ett störigt moment. Inte minst då jag kan tycka det läggs lite för mycket tid på att Afryea ska kommentera hans grottmänniskospråk. Ingen gillar en besserwisser. Det blev också lite väl komplicerat med det egna påhittade tids och längdsystemet som jag helt ärligt knappt fattade. Och det gick en del tid åt att förklara det. På det stora hela var det inte på något sätt avgörande för berättelsen som i sig är riktigt bra och annorlunda.

Det jag kanske saknar, fast ändå inte, är kanske att få en mer bakgrund till det "dystopiska" för jag upplever egentligen inget av det dystopiska Afrika. Ordet känns nästan överflödigt för berättelsen och miljön och blir kanske lite mer som att lova något vi egentligen inte får. Det vi däremot får är en sjukt bra paranormal romance - som jag verkligen gillade!

Finns på
Adlibris | Bokus

Den ensliga prästgården i Borgvattnet sägs vara ett av världens mest hemsökta hus. Tolvåriga Vanessa tror inte på historierna om vad som finns där inne, men eftersom hon vill filma något läskigt till sin Youtube-kanal bestämmer hon sig för att dra dit med vännerna Abbe och Martin.

Besöket blir otäckare än hon väntat sig. De flyr det gamla huset och väl hemma upptäcker Vanessa att hon faktiskt har fångat ett spöke på film!

Dessutom börjar konstiga saker hända på nätterna. Kameran slås på av sig själv. Vanessas pappa beter sig ytterst märkligt. Och vem är det som har grävt en grop på gården och lagt ner en av Vanessas gamla dockor?

Holy smokes. Jag har nästan aldrig läst skräck- och spökhistorier, främst för att jag är precis LIVRÄDD för spöken. Vi snackar på en nivå som är helt orimlig för någon som aldrig upplevt något konstigt men som skulle göra lobotomering direkt om något faktiskt skulle hända. Det mest fascinerande är att jag är ett stort fan av att se skräck på film, kanske för att jag kan blunda för det läskiga. Det finns en skräckblandad förtjusning, en fin balansgång. Ibland har det tippat över och jag har inte kunnat sova på typ två veckor (efter The Grudge). Det blir verkligen något annat när man läser, det är svårt att blunda liksom.

Det är lite samma här med den där skräckblandade förtjusningen. Skräckinjagande för att det här är så satans läskigt och jag kan inte blunda, men också förtjusande för att det är så himla bra! Jag är så otroligt imponerad över den här debuten, för det känns verkligen rutinerat. De korta kapitlen och grymt bra språk blandat med lockande cliff hangers gör att jag hela tiden bara vill läsa ett kapitel till. Sen blir det för läskigt och jag måste pausa typ två dagar. Men spännande är det, och jag kan tänka mig att alla skräckfantaster i åldern 9-12 verkligen kommer gilla det här.

Om jag ska vara lite kritisk kan jag tycka att det är lite för ytliga relationer i boken. Man kommer inte riktigt ner på djupet hos någon och jag tycker att Vanessas pappa är en riktigt obehaglig man som känns våldsam och inte trevlig alls. Men kanske skulle den läskiga stämningen också brytas om man börjar rota ner för mycket i personerna. Jag gillar att det fokuserar på det läskiga, och kanske får vi lära känna kompisarna mer i kommande serie. Jag kan också uppleva dessa 12-åringar som väldigt brådmogna. Kanske är det bara jag som är mossig? Men är kids såhär gamla nu för tiden? Kanske hade jag köpt deras beteende mer om dom var, säg 14 år. Men det är småtjoffs.

Förjävla läskig och bra bok, läs den! Tipsa kidsen!

Finns på
Adlibris och Bokus

När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

I centrum står Silje, som försöker navigera i denna nya tillvaro där hennes pappa inte längre finns, där hennes mamma och storebror försöker hantera sin egen sorg. Och samtidigt pågår livet som vanligt runt omkring henne. Siljes bästis umgås mer och mer med sina danskompisar och även om det hugger i Silje av ensamhet orkar hon inte riktigt bry sig. Hon orkar inte riktigt bry sig om något, förrän hon träffar Alvin.

Christina Lindström fortsätter att övertyga mig om att hon är Sveriges bästa ungdomsboksförfattare. Det finns nog egentligen inget jag kan säga, som jag inte redan sagt. Bara... läs den!

Språket fortsätter att imponera, jag tycker dialogerna och berättandet känns så himla naturligt och jag älskar den varma känslan Christina alltid får till i sina böcker. Jag har gråtit vid så många tillfällen i den här boken, för det är både sorgligt, förjävligt och fint.

I hennes tidigare ungdomsböcker har vi fått följa manliga huvudkaraktärer. Så att vi den här gången får följa Silje känns väldigt nytt och tillför att jag som kvinnlig läsare kan känna igen mig på ett helt annat sätt. Orden får en helt annan kraft och gräver sig djupare in i mig. Dock tycker jag det är väldigt najs att läsa den här typen av böcker där man får följa en kille också, eftersom det rent generellt alltid annars är tvärt om. Men orden får en helt annan power och jag kan relatera på ett helt annat sätt.

Något jag älskar med Lindströms böcker är att hon alltid lyckas bygga otroligt fina varma familjerelationer som är komplexa och intressanta att följa. Välj mig är inget undantag. Jag får sånt otroligt hjärtknip när jag läser om Silje och hennes familj, då särskilt hennes mamma.

Den här boken handlar om många saker, inte bara sorg. Precis som i verkligheten, fortsätter också livet runtom med allt vad det innebär. Jag tycker den här boken känns som en väldigt verklig berättelse. Kanske till och med att den här har ett lite tyngre allvar över sig än tidigare böcker vilket jag verkligen gillar. Det här är det bästa Christina skrivit hittills.

Finns på
Adlibris I Bokus