När jag hittade Persepolis hemma i hyllan var jag något skeptisk till den, då jag har inte läst serier på ÅR. Nu är jag rätt säker på att det är ett av mina favoritformat.

Marjane Satrapis Persepolis gavs ut i 4 delar, men jag läste Galagos sammansättning av dem i ett svep. Jag är helt drabbad.

Boken är självbiografisk och följer unga iranska Marjane, som redan som sexåring har samtal med Gud och vill bli profet. Med humor, allvar och skärpa leder Marjane oss genom sin uppväxt i en revolutionär familj i ett ständigt föränderligt Iran. Släktingar och vänner som dör, revolution, rädsla, lycka, tonårsrevolt och en aldrig sinande kunskapstörst gestaltas SÅ fint i serierutorna. Det här är en bok jag tänker återvända till. Jag vill inte ge bort för mycket, utan låta er upptäcka den själva. Läs den.

Finns på Adlibris och Bokus. Nu ska jag fortsätta julstressa lite lagom. Kram på er.

Jag har snackat en del om att jag inte riktigt upptäckt svenska vuxenförfattare förrän i år. Nu har jag upptäckt en ny guldgruva: Jonas Hassen Khemiri. Jag är kär.

Allt jag inte minns handlar om den stora kärleken och den stora vänskapen. Khemiri introducerar läsaren till Samuel, som vi från början vet ska dö. Genom hans bekantas ögon återberättas historien, i någon slags intervjuformat. I'm not gonna lie, i början var jag sjukt förvirrad. Vänta va, vem sa det? Är det Samuel som är berättarröst? Jag slappnade av, lät det flyta förbi och lärde mig sen att särskilja de olika karaktärernas sätt och berätta. Varje stycke innehöll en liten ledtråd.

Det här är en så skickligt skriven historia. Jeeeesus.

Jag älskar Khemiris språk, de sidlånga stream-of-consiousness-meningarna, slang blandat med ord så träffsäkra att det gör ont. Allt jag inte minns gör verkligen ont. När jag hade läst klart satt jag ensam i köket och tömde mina ögon på vätska.

Det är en så jäkla fin och sann skildring av kärlek. Sån kärlek som tar över allt, men som också brinner ut för fort. Ajajaj.

Det är också en vänskapsskildring. Det vackraste viktigaste. Jag vill ha fler vänskapskärlekshistorier.

Hörni. Jag älskade den här boken. Vi hörs om en månad när jag smält den (kommer ta ett bra tag. Det här är en sån bok som förföljer en länge) och läst alla andra Jonas Hassen Khemiris verk.

Finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Hörni. Det här är årets viktigaste bok. Häng med på en ovanligt lång recension.

I The hate u give av Angie Thomas följer vi 16-åriga Starr. Hon är född och uppvuxen i "problemområdet" Garden Heights, men går i skolan i ett vitt, rikt område en timme där ifrån. Hon lever två skilda liv och det är ansträngande att anpassa sig till två så vitt skilda världar. I skolan tänker hon hela tiden på att prata korrekt engelska och inte vara arg eller upprorisk, för att inte verka "för svart" och hemma i Garden Heights vill hon inte verka som att hon försöker vara vit. Det är en sån sinnessjuk grej bara det, som återigen visar på hur priviligerad man är som vit: jag tänker aldrig på mitt ordval, känner inte att jag måste motbevisa en stereotyp.

Starrs tillvaro vänds helt upp och ner när hon blir det enda vittnet till en skjutning. På vägen hem från en fest skjuter en vit polis hennes barndomskompis Khalil. Genom boken tampas Starr med traumat från skjutningen, rädslan för polisen och rädslan för vad som ska hända om hon ställer upp - eller inte ställer upp - som vittne.

Det här var det första stycket jag sparade i min telefon under läsningen. Mina föräldrar har aldrig behövt förklara för mig hur jag ska bete mig framför en polis. Dels för att jag aldrig skulle bli stoppad av en polis om jag inte begått något brott, dels för att mitt liv ALDRIG skulle vara i fara. Visst, Sverige är bättre än USA, men polisbrutalitet är en verklighet även i Sverige (följ @polisbrutalitetiorten på instagram!). Blir så jävla äcklad.

Jag läser ofta reviews på Goodreads när jag läst klart en bok. The hate u give har det högsta betyget jag sett, 4,7 av 5, så jag var nyfiken på vad de som gett den 1 stjärna hade att säga. I princip alla negativa recensioner klankade ner på hur "poliser svartmålas" i boken. Jag tycker polisen gör ett rätt bra jobb med att svartmåla sig själva, i synnerhet i USA.

Förutom att boken belyser polisbrutaliteten i landet gör den även ett jävla bra jobb med att problematisera de rasistiska och socioekonomiska strukturerna. Jag ser förfärat på Sveriges klasskillnader, utförsäkringar, rasism och orättvisor, men i USA är det på en helt annan nivå. Med det menar jag självklart inte att förminska problemen i Sverige, jag är bara så chockad över att det inte görs mer i USA.

Jag tror att skönlitteratur är ett mäktigt vapen. Häromdagen diskuterade jag med några kompisar att To kill a mockingbird lyckades ta upp rasismen under 1900-talet på ett så sneaky sätt, då få ser skönlitteratur som politik och därför har lättare att ta till sig av budskapet. Även om The hate u give inte är ren politisk propaganda, utan ett fantastiskt skönlitterärt verk med intressanta, välutvecklade karaktärer, så har den ett starkt budskap, som måste ses som politik. Och Angie Thomas har lyckats. The hate u give är på alla topplistor och är en av årets mest omtalade böcker. Med all rätt.

Det är inte bara det otroligt viktiga budskapet som gör att jag älskade The hate u give. På 400 sidor blev jag otroligt fäst vid alla karaktärerna och jag saknar dem redan. Jag läser sällan Young Adult Fiction, för jag tycker ofta att dialogerna känns krystade och det är helt enkelt inte min kopp te. Den här boken har ovanligt mycket dialog, men jag älskar det? Det flyter på så smidigt. Språket i boken är ganska enkelt, det är inte mycket krusiduller utan mer slang, lite som att läsa någons dagbok. Eller nej, det är som att sitta med en kompis som återberättar historien för mig. När jag var mitt uppe i läsningen kändes Starr verkligen som en nära vän. Något annat jag brukar ha svårt för är populärkulturreferenser, men på något sätt funkar det så bra här. Blir så varm i hjärtat av alla Harry Potter-diskussioner och annat.

Nej hörni. Nu ska jag sluta. Jag har så mycket tankar om The hate u give, men det känns som att jag babblat tillräckligt nu. Mitt enda viktiga budskap: läs den. Dels för utbildningen, för att det här är årets viktigaste, mest relevanta historia, men också för att läsupplevelsen är en njutning, rakt igenom. Jag har gråtit, skrattat, lett stort för mig själv på tunnelbanan, mått illa, förundrats. Läs. Jag skulle rekommendera att läsa den här på engelska. Det känns som att många referenser och citat skulle bli klumpiga i översättning.

Finns på Adlibris och Bokus. Köp den i julklapp till dig själv eller till någon annan.