Isens snötäcke håller inte. Mina stavar sjunker djupt när jag försöker. Jag går försiktigt tillbaka i gamla spår. Jag ser en skoter och en skidåkare på isen. Det är mer hållbart sätt att ta sig fram.

Det får bli skotervägarna i skogen. Tänk om jag skulle gå ner till näset. Där mammas föräldrar och de sex barnen bodde om somrarna. Det är inte så långt tror jag. Jag går i skoterspåret efter isen.

Men vägen ner till näset är borta. Där står ett gult hus som jag känner igen. Hur kan de bo utan väg. Så konstigt. Jag går och går men jag hittar varken badstranden eller platsen där stugan stod.

Var är jag. Jag vet åt vilket håll jag ska gå. Luleå är till vänster och höger mot Bodenhållet. Men träden börjar bli så höga och alla stugor längs stranden är borta. Men Maj och Sven- Erik har sin stuga kvar. Det har mamma sagt. Var är den. Jag är inte rädd. Bara fundersam. Varför ska saker och ting ändras hela tiden. Men det är spännande också.

Jag blir så glad när jag ser Sunderby Sportstuga. Den röda lilla stugan i skogskanten. När jag kommer upp på den rätta vägen är jag modig. En modig kvinna som vågar säga hej till sunderbyggarna och le mot deras hundar. Efter två timmar i skogen är jag för trött för att ha folkfobi. Så underbart trött.

Ska jag svänga åt höger eller vänster. Det är frågan.

Isen är inget hållbart alternativ

Det är viktigt att hålla hastighetsbegränsning här i Sunderbyskogen

  • 180 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229