På andra sidan är det tomt. Varför sitter alla på bussens högra sida. Nu åker vi in i Lappland. Är de andra också rädda. Tycker de också det är obekvämt. Med okända. Ingen annan fikar. Ingendera ut som om de ska till Piteå.

Nu ska jag inte kliva av. Även om alla andra gör det. Chaffören sade att nu är vi i Dorotea och ni som ska till Umeå får byta här.Jag ska inte till Umeå. Tre Umeresenärer lämnar oss nu. Skönt att inte behöva kliva av förrän klockan fyra. Det ska jag inte tänka på nu när allt går så bra.

Jag åker med en blå buss. Det är ett gott tecken blå är hoppets färg.

Jag har åkt Den här vägen många gånger i mitt förra liv som Maria 1. Före hjärnproppen. Det var mitten på 1990 talet. Jag åkte över helgerna för att hälsa på min storebror. Jag lämnade Kalle och barnen och åkte. Till sjukhuset i Umeå. Där låg min bror. Strålning operation mediciner inget hjälpte. Vi visste det båda. Men låtsades som vi hade all tid kvar. All tid i världen. Det här är alltför sorgligt att tänka på nu.

Det gör inget att jag gråter lite. Ingen ser mina tårar. Bara de som vet hur det är. Att sakna.

Men nu är jag på väg hem igen. Till Sunderbyn. Jag gör saker som jag egentligen inte vågar. Det är spännande.

Nu byter bussen chaufför. Konstigt men han ser precis likadan ut. Som den förra. Kanske är de släkt med varandra. Alla busschaufförer kanske hör ihop på något sätt.


Där på alla tomma blåa stolar. Där sitter ni alla. Så fint med sällskap. Det känns tryggare och så går tiden fortare. Det kan lätt bli lite långtråkigt på långfärdsbussar. Nu plötsligt blev det fullt i bussen. Alla säten är upptagna och alla ska vi till Piteå

  • 94 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229