Känslan av ensamhet, att inte leva i samma värld som alla andra. Det är lite som att jag kanske går i en parallell värld, för att det känns inte som att andra ser vad jag ser, eller upplever vad jag gör.


Jag förstår mig inte på någonting känns det som. Ingenting känns det minsta logiskt eller ens värt en tanke.
Jag vill veta så mycket, jag vill lära mig allt, men det är som att allt är bakom nån sorts jävla ridå. Jag kommer inte åt det. Jag kommer inte ens åt mig själv eller mina egna tankar eller känslor. Jag kan inte lita på mig själv ens, jag ändrar ju åsikt om allting hela tiden.

Är helt fast i tankarna om allt som jag varit utsatt för genom åren, allting gör så jävla ont.
Kan knappt borsta tänderna för det påminner om känslan , allt känns så äckligt. Allt känns så meningslöst.

Hur kan jag samtidigt se allt genom en mörk ridå men samtidigt se allt så mycket klarare än vad andra omkring mig verkar göra? Det kanske är det mörka som är på riktigt. Det kanske är de döda mössen vid sidan av stigen som är verkligheten, det kanske är smutset och det fula som är allt. Det enda som finns är äckel, hat och smuts.

Men folk går omkring och ser det ljusa och ignorerar allt annat. Det känns som att de lever i en lögn. De kanske skyddar sig. Men man måste väl ändå vara lite realistisk? Som det här med döden, det försvinner inte för att ni låtsas som att det inte kommer hända. Vi alla ska dö. Jag tycker inte att det är ett dugg jävla konstigt att jag tänker så mycket på döden när det är en oundviklig sak som vi alla ska vara med om.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Känslan av att ha så mycket att säga men det finns inga ord för vad jag känner eller tänker. Förstår inte mina egna tankar så hur ska någon annan kunna tolka det? Behovet av att diskutera och analysera sitter och gnager i mig, men det finns ingen att dela det med.

Växlar mellan världens hat och ilska mot både en ond jävel och en annan som borde vara mig nära. Och i andra sekunden undrar jag vad som gått fel i deras liv, varför gör de såhär?
Folk påstår att man är känslokall, hur kan jag då tycka synd om en människa som skadat mig på detta hemska vis?

Likes

Comments

Blev av med min mobil när jag var ute på krogen, så efter det kunde jag inte skriva här, och när jag tillslut fick tag på en mobil glömde jag helt bort bloggen haha.

Ger det ett nytt försök då det är skönt att få skriva av sig. känner inte att jag har någon att prata med precis.

har så mycket tankar, om precis allting men samtidigt om ingenting alls. Make sense?
försöker hitta min plats här i världen, jag vet inte vem jag är eller vem jag ska vara. allt känns så oklart. luddigt, liksom. vad är vad? vem är jag?

Likes

Comments

Jag förstår mig inte på mig själv.. När jag mår dåligt så är det som om någonting inom mig vill göra allting värre.
Det är så jävla idiotiskt.
Nån del av mig vill att min kropp ska fortsätta våldtas känns det som.
Vaknade igår bredvid en snubbe. Ville bara dö. Inte nog med att vi hade haft sex, vilket jag verkligen inte vill göra när jag är klar, vi hade inte använt skydd såklart, så ännu en jävla gång har jag utsatt mig för onödiga risker. Vem vet om han har några sjukdomar liksom? Och vilken tur att jag äter p-piller... Äckelpäckel.
Han har inte gjort något fel utan det är bara jag. För han var snäll osv och jag låtsades ju som om jag ville..

Varför gör man såhär mot sig själv?

Det är så jävla mycket som händer inom mig på sistone.
Precis lärt mig att ha sex utan att "försvinna" under tiden , men gången innan detta så försvann jag en liten stund men lyckades komma tillbaka, undrar hur det kommer bli nu..
Varför kan jag inte sluta skada mig själv?

Och nu håller han killen från i torsdags natt på o ringer och smsar hela tiden ... Jag orkar inte..
Vill bara säga till honom att nej vi ska inte ses igen och nej jag vill inte ha kontakt.. Men känns ju så jävla elakt?

Från och med nu ska jag vara nykter!

Likes

Comments

Jag förstår inte hur det kan vara så olika. Ena stunden ser jag alla mina framsteg, känner att jag blivit starkare och tänker att jag har en framtid. Sen plötsligt kommer känslorna tillbaka med att allt är skit och kommer alltid vara, kommer aldrig ha råd med någonting, kommer aldrig klara ett vanligt liv, kommer aldrig må bra.

Finns det inget jävla mellanting ???!

Det finns en sak som är rätt jävla stor faktiskt. Två gånger har jag kunnat ha sex utan att hjärnan stänger av, jag minns vad som hänt och jag är liksom med. Helt sjukt egentligen. Sånt som kommer naturligt för andra är inte självklart för vissa.
Att mitt huvud stänger av är ju för att den är så van vid övergreppen att jag inte ens tillåts vara med när jag är med någon som är snäll. Det låter väl helt löjligt men det är riktigt stort. Jag ser det som ett stort framsteg.
Även om sex är tråkigt som fan så behöver man ju uppmärksamheten och kanske lite närhet liksom. Jag vet inget annat sätt tyvärr

Likes

Comments

Det känns nästan som att livet går emot en och testar en, för att se hur långt det kan driva en tills man knäcks.. Som nån sorts skämt.
Så när man en dag står där med repet runt halsen, redo att lämna skiten..då kommer folk hoppa fram och skrika "SURPRISE" och då kommer man inse att inget var på riktigt. Elaka spel.

Likes

Comments

Varför är det en sån big deal om någon vill avsluta sitt liv? Man borde ju få välja själv. Trivs man inte så varför ska man lida, kämpa, plågas. År efter år..

Är så trött på människor. De bara ljuger och manipulerar. Sårar och plågar.

Försökte öppna mitt hjärta men blev bara rövknullad i hjärnan. Det gör jag aldrig om.

Jag tål inte lögner.

Likes

Comments

Det känns som jag blir uppäten men ändå förväntas kunna gå. Har varken armar eller ben kvar men förväntas dansa.

Likes

Comments

Det är nåt som kryper, som att nånting är på gång. Det har legat länge och puttrat nu. Kan känna det. Kaos är på väg.

Ångest. Och stressad. Känns som jag plötsligt måste göra en jävla massa saker trots att det inte är mycket alls i andras ögon. Vill bara fly, gömma mig i en jävla grotta. Orkar inte. Står inte ut. Orkar inte ens med mig själv. Står inte ut med mitt egna jävla sällskap.

Känns som alla bråkar med mig. Gnäller. Tjatar. Stressar mig.

Vart fan ska jag ta vägen?

Likes

Comments

Hur vet man egentligen att man vet något? Hur skiljer man på vad som är sant, fakta eller liknande.
Hur vet man att det finns syre? Jo för folk säger det. Men vi ser det aldrig. Kan inte ta på det. Så hur vet man då att det finns?

Gud vad jag önskar att jag kunde uttrycka mig bättre för det är nästan aldrig någon som förstår hur jag menar.. Lite sådär halvtråkigt haha!

Jag vet att jag ligger här i min soffa nu och försöker sova. Men vadå vet? Jag kanske redan sover och bara drömmer?
Kanske jag lever ett liv instängd i en liten bur någonstans och av någon anledning är detta livet som jag valt att fantisera ihop?

Egentligen vet man ingenting. Du kan inte veta om du är gravt psykiskt sjuk och inte alls lever livet som du tror att du gör.

Om du någon gång får en sné blick av någon, är det kanske för att du egentligen ser ur som en utomjording och folk undrar vad du gör utsläppt?

Eller alla vet att det är just dig, just du som går där och tror att du lever i den vanliga världen när du inte alls gör det. De tittar på dig och försöker hinna titta bort innan du glor tillbaka för att inte avslöja sig själva.

Likes

Comments