Vänner och utanförskap

Jag är väldigt tacksam och glad för fina männsikor här. De behöver inte alltid tycka som mig eller känna likadant eller ens förstå mig. Jag är tacksam ändå. Jag är glad för att ha funnit vänkontakt vilket alltid har varit extremt svårt för mig. Det mesta handlar nog om autismen och att jag inte förstår sociala koder och beter mig kanske lite annorlunda på en del sätt vilket kan vara svårt för andra att förstå. Lika svårt som det är för mig att förstå neurotypiska människor. Jag är väldigt direkt när jag väl talar och det är inte alltid så bra har jag förstått. Man ska liksom "småprata" innan man säger mer ingående saker. Men jag har så svårt för det även om jag övar på det. Och är det alltid jag som måste öva då? Det kan ju också vara så att jag kommer med positiva saker jag med fastän det inte är norm i samhället.

Hela mitt liv har jag varit utanför, utfryst, osedd, och rent mobbad. (vänmässigt alltså. Andra människor har gärna sett mig av helt andra skäl. Inga bra skäl.) I skolan var jag mobbad på ett mer angreppssätt. Polis var inkopplad. Kurator på skolan. Rektor mfl. Det är en tid jag inte ens vill tänka på. Jag var rädd och ville inte gå till skolan men det måste man för det råder skolplikt i Sverige. Och hemmavid var det andra sorters problem. Det fanns aldrig någonstans att fly förutom i min fantasi. Eller i skogen eller ställen där jag gömde mig på uppfinningsrika sätt.

Jag blev då och då medtagen av personer som försökte men fick alltid höra att jag var barnslig, omogen, naiv, ja, udda bara. Något som fattades i mig tydligen. Eller så satt jag bara bredvid i en egen värld och visste på intet vis hur jag skulle göra för att komma med i samtalet. Till slut kändes det nästan bättre att vara rent konkret ensam än att få vara med i ett hörn men ändå inte vara med och ensam i det.

På universitetet försökte jag verkligen att träffa andra att prata med och hade en lapp med lite frågor att ställa som kunde vara bra tänkte jag för att någon skulle vilja fika med mig eller så på någon rast. Men nej, det gick inget vidare det heller. Eventuellt kanske de svarade på mina frågor men sedan försvann de alltid. Och det var ledsamt såklart.

Jag är väldigt glad att jag ändå haft mina syskon i viss mån under en tid. Men den ena är fullständigt sönderknarkad för länge sedan så vi har ingen kontakt alls längre. Och en annan har sin psykiatriska problematik och vi hörs någon gång då och då på SMS men inte mer. Min tredje umgicks jag dock med förr. Hen hade egna vänner och jag fick följa med dem då och då. Fast helst ville jag ju umgås med hen själv då jag har svårt att umgås i större grupper människor. Har svårt att fokusera då pga alla intryck. Men nu har vi som sagt ingen kontakt alls längre då hen har sin familj med barn och jag har väldigt mycket problem med mitt psyke vilket hon också haft men blivit bättre ifrån (och DET är bra) . Det är otroligt sorgligt. Men så är det.

Jag har ju nu i alla fall börjat skriva här och träffat lite personer på nätet och det gör mig glad (på min träffpunkt finns också fina människor även om det inte är några personer jag kunnat träffa så himla mkt privat pga mina begränsningar).

Sedan är det ju också så att jag i och med min psykiatriska problematik alltid upplevt ett utanförskap i samhället i stort. Jag har alltid varit en människa i marginalen.

Jag är så glad att prata med de jag pratar med. Jättetacksam. Det är så stort för mig.

Även om jag tycker det är svårt att veta hur man ska börja, fortsätta och framförallt avsluta ett samtal bra. Att jag ofta har svårt att veta vad man ska säga och vad man borde låta bli att säga.

Kanske blev ett rörigt inlägg detta med. Men jag ville prata om vänskap, utanförskap och tacksamhet inför det jag upplever här också.

Kram❤

Gillar

Kommentarer

Forsens
Forsens,
Gör ont att läsa om skolgången eller ja allt. förjävligt att behöva bli mobbad och det är tråkigt att människor inte kan se det fina i att vi alla är olika. Jag gillar inte sätta diagnoser på folk , utan bara tänka att vi är olika och det är väl tur det. Jag älskar människor och våra olikheter , kanske därför jag jobbar med barn o ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Jag ser aldrig hinder för någon bara möjligheter. hur Som helst är mobbning det värsta jag vet , det ska ingen behöva gå igenom!! Jag vart med mobbad i skolan , mådde så dåligt så jag tappade nästan allt mitt hår , var kala Fläckar överallt.

jag brukar hoppas på att det blir någon återträff någon gång , om den dagen kommer ska jag lätta på mitt hjärta och berätta hur jävla illa dom där satmarorna , ursäkta språk. förstörde mig. usch.
nouw.com/forsens
Blackout
Blackout,
♥️ Sant.
Jag har tänkt lite så med fast jag har lite mer fantasifulla tankar om återträffar.
Blir ledsen att höra att du hade det så i skolan du med.
Och hoppas att det inte hemsöker dig numer. Jag tror ditt jobb passar dig perfekt. Har bara en intuitiv känsla av det genom datorn. Kan man det. Haha👍😘
nouw.com/blackout
Harborjarlivet
Harborjarlivet,
Du är inte den enda som tycker det är en mystisk konst att småprata, och jag känner också igen mig i att, att umgås i stor grupp blir många intryck att ta in på samma gång <3 Det låter verkligen som en tuff skolgång, det påverkar en ju så mycket och det kan bli extra svårt att acceptera sig själv efter en så lång tid med känslan av utfrysning🙈 Det känns skönt att höra att du ändå träffat några trevliga personer på nätet 😊 Styrkekram <3
nouw.com/harborjarlivet
Blackout
Blackout,
Nej, det finns säkerligen många utan diagnoser som tycker det är svårt med att prata också och är sensitiva. Jo, precis självbilden blir ju skev till slut.
Tack detsamma till dig. Hoppas att du haft en bra dag med vad du haft för dig❤
nouw.com/blackout
Hanna
,
Kan inte läsa det här utan att kommentera. Jag vet inte ens vad jag ska säga, att vissa personer ska få genomlida så mkt smärta.
som någon skrev, det gör verkligen ont att läsa om hur du hade det i skolan. fruktansvärt hur världen, samhället kan svika ett barn så. Hur du kunde va så ensam i allt. fint att höra att du har syskon men allt annat blir jag så ledsen när jag läser. Berörd. det är riktigt svårt att hitta vänner tycker jag med. jag har inte autism men fy sjutton vad människor kan vara svåra, elaka och obegripliga. Dom människor jag hållit mig runt är de så kallade ”udda” och ”konstiga” men dom har jag tyckt mest om.
jag har jobbat med mig själv för att vara mer öppen med människor och bli bättre på att lära känna personer. det gäller bara att inte träna bort för mkt av dig sig själv.
Jag hoppas att det ljusnar för dig och att du får känna dig tillfreds med livet
styrkekramar!
Blackout
Blackout,

Tack för fina ord. Jag är dock långt ifrån ensam om att h haft det såhär har jag förstått. ❤

Ja, det är svårt med relationer och människor. Och jag är svår jag med såklart. Men mobbing det förstår jag inte hur mycket jag än försöker förstå de som agerar så.

Nej, jag tycker inte heller man ska joba bort hela sin personlighet för att "passa in i normen". Det är ju jättesynd. Lite lagom träning bara.

Styrkekramar till dig med❤

nouw.com/blackout
Jesslifedaybyday
Jesslifedaybyday,

Glad att jag hittade dig här 😊 Och glad att du har träffat många vänner här . Ledsen över hur jobbigt du har haft det med vänner i din barndom ❤ Att man inte ska kunna få vara annorlunda utan att bli mobbad ! Barn e verkligen elaka mot varandra . Tycker du ska fortsätta prata och skriva precis som du gör , varför som sagt ska du ändra dig ?? Kramar till dig ❤

nouw.com/jesslifedaybyday
Blackout
Blackout,

Detsamma till dig❤

Jo, barn kan verkligen vara väldigt elaka. Ännu värre när vuxna är det egentligen.

Jag känner lite så till och från numer. Att alla olika typer av människor tillför väl någonting i samhället. Förut försökte jag verkligen lösa upp mig själv och förstå till max det som fattades hos mig. Men nu känner jag att jag vill lära mig till viss del men en del är faktiskt jag också och det finns de som gillar den typen av människor som existerar också. Och de som inte gör det behöver inte göra det.

Kramar❤

Känner du dig ok i måendet du annars?

nouw.com/blackout