Valfri dag

Idag är det kanske måndag enligt min almanacka men jag vet inte om det gör så stor skillnad i mitt huvud. Den som vill kan byta ut rubriken i sitt huvud till den dag som känns adekvat.

Promenerat lite på gården. Försökt skriva upp lite nytillkomna växter. Åkerpilört och åkermolke.

Pratat med psyk i telefonen precis som vanligt kl 13 denna dag som alla andra veckor. Jag vägrar läggas in i alla fall. Så länge de inte kan hota med LPT tänker jag inte åka dit. Kanske jag inte berättade riktigt hur jag tänker. Finns anledning till det. Och jag åker då inte ner till akutpsyk och tror att de ska vara snälla och så luras de med sina frågor och låser dörren så hjärtat stannar. Kastar ut alla saker man har för att leta efter sakerman kan skada sig med och droger. Och inget läggs tillbaka som det låg från början. Nix. Det kommer inte på fråga.

Ska försöka stå ut med allt jag har tills min läkare återkommer om två veckor. Jag hoppas att det går.

Känns som en del grannar på gården hatar mig. De vill att jag ska dö.

Har i alla fall kollat lite på nätet och förstått efter tjugo år att jag lider av en jäkla massa fobier jag försökt förklara men inte kunnat få ut i rätt ord så någon förstått. Tex visste jag inte att man kunde ha fobier för strukturer och material mm. Pyttesmå saker och hål och stora saker och ojämna saker och spetsiga föremål. Jag har mest tänkt de vanliga fobierna jag har som sprutfobi, spindelfobi och annat vanligt.

Jag visste inte att man kunde ha fobier för för höga eller låga ljud heller.

Jag har alltid haft väldigt svårt för väldigt stora saker. När jag på den gamla tiden kunde lämna mitt hem och tex uppsöka en kyrka kunde jag drabbas av en så stor ångest inför dess storlek. På ett sätt som jag dock fattat inte är naturligt och har med ångest att göra. Jag drabbas helt enkelt av skräck.
Har tyckt det varit så orimligt att jag inte förstått vad det varit. Men det är visst en fobi. Intressant. Finns det någon liten procent av mig som är psykiskt frisk undrar jag då? Någon liten minidel som det går att få att fungera?

Dessutom läser jag mer om paniksyndrom vilket jag ju redan kan utan och innan då jag haft det sedan jag var 10 år. Jag blir bara så provocerad av att det står att man måste gå emot ångesten. Som om jag inte gjort det varenda dag senaste två åren. Kämpat ihjäl mig och ändå blivit sämre. Nu är jag ju helt satt i fängelse trots att jag övat och övat. För sista tiden orkar jag inte öva mer. Det är helt orimligt att jag ska öva på en promenad, få panik från helvetet, stanna i det, komma hem och så fortsätter ännu mer panikattacker hela resterande dag. Var fan finns lindringen i övningen då undrar jag? I våras kunde jag ju i alla fall åka med färdtjänsten jag har. Inte ens det går nu.

Det är nog min hjärna som är felkonstruerad.

Och däremellan dissociera resten av tiden. Jojo. Roligt liv. Så roligt att jag nu blev deprimerad av det istället.

Kom dock på idag att terapin jag går mot dissociation och PTSD kan ha gjort paniksyndromet värre då det är hemskt att gå denna terapi. Meningen är väl att jag ska bli bättre av den i längden men fy fan så hemskt det är att se sig själv och allt som gör ont.

Det varnade ju psykologen mig för innan jag började men men...

Nu ska jag ut på gården och öva på det lilla utrymmet som är kvar i mitt liv.
Kanske jag vågar mig precis utanför. Det vore bra.
Någon guldvinge har jag inte sett i år. Men jag har gamla bilder också.


Tillägg :

Häromkvällen satt min kropp här ute på gården och tittade. En av de grannar som ändå inte verkar avsky mig stannade och talade lite. Han frågade hur jag mådde. Bra, ljög jag konstigt nog fast jag är sämst på att ljuga. Frågade honom detsamma. Han sa att han kände lite vemod över att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern. Ja, sa jag. Och tänkte vilka olika universum människor lever i. En får ångest av att återgå till jobbet och en annan av att inte kunna gå till något jobb. Livet!

Sedan sa han ta hand om dig och det var ju fint. Jag sa detsamma. Och mitt i detta blev jag ändå nojig. Så fint gjort och ändå tänker jag tänk om han tycker att jag är svag och klen. Nej, jag ska ta till mig omtanken. Om ändå fler såg varandra i denna värld.

Gillar

Kommentarer