Trött

Jag är så trött. (nähä, är du? Det var ju originellt.)

Kände bara för att håna mig själv lite.

Sover hemskt dåligt och då blir jag som de flesta andra ännu känsligare, stingsligare, argare, ledsnare.

Jag kan ju sluta promenera på gården och lugna mig lite. Men det kan jag inte av samma anledning. Tvång, sömnbrist, ångest och depression. Desperation! Känner mig som en hare i strålkastarljuset.

Förresten är det långt ifrån bara jag som bestämmer i mitt huvud. Det är andra som också är jag som är där och manar de med.

Jag känner mig så liten (haha, gör du? Det var också orginellt).

Jag saknar tider när jag var stor. (Alla som brukat droger vet nog vad jag talar om).


Dessutom är jag trött på psykiatrin och ändå så beroende av deras vård. Känner mig som en tonåring som aldrig flyttat hemifrån. Jag flyttade direkt till psyk istället. Jag är trött på diagnoser. Allt man säger är ett symtom. Aha, du byter ämnen ofta, det finns ett ord för. Aha, du har strirrig blick. Det är ett symtom. Aha, du blir tyst i meningar. De är ett symtom. Det finns tamejfan inget jag kan göra som inte ska förklaras och dissekeras i ett laboratorium på psyk. Bristande insikt säger de då. Go fuck yourself säger jag då. Och då rabblas verkligen paragraferna upp.

När man sitter där i en LPT-förhandlingslokal med massor av folk som bedömer dig som en hund på utställning. Då är det sannerligen inte roligt att finnas. Men det är väl när man haft LPT ett par månader och de måste förnya som man sitter där i salen med en advokat som vill gå hem och lägga sig. Sist tror jag att jag kröp upp på bordet och då blev jag utsläpad av skötarna som var med och vaktade dåren. Om man var sjuk när man lades in så har man dubblerat ångesten och istället minskat viljan och kraften med hälften efter ett halvår i en korridor på psyk. Tycker jag personligen.


Det är så lätt att man till sist blir sin egen diagnos. Till slut har man blivit en manual. Man tar till sig deras förklaringar till allt. Sväljer deras piller och säger tack doktorn. Man presenterar inte sig själv som en människa längre utan börjar med att säga sin diagnos. Fy fan vad sjukt det är. Som en sorts trandans mellan psyk och patienten. Beroende av varandra.

Jag behöver medicin och vård ibland. Det är jag med på. Men nu vill inte jag bara vara det längre. Det kanske finns en anledning till att jag blir tyst. Jag kanske sväljer. Det kanske finns en anledning till att jag är arg. Det kanske finns en anledning till en massa saker.


Jag vill sova.

Kan inte och vågar inte.

Dessutom undrar jag över min terapi. Identifiera mina känslor. Har jobbat massor med det på sistone och nu undrar jag vad jag ska med dem till för ingen vill ta emot dem ändå. När jag har känslor och ifrågasätter och tar plats då går alla andra. De vänder ryggen och säger att jag blivit tokig. Så nu funderar jag på att skicka tillbaka känslorna till fabrikören. De passade inte. Jag vill byta. Eller skitsamma, jag behöver inga.


Och grannarna på andra sidan gården kan dra åt helvete de med. Skäller ut mig för saker jag inte gjort. I våras blev jag utskälld för att jag skulle varit på deras altan och spanat i deras fönster. Men herregud! Det har jag absolut inte. Min läkare sa att de kunde tala med dem. Struntsamma. Kanske de trodde jag gjorde det för att jag tittade på vintergäcken på marken nedanför. Som jag tidigare skrivit så vill ingen ha "konstiga" människor i närheten. Men gärna på TV med popcorn till. Förljugna skitvärld! Dessutom är jag inte så konstig. Jag är bara människa. Precis som du. Jag gråter och blöder och fryser och svettas.


Annars har jag gång på gång blivit ifågasatt för mitt promenerande. De har hånat och frågat och till slut en dag fick en person i mig nog och sa vad jag tyckte." Tror ni på fullt allvar att jag går gården runt här för att det är roligt? Tror ni inte att jag skulle vara någon annanstans om jag kunde? Om ni hatar mig så snälla tänk ett litet steg längre. Ni vet ingenting om mig och vad jag känner och kämpar med. Och jag vet ingenting om er". Sedan dess har jag faktiskt fått vara ifred åtminstone. Alltid något.

Nej, jag är trött, precis som miljoner människor världen över. Jag ska vila lite nu. Blunda med öppna ögon.

Svartögan blommar fint på balkongen. Vackra blommor.

Gillar

Kommentarer

Jenniferssynpalivet
Jenniferssynpalivet,
Jag vill också hemskt gärna sova!! Sover knappt något alls nu för tiden.. 😟
nouw.com/jenniferssynpalivet
Blackout
Blackout,
Sova ja. Det vore bra om det gick
nouw.com/blackout
Ramiro
Ramiro,
Kämpa på nu! Du stark du klara det här! 💪
nouw.com/ramiro
Blackout
Blackout,
Tack detsamma♥️
nouw.com/blackout