Tänk om...

Jag funderar ibland på vad som skulle ha hänt om jag hade fötts på nittio eller tvåtusentalet istället för på sjuttiotalet. Om det hade funnits bättre förutsättningar för mig då. Samma sak om jag växt upp i en stad istället för på landet. Jag menar inte själva landsbygden som plats i sig (för jag älskar landet, naturen, tystnaden, skogarna, vattnet, åkrarna, djuren) utan brist på kunskap, sociala kontexter, färre valmöjligheter mm.

Jag undrar om man bättre och ännu tidigare hade kunnat hjälpa mig. Jag hade kunnat fått gå i aspergerklass. När jag utvecklade dissociation hade kanske barnomsorgen kunnat se det bättre och tidigare. När jag fick panikångest när jag var 10 år hade kanske omgivningen tagit mig till BUP tidigare istället för att utreda mig fysiskt och att de istället trodde att jag hade fått diabetes. Det hade jag ju inte.

Skolsituationen kunde ha sett helt annorlunda ut.
På hemmaplan hade det ju fortfarande varit samma men skolan hade kunnat vara annorlunda. Kanske. Lite i alla fall. Eller så är det bara en naiv tanke.

Det kanske inte hade varit det där att alla känner alla och ingen vill se och då gömmer vi det och blundar av samma anledning. Som så ofta sker i små samhällen tycker jag. I stora städer kan det säkert vara att man istället inte ser någonting alls av den anledningen att man inte känner någon ordentligt. Jag vet inte.

Jag hade inte behövt utveckla min psykiska problematik tills jag var 16 år och det blivit så helt ofrånkomligt att jag var psykiskt sjuk. Det hade inte behövt gå elva år.
För vid den tiden hade jag redan blivit så sjuk att det var svårt att stoppa utvecklingen.

Eller så hade det inte varit någon skillnad alls. Jag kan ju inte bortse från den gentiska delen. Men jag kan inte låta bli att fundera. Man säger att det inte finns tillräckligt med förståelse för, och kunskap om psykisk ohälsa nu. Men då tänker jag på för trettio år sedan och jämför. Och herregud så åt rätt håll det gått med den biten i alla fall. Och det är ju bra. Att tiderna förändras.

Tänker man ytterligare trettio år bakåt ( tänk 50-70- talet) och av historierna jag fått höra av de som levde psykiskt sjuka på den tiden, på min träffpunkt, så får jag ännu mer ett slag i magen. Det är fruktansvärt. Historien om hur psykiskt sjuka setts på och behandlats genom tiderna. Den historien tycker jag ofta är lite gömd. De har inte så starka röster i den gruppen.


TILLÄGG när jag tänkt mer i någon vecka:

En sak jag i alla fall är djupt tacksam för att jag sluppit växa upp med är den här konstiga utvecklingen av jämförelser och "tävling" i psykisk ohälsa som en tjej som bloggar här så modigt tagit upp. Den saken har jag aldrig tidigare i mitt liv varken sett eller upplevt mer än kanske de senaste fem, tio åren. Det är ju helt galet. Hur har det kunnat bli på det viset? Är det bristande resurser i vården? Är det ett kallare samhällsklimat där unga personer ställs på ett annat sätt emot varandra? Är det sociala medier som hetsar?

Jag förstår det verkligen inte. När jag var ung var det snarare tvärtom. Det var inte så många som förstod och att vara psykiskt sjuk var istället väldigt tabu.

Snälla alla som kämpar och mår dåligt och försöker överleva, försök se varandra och validera varandra istället för att försöka vara värst. Om alla ser alla blir alla sedda. Om vi som mår dåligt tillsammans stöttar varandra finns så mycket att vinna bara där. Självklart behövs psykiatrin men att se varandra på "rätt" sätt är så otroligt viktigt det med.

Och handlar det om minskade vårdplatser och resurser i psykiatrin så hoppas jag bara att det kommer att bli förändringar inom detta snart. Det är framförallt unga som upplever detta tror jag och det är ju de som är samhällets framtid. Desto viktigare då att de får hjälp utan att behöva skrika högre än de ska behöva.

Gillar

Kommentarer

Fobibella
Fobibella,
Jag föddes på 80 talet. bättre förr. Utsvängda byxor och sådära. Jag var en Supernörd som Barn och det är jag nu oxå. Jag hade en bra psykolog när jag var liten. INgrid hehtte hon. Har du haft nån Favoritpsykolog ?
nouw.com/fobibella
Blackout
Blackout,
Jag var också nörd när jag var barn och skulle nog klassas som det nu med. Men nörd är bra. Finns mycket bra i att vara nörd. Inte när man är liten kanske man nu när man är vuxen och slipper skolan.
Vad bra att du hade en bra psykolog när du var liten. Skulle du vilja ha någon nu?
Jag har haft så många psykologer genom åren men det har alltid sagts att det inte går att nå fram till mig. Att jag stänger alla ute. Det är nog sant till viss del. Jag är svår att nå men det är inte omöjligt om personen är utbildad för den sortens personlighet. Psykologen jag har nu är riktigt bra tycker jag. Hon har nått fram till mig tycker jag. Vilket också är otäckt för då kan man bli beroende av den personen och jag vill inte riskera det tror jag. Tycker även att min nuvarande läkare jag haft de senaste fem åren är jättebra. Så det gör mig också orolig då jag vet atg en läkare kan sluta elmer flytta eller så när som helst. Det är ett litet dilemma det där. Kram
nouw.com/blackout
Blackout
Blackout,
Förresten träffar du aldrig någon läkare? Någon du tycker är bra?
nouw.com/blackout