Karusell

Jag har aldrig tyckt om nöjesfält överlag. Inte berg och dalbanor och läskiga åkattraktioner eller tusentals intryck av färger och ljud åt alla håll.

Ännu mindre tycker jag om min egen inre karusell. Min egen förvirring. Jag känner mig som att jag håller på att tappa fotfästet ganska rejält snart. Ser när jag läser lite av det jag skrivit att allting är så snurrigt. Det är väl olika delar/känslor inom mig som jag har så svårt att foga samman.
Jag tycker att det är svårt att se det så tydligt för mig själv. Jag är inte van vid det.

Dessutom är det svårt med sociala medier. Är inte van vid det heller. Jag har aldrig hållit på med instagram eller Facebook, olika chattrum på nätet eller någonting egentligen inom detta område. Och hur transparent ska man vara egentligen? Hur mycket ger andra av sig själva? Hur mycket självinsikt har andra? Hur mycket har jag?

Alla som använder sociala medier gör det ju för att nå ut. Det är ju själva poängen med sociala medier. Att man vill bli sedd och vill se andra. Den som säger att den skriver enbart för sig själv ljuger också inför sig själv. Gjorde man det hade man ju kunnat skriva och bara spara i datorn eller i ett block. Men skriver man på Facebook eller i en blogg tex så vill man ju också få vara med. Man vill nå ut. Man vill bli sedd. I någon mån i alla fall. Hur mycket är ju väldigt olika.

Jag har aldrig tidigare velat ens tänka i de banorna med mig själv. Då och då poppar det såklart upp men jag är så förvirrad och rädd. Ja, jag är pissrädd. Och jag undrar om jag inte är för skör just nu för detta egentligen. Jag vet inte om jag klarar det. Min perfektionism i det jag gör. Min rädsla för saker jag inte klarar skriva om just nu.

Livet är svårt. Jag har upplevt det som att jag inte klarar att leva upp till den här tävlingen som livet innebär. Jag kan aldrig någonsin leva upp till det alla andra presterar, upplever, har för sig. Tror i och för sig att jag är långt ifrån själv i den känslan.

Men med min asperger och min psykiatriska problematik har jag hela livet upplevt att det finns ingen plats alls för mig. Och försöker jag så får jag en motstridig känsla av att bli kvävd istället. Jag har väl ingen balans i mig själv. Jag är så förvirrad. Det blir så ofta när jag försöker mig på något att det blir för mycket på en gång. Jag går all in tills jag ramlar ihop i en hög och blir sjuk.
Ändå lär jag mig aldrig.

Jag har så svårt att se var mina egna gränser går. Att se vad som är bra för mig. Jag har väldigt dålig självbevarelsedrift. Har svårt att skydda mig själv rent konkret. Behöver så många gånger andra människor som hjälper mig att sätta gränser. Ändå blir jag arg när de gör just det då jag vill vara självständig och ha makten över mitt eget liv.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag känner mig helt snurrig.
Vad är känslan just nu då? Jag tror att jag kanske känner mig...
Jag vet inte. Ledsen? Arg? Ensam? Rädd? Avundsjuk? Bitter? Äcklad? Rädd? Rädd? Rädd? Rädd?

Jag kanske bara behöver lugna mig lite. Återigen plocka ner mig lite. Inte köra på så hårt i allting.

Jag vill så gärna vara någon jag med. Precis som alla andra vill. Jag vill det så mycket att jag förvandlar mig till ingen alls istället genom att dissociera.

Jag måste andas lite nu. Bara jag och katten. Han är så fin. Världens finaste. Jag känner mig hudlös och extremt skör idag.

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag tror jag förstår vad du menar iallafall. Så helt förvirrat är det inte, tycker inte jag iallafall.

Jag skriver väldigt öppet men så anonym man nu kan vara på nätet. Mest för att andra Ska känna mindre ensamhet men också för att få vara en del i något. Få mina ord lästa av någon annan än mig själv. Men när det blivit för många som läst så har jag blivit ännu mer rädd och "börjat om". Men nu har jag nog landat i att skriva. Är inte så rädd längre.

Försök ta hand om dig så gott du kan. Har du katt? Mysigt isåfall ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Blackout
Blackout,
Tack. Det är säkert lättare för andra som ser utifrån än det jac själv tycker är rent kaos inuti. Jag är heller inte van att se så många känslor och uttryck hos mig själv. Det känns så kaotiskt fastän jag såklart vet att människor är komplexa varelser med massor av olika och också motstidiga könslor. Jag kan bara inte acceptera deg hos mig själv. Då kommer åncest och dissociation. Och flashbacks och jag veg inte allt. Jag kan inte få ihop mig somen ok männkska om jag är både avundsjuk på vad andra gör i sommarvärmen samtidigt som jag bryr mig mycket om personer också. Jag böir helt förvirrad av känslan av ensamhet samtidigt som jac känner invasion. Ja, du fattar säkert. Att vilja bli hörd och sedd men också inte.
Sedan är det ju detta med att jag så väl et hur jag funkar. Att jag inte gör något halvdant utan då kör jag bara pä och sedan kommer skräcken. Jag kunde ju skrivit lite lagom ibland här tex. Jag ska ta det lite lugnt. Jag har en känsla av att du kanske har det lite likadant. Jag vet inte.
Som du säger så vänjer man sig sänert när man skrivit ett tag. Jag har ju aldrig ens varit i närheten av något sådant här förut.
Jo, jag har katt. Två stycken faktiskt. Från kattehem så de har sina egna psykiska kattproblem. Men demår bra och jac vill aldrig leva utan djur. Har aldrig gjort det heller. Då skulle jag dö själsligt. Hu dra procent. Inte bara trekvartsdöd som nu.
Kram till dig och hoppas att din dag varit nägorlunda ok eller rentqv lite fin. ♥️
nouw.com/blackout
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag känner det du skriver. Känner igen. Vilja bli sedd men göra sig osynlig För att det skrämmer också.

Fint att du också har djur runtom dig ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Jenniferssynpalivet
Jenniferssynpalivet,
Jag håller också på att tappa fotfästet, rejält. Jag vet varken ut eller in, upp eller ner. Jag är helt förstörd i detta
nouw.com/jenniferssynpalivet
Blackout
Blackout,
Ledsen att du också känner dig så. Jag hoppas att det kommer att bli lättare på något sätt för dig med snart. Kram
nouw.com/blackout