Jag vet inte

Som jag tidigare skrivit så ska jag prova ny antidepressiv medicin igen till hösten då mitt paniksyndrom och min övriga ångest eskalerat något hemskt. Men jag är också rädd för det trots att det känns som mitt enda hopp just nu. Jag är rädd pga att det inte gått bra de senaste gångerna jag provat.

Jag glömde lite bland alla medicinjusteringar, men jag blev desperat och gjorde ett suicidförsök och inlagd och då sattes en tricyklisk medicin in som jag aldrig tidigare provat. Och den i sin tur gjorde nog tyvärr så att mina dissociationer ökade något kollosalt av någon anledning och då blev jag till slut kortvarigt psykotisk igen och inlagd på den avdelningen. (psykosavdelningen för slutenvård skulle jag gärna skriva om en annan gång för många av personalen där är riktiga svin i min mening. De har en människosyn jag inte trodde existerade inom vårdsektorn. Behandlar de inlagda som boskap. Pratar om dem sarkastiskt och elakt inför dem. Det tror väl att man är så psykotisk att man ingenting fattar eller att de sedan kan skylla på att man fantiserat ihop saker av samma anledning. Nog för att jag varit psykotisk men jag pendlar ofta in och ur den och jag har mina stunder av klarhet då jag hör och ser er som jobbar där. Om ni är trött på psykfall så byt jobb är min mening. Nog sagt om det just nu).

När jag kommit ur den episoden så mådde jag ännu sämre. Inlagd igen. Och då provade jag en annan SSRI jag tidigare haft utan problem. Men jag mådde så väldigt dåligt och det där med insättning är ju riskabelt och jag hade skrivit ut mig när jag väl fick chansen. Så när hämningarna liksom släppte av att medicinen börjar verka men jag fortfarande inte hunnit få någon ångest och depressionslindring så gjorde jag ett väldigt impulsartat suicidförsök igen. Jag vet knappt hur det gick till innan jag gjorde det. Jag överlevde med sjukvårdens hjälp. De är så duktiga på akuten med sina apparater och dropp och sköljningar och superkoll på allt de gör. De gör ett så väldigt bra jobb trots överbelastning mm.

Sedan blev jag inlagd igen. Och mådde lite bättre men inte bra. Och till slut ökade dissociationerna igen vilket resulterade i flera akutinjektioner antipsykotika. Till slut fick jag nog och tog bort denna SSRI alldeles för snabbt (har haft en tendens att göra så med många mediciner. Det är inte bra. Gör inte det). Och då blev jag såklart ännu sämre. Vilket resulterade i ett till suicidförsök men av en ännu värre karaktär. Det var hemskt hur det blev och jag ska nog vara glad att jag lever idag.

Så med tanke på hur det gått de sista gångerna jag försökt med antideppressiv medicin är jag väldigt rädd att återigen försöka. Samtidigt som det som sagt är det enda hoppet jag har just nu för att minska paniken och ångesten och kunna jobba mer aktivt med den hemma och hos psykologen.

Jag är rädd för att det ska bli sådär hemskt igen.

För döden är inte vacker. Det finns ingenting romantiskt och härligt och fridfullt med döden. Den är bara ful och de flesta sätt att dö gör ont och är hemska och ångestfyllda och inte alls som man tycker att det borde vara. Det är bara ett hjärta som slutar slå och ingenting mer.

Och är du hundra procent säker på att det är det du vill undrar jag många gånger då andra pratar om döden. Jag undrar det inför mig själv också. Är du verkligen helt hundra procent säker nu? För när jag är död är jag död.

Jag upplever ibland en glorifiering av döden som jag tror inte är så genomtänkt. Det kan vara en fantasi. En flykt. Att man tappat hoppet.

Men de flesta är inte så säkra på vad de vill egentligen. De är ambivalenta och signalerar oftast subtilt eller mer högljutt att de mår hemskt. De ropar på hjälp innan. Det kan säga att de inte bryr sig om de dör men är samtidigt oroliga för kroppsliga saker eller inför sina egna tankar. Så då är de inte helt säkra. Och är man inte det så sök all hjälp du kan för den finns där. Det kanske tar tid att må bättre men väljer du döden får du aldrig veta. Och det vore synd.

Detta blev ett spretigt inlägg men jag mår fruktansvärt idag. Ångesten är hemsk. Försöker andas. Och då får det bli en sådan text.

Kram till alla er rädda, vilsna och desperata själar därute. Ni är inte ensamma.


Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Förstår att du är rädd. Både inför effekter men också inför att det kanske inte blir den effekt som behövs. Jag blir alltid rädd inför att må sämre men också inför att det känns som sista hoppet ibland. Skulle du vara inlagd under tiden? Förstår att det också känns jobbigt när du har jobbiga erfarenheter från slutenvård. Skickar styrkekramar ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Blackout
Blackout,
Jo, jag är ju det. Livrädd inför effekt eller inte effekt. När det gått så himla dåligt sista gångerna. Tråkigt att du också känner så.
Det ärnog tänkt att jag ska vara inlagd då. Mina anhöriga vill det i vart fall. Kanske också läkaren även om vi har tät kontakt.
Jag tycker inte om att vara i lagd överhuvudtaget men där jag bor är det i alla fall uppdelat i sektioner. Tre affektiva slutenvårdsavdelnincar, två beroende och två psykosavdelningar. Jag kan kan inte klaga på personal (utom en och annan läkare då och då) på någon annanavdelning än jjst psykos. Och inte läkarna där heller. Det är skötarna framförallt. Deverkar vara väldigt trötta och ta ut sin bitterhet på att vara vidriga mot patienter. Helt sjukt. Men om jag blir inlagd i höst för insättning så blir det på affektiva. Och gud förbjude att det slår övet ihuvjdet på mig så jag flyttas.
Tack för din omtanke. ♥️
Känner du dig något lugnare själv framåt kvällen?
Var haft en såvidrig dag. Bara ångest och desperat och nu ute blev jag så arg på situationen agt jag bara fick nåt sammanbrott. Blev rädd att nu gär jag bärsärkhäroch så skickar de polisen. Men lugnat mig nu. Fårdu aldrig sådana märkliga aggressiva utbrltt jtan me ing och mål?
nouw.com/blackout
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag hoppas verkligen att det ska finnas något som kan lindra för dig.

Ikväll är det lugnare. Gråten har lugnat ner sig och ångesten också. Inte lika mycket panikkänslor. Mycket känslor/tankar om att jag vill hetsäta men är hos mina föräldrar så det bli ett hinder iallafall.

Nej, såna utbrott får jag inte. Just ilska har jag svårt att få fram. Skönt att det har lugnat ner sig lite iallafall ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Blackout
Blackout,
Vad skönt att det lugnat sig lite för dig. Hoppas att du klarar att inte hetsäta och att det här med lss ordnar upp sig snart för dig.
Jag tror att mina utbrott som förekommer ibland ka komma från aspergern (tror jag fått höra det) plus att det i komination med dissociation eller ptsd gjort att jag blivit lite knäpp ibland.
Kan höra röster med sådant innehåll. Ännu mer förr.
Hoppas att kvällen din fortsätter lugnt.
Kom på nu att du kanske behöver få fram ilska i dig också om du känner att det är svårt. Den infallsvinkeln upplever jag också rätt ofta. Det pendlar mellan olika saker och ja, jag är rätt förvirrad. Särskilt idag.
♥️
nouw.com/blackout
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag kan höra arga röster men ofta tror jag att min ilska visar sig i ledsamhet eller frustration istället. Vänder det inåt också. Skulle vilja bli bättre på att se vilka känslor jag känner...

Hoppas du får en någorlunda lugn kväll ❤️
nouw.com/andothermagictricks