In- och utveckling

Jag blir så arg på mig själv allt som oftast. Har så svårt att formulera mig kortfattat. Jag fladdrar så ofta iväg i så långa monologer och formuleringar att jag snubblar i mina egna tankar halvvägs. Det är mycket irriterande.
Jag har fått veta på habiliteringen för autism att det tydligen är vanligt vid denna diagnos. Nu vill ju jag helst vara en människa och inte bara diagnoser, men det är en förklaring i alla fall. Jag kan inte och har nästan aldrig kunnat formulera mig kort. Antingen säger jag ingenting eller så säger jag för mycket tydligen. Kommer ihåg det från skolan när man skulle sammanfatta saker. Jag fick alltid kritik för att jag skrev för långt. Kunde skriva en uppsats när man skulle sammafatta en bok. Vet fortfarande inte hur man gör. Kanske inte har så stor betydelse längre.

Men jag har ju i alla fall läst på universitetet och är klar så så farligt kan det väl ändå inte vara. Men det beror ju på sammanhang kanske också.

Idag är det svalare. Skönt. Igår var min katt en hund med en stor gren i munnen. Men jag blev i alla fall inte rädd trots hallucinationen. Det är bra. Fortsätter med extra medicin så länge.

Inatt kom Maran igen. Eller sömnparalys om man så vill. Jag hatar dem. De skrämmer ihjäl mig. Att fastna vaken i en paralyserad kropp som inte går att röra. Trodde jag låg ute i gräset på gården och försökte skrika. Kom ur den till slut. Har lärt mig att man ska röra ögonen så mycket man kan så väcker man lättare resten av kroppen. Samt inte ligga på rygg och sova. Och när man kommit ur den fort röra på kroppen så man inte faller i samma igen.

I övrigt är det samma läge. Inte bra. Men en vecka kvar så kommer läkaren. Han är bra och jag litar nog på honom nu. Ibland blir han så trött på att jag aldrig lyder. Både han och beroendeavdelningen sa att jag inte fick sänka stesoliden i den fart jag gjorde och ändå gjorde jag det. Jävlar så sjuk jag blev. Fick något slags läkemedelsdelirium. Visste inte vilket år det var eller årstid. Och allt fysiskt också. Trodde istället att jag blivit allergisk mot stesolid och förgiftad. Tvingade läkaren göra ett genotyptest för att se om jag blivit allergisk. Vilket jag ju naturligtvis inte hade. Snarare tvärtom. Bryter ner stesolid fortare än vanligt pga att jag är beroende. Oj, då var han arg på mig. Sedan svimmade jag av abstinens och hamnade på akuten. Kunde knappt gå. Var förlamad i kroppsdelar då de domnar av abstinens. Fick gå med stöd. Denna gång var det ren abstinens inte dissociation. Mådde så dåligt att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Kunde flyga en period. Nej det kan du inte sa beroendeavdelningen. Jo sa jag.

Hursom, det gör jag aldrig om. Livsfarlig drog.

En annan sak. Jag går ofta ut sent på kvällen/natten och tittar på himlen och stjärnorna. Det ger mig lite perspektiv. Vad betyder väl mitt lidande i den meningen? Vad bryr sig oändligheten om lilla mig? Det är skönt tycker jag. Att det inte är mer än så. Finns någon känsla som kallas säll/sällhet. En känsla av att vara ett med upplevelsen. Typ naturen för mig. Lite ledsen och vemodig känsla men på ett skönt sätt. Jag är liksom bara. Tittar på trädkronorna som vajar i vinden i mörkret och där kan jag stanna. Jag behöver inget annat. Vet någon vad jag menar? Vad jag pratar om?
Lyssnar på Lalehs låt det komner bli bra då och den beskriver min känsla bra tycker jag. Jag är inte mer än en sten i havet och tack gode gud för det.

Gillar

Kommentarer