Hur värderar vi psykiatrisk problematik och hur bemöter du någon med detta?

Idag har jag inte så mycket ork egentligen att skriva men jag bara måste ta upp detta lite snabbt. Jag brukar alltid tänka att vi kommit långt i samhället och att de flesta ser på psykiatrisk problematik som något likvärdigt fyisiska sjukdomar. Kanske det inte är så. Jag vet ju egentligen att många som inte känner mig och grannar mfl tycker att jag är konstig och vill inte gärna ha med mig att göra för mycket. Men kanske jag är lite lite starkare ändå i mig själv jämfört från förr, till och från.

Hursomhelst så har jag tagit del av en del som bloggar här och ser att samhället verkligen inte alls fungerar så som det borde när det gäller psykiska problem. Jag kanske haft väldig tur och haft förmånen att ha det tryggt på den biten. Det är jag tacksam för. Likväl som den som räddas från cancer eller blodpropp eller vad som, är tacksam för den vård den fått.

Jag är ganska trött nu så det blir nog lite fladdrigt det jag skriver men det jag vill ha sagt är:
Resurser i samhället måste prioriteras på psykiska likväl som fysiska sjukdomar.Man behöver inte vara mer tacksam och ha mer överseende med brister inom psykiatrin än de som drabbas av fysiska sjukdomar. Ibland har jag fått känslan här att allt som är psykiskt ska man liksom vara överdrivet tacksam för att få vård för medan man självklart lagar ett brutet ben och ingen behöver bocka och buga för det.
Fungerar inte vården har man lika stor rätt att vara arg och upprörd för det som för om den fysiska vården inte fungerar.
Och mår någon väldigt dåligt psykiskt så ska man väl knappast börja tillrättavisa den och tala den tillrätta. Eller gå till rena personangrepp pga hur denne mår.

Jag är så trött idag att allt bara blir blurrigt men jag vill säga att tänk på hur du bemöter någon som är psykiskt sjuk.
Jag kan ta ett enkelt exempel igen: en människa som kommer in med akut hjärtinfarkt eller stroke blir ju omhändertagen för sitt akuta tillstånd och inte ifrågasatt angående kostvanor, vikt, rökning, blodtryck, motion mm. Det är saker man kan prata om i en annan tid. Dvs om personen överlever.
Men hur bemöter du någon som mår (akut) psykiskt dåligt? Vad säger du då? Hur tänker du då?
Ju mer jag tar del av detta här och ju mer jag tänkt på det så inser jag att för sjutton, detta stigma kring psykisk sjukdom som något fult, skambelagt, självvalt, skuldbelagt, obehagligt mm fortfarande finns kvar.

Jag blir ledsen för jag har gått här och tänkt att det blivit bättre med detta i samhället men nej, det är nog bara jag som haft tur och levt i en värld där jag haft tillgång till bra resurser. Och det är så FEL.

Ja, det blev som det blev och den som kan förstå texten får vara glad. Jag är trött och kanske kan skriva tydligare någon annan dag.

Som en sådan här liten svamp kan man känna sig när man försöker leva i en värld där det är fult att må psykiskt dåligt. Ensam, liten, förbisedd och i värsta fall kanske någon bara trampar ner den som trollen i tomteskogen.


Gillar

Kommentarer

mittinre
mittinre,

Bra och viktigt inlägg! Jag tycker att det har varit otroligt svårt att få hjälp inom psykiatrin. Tillslut fick jag den men då hade många år gått. Det känns som att resurserna i psykiatrin verkligen inte räcker och att personalen vill göra mer men resurser i form av personal och ekonomi närgränsar. Och sen att det är som tanken att ingen ska vara inlagd länge och då ger inläggningar typ bara vård i form av "förvaring" när det i praktiken inte fungerar med korta inläggningar då en del blir på avdelningen avsedda för korta vistelser i måender. ❤ ❤

nouw.com/mittinre
Blackout
Blackout,

Så himla tråkigt att du haft det så. Blir ledsen å dina vägnar. Men du får bra hjälp nu? Det hoppas jag att du får. Jag nmatar att det handlar om resurser då men det spelar ju ingen roll för den som drabbas. Det handlar ju lika mycket om liv och död som för en fysiskt sjuk (där är det ju också svårt med rusurser vet jag med) . Men det känns som att jag fått veta mer insikt i att då är det liksom mer adekvat för personen att klaga och alla håller med och tycker synd om den som drabbas av nedskrärningar inom somatiska vården. Men psyksikt ska man liksom vara glad och tacksam på ett helt annat sätt. För att folk fortfarande tror på något sätt att det bara är att skärpa sig, ta sig samman, välja annat och tänka bort problemen. Det är ju helt förvrängt och jag trodde i min lilla värld att det inte var så längre. Men det är det nog. Hemskt är det. Samhället måste på något sätt prioritera detta. Jag kan ju inget om politik men något måste ju göras.

Hoppas att du börjar må lite bättre nu i och med din sjukskrivning. Kram❤

nouw.com/blackout