En liten pusselbit

Lyssnat på en visa i mörkret på gården med ringduvorna omkring. Den får mig att gråta. Tro mig, då har du hittat rätt! Fortsätt spela, du vet vem du är! Sluta inte. Den känns som namnet på den. Som vinden i skogarna. Får mig att längta och gråta.


Känner mig överumplad. Fylld och tom på samma gång. Livrädd och trygg.
Jag har letat efter en nyckel jag hittat genom att våga leta på rätt plats.
Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Har inte upplevt något som detta på säkert tjugo år. Och knappt då heller egentligen. Det har jag mest mixat ihop i min hjärna inför mig själv. Typ som fotona på vänner jag inte hade som jag satte upp på anslagstavlan på behandlingshemmet jag var på. Foton på personer som jag tagit och låtsades var mina i fantasin. Ganska sorgligt i en 18-årings liv.

Gemenskap.

Inget kan ersätta min familj, men livet kan inte alltid styras som man hade velat.

Och gemenskap för mig betyder inte att aldrig ifrågasätta mig eller att alltid tycka lika. Man behöver inte ens förstå. Ofta mår jag bra av att bli ifrågasatt. Jag vill inte bara ha ja-sägare i mitt liv. Jag vill ha levande personer med egna tankar och åsikter.

Gemenskap för mig betyder att få en plats. Att bli sedd. Att vara en del av något på gott och ont.

Jag har mina problem och de är svåra att leva med. Vad som är ännu svårare att leva med är att leva med dem helt ensam i hjärtat.

Gillar

Kommentarer

Ramiro
Ramiro,
Fin skrivet och tänkbar . Kram🌹🌹
nouw.com/ramiro
Blackout
Blackout,