Dissociativt syndrom

(Detta är ett gammalt inlägg från förra sommaren, med några små tillägg, om hur en del dissociation kan upplevas för mig. Hoppas att det kan hjälpa någon som har liknande symtom men inte vet varför eller känner sig ensam i detta)

Jag började dissociera väldigt tidigt i mitt liv. Jag minns inte exakt men jag var nog runt fem år. Jag vet att jag upplevde världen som främmande. Alltså bokstavligt främmande. Jag visste inte var jag befann mig. Jag kunde inte förstå vems möbler det var. Sedan kändes det som att jag sov, drömde, svävade. Det var när jag var riktigt liten.

Senare utvecklades detta till att jag började tappa minnet. Jag kunde befinna mig på platser och inte veta hur det blivit så. Jag kände inte igen min spegelbild. Jag upplevde mig vara utanför kroppen. Eller att världen var främmande. Att jag inte ingick i den. Att jag var död. Jag kände inte igen anhöriga. De såg konstiga ut. Blev otäcka. Förändrades rent visuellt framför mina ögon. Som monster, robotar, ailiens mm.

Jag tappade också minnet från väldigt mkt upplevelser från mitt liv. Jag vet att jag upplevde det som att jag inte hade några minnen från min barndom långt upp i 20-årsåldern. Ibland mindes drömlikt och ibland inte alls och så perioder av alldeles för mkt minnen. Tappar minnet gör jag väldigt ofta nu med. Så fort något triggar mig så reagerar jag väldigt ofta med att tappa minnet av det.

Sedan började jag höra röster. Och ibland också visuella och lukthallucinationer.

Jag var rädd att ramla av planeten eller att månen skulle ramla ner och krossa mig. Att väggar och tak skulle ramla in så jag skulle krossas. Jag blev paranoid. Jag tyckte jag var spanad på och att döda människor kommit in i mig och jag blivit dem. Jag blev mer och mer förvirrad och rädd.

Jag har känt mig rutten inuti. Helt tom. Jag har varit rädd för mina organ. Mina ögon, mina armar, min hjärna som inte suttit fast. Det ekar inuti mig. Vibrerar. Skriker och dånar. Ibland kanske jag kunnat sprängas inuti.

Jag har trott mig kunna föras över genom telefonen när jag pratat med någon. Till den plats personen jag pratar med är på.

Jag upplever ofta mig vara delad så att om jag tex förflyttat mig till en annan plats kan jag uppleva det som att jag samtidigt är på en annan plats. Att jag kanske sover hemma eller är medvetslös. Eller att jag håller på med något hemma samtidigt som jag är ute på en gata och går.

Jag upplever det som att jag går bakom mig själv. Får självmordstankar och impulser som gör att den delen bakom tex kan vilja knuffa ut mig i vägen framför bilar medan den andra inte vill.

Jag har väldigt lätt att hamna i hypnagoga tillstånd.

Jag har många gånger självskadat för att jag hört röster som velat det eller för att bryta dessa upplösningskänslor eller för att straffa mig.

Jag upplever ofta världen som drömliknande eller mer som TV-spel mm.

Jag kan bli så förvirrad ibland att jag inte förstår hur man äter, varför man ska äta. Vad en människa är, hur man går på toa och andra basala saker.

Jag kan höra mig själv skratta fastän jag är livrädd och gråter inombords.

Jag har fått aggressiva utbrott utan att riktigt veta varför efteråt. Känner mig styrd. Som att livet är en film, teater mm.

Jag fick en pulsklocka. Då flyttade jag in i den och blev som en tamagutchi. Jag blev klockan. Existerade bara genom den.

Jag känner fel känslor i sammanhanget. Kan skratta vid fel tillfällen och börja gråta när jag inte vet varför.

Jag har upplevt det som att jag kan sugas ut genom fönster.

Jag är väldigt rädd för tyngd och tyngdlöshet. Pyttesmå saker versus jättestora.

Jag tappar tids och rumsuppfattning. Vet inte vad det är för dag, månad eller år eller var jag är eller vem jag är.

Jag kan få som korta psykoslikande tillstånd som är präglade av ångest.

Jag kan tappa talförmågan. Jag kan inte tala. Rösten ändras och är inte min. Jag kan tappa all kraft och bli liggande utan att kunna röra mig. Men jag hör. Oftast hör jag det mesta som sägs omkring mig. Jag har suttit i rullstol pga detta.

Jag tappar känseln i kroppsdelar. Upplever inte smärta som jag borde.

Jag har fått epilepsiliknande anfall som är psykiska. Jag har utretts för epilepsi, hjärntumör, MS mm mm. Det är psykiskt inte fysiskt fel på mig.

Jag har haft åtskilliga LPT. Blivit bälteslagd och tvångsinjicerad gång på gång då jag tappat kontrollen.

Jag vet inte vem jag är. Jag har ingen fast identitet. Det är som att leva med ett inferno inombords. Eller så blir allt helt tomt. Jag förstår inte vad som sägs. Det låter som ett annat språk.

Jag är väldigt olika i mitt sätta att vara har jag förstått av anhöriga. Jag kan upplevas kluven.

Jag hade under många år en schizoaffektiv diagnos innan de förstod vad som var fel. Då blev jag också väldigt felbehandlad inom vården just pga att behandling vid dessa tillstånd ser så väldigt olika ut.

Jag brukar försöka få människor att förstå genom att referera till Alice i underlandet och Kalle och chokladfabriken. Med skillnaden att det i princip bara är skräck och förvirring alternativt ett konstigt och onaturligt ingenting-lugn.

Jag vet nu vad detta är. Det är dissociation. För mig har jag utvecklat det pga traumatiska upplevelser under lång tid. Det behöver inte vara så för alla. En del upplever färre eller fler symtom. Men känner du igen dig i något av min beskrivning men inte vet varför så ta kontakt med psykiatrin och be dem utreda dig för dissociation i någon form.

Det finns hjälp att få. Det är ångest. Det är ett försvar inom dig för att överleva i en situation du inte har resurser att hantera.

Kram❤

Gillar

Kommentarer