Det gör för ont

Var ute på kvällen och gick och då slog det över mig . Jag brukar verkligen försöka att alltid bara fokusera för dagen och mina rutiner och att få dagen att gå. Men ibland så kommer det över mig som idag. Tror det var att jag kände att nu är det höst snart (vilket jag tycker om, hösten är min favoritårstid) och ännu en sommar har gått och jag har inte upplevt någonting. Jag har gått runt här på gården. Försökt ta mig utanför lite ibland och då bara varit skräckslagen och ryckt upp lite blommor i ångest och tagit mig hem igen.

Sist jag var ute och badade i en sjö var sommaren 2018. Då kunde jag inte lämna staden eller gå i skogen och var sjuk och begränsad med, men jag var och badade. Och jag var på cafe någon gång. Samt till min träffpunkt några gånger.

Innan dess var sista gången jag kunde gå i min älskade skog, djupt in, och sitta där, 2016. Men då mådde jag hemskt och blev återigen psykotisk och hade gjort flera suicidförsök.

Jag var inlagd i ett halvår och blev sedan tvingad till ett boende jag inte ville vara på. Jag fann ingen att prata med där och ville inte vara där. Jag ville hem. Så jag rymde hem och de lät mig till slut vara kvar hemma. Med tät konatkt med psykiatrin.

Hela min trettioårsålder har jag varit inlagd i princip halva åren. De är borta nu. Tiden stannar inte för att man är sjuk.

Och innan dess var jag sjuk och inlagd och skadade mig och gjorde sucidförsök, men inte lika ofta. Jag läste på universitetet några år med och var sjuk och hemma varannan termin ungefär.

Innan dess var jag omhändertagen på tvång med LVU och behandlingshem.

Innan dess gick jag i skolan.

När har jag mått bra? När har jag varit frisk? Inte särskilt mycket av den tiden jag levt fastän jag försöker hålla upp en fasad inför mig själv och fokusera framåt.

Senast jag nu kan förnimma att jag gjort något, upplevt något kanske var år 2011, 2012 någonting. Och då var jag ändå sjuk. Det är alltså 8-9 år som jag spenderat här på gården eller på psyk.

2012 tror jag att jag var på Skansen och var glad en stund. Att jag åt mjukglass. Att jag plockade svamp i skogen och blommor till midsommar. Att jag stod vid en majbrasa och frös bakifrån och värmdes framifrån. Jag gick runt i stan på kvällen och lyssnade till kajorna som samlas inför natten. Jag var i en affär ensam och tittade.

Ibland kommer det över mig som en tsunami och jag undrar vad jag gör här. Varför lever jag fortfarande? När jag inget upplever. Jag kommer finna mig själv om tjugo år sittandes här med papper på fönstren och vart tog åren vägen och vad UPPLEVDE jag?

Det gör så ont att jag mår illa. Jag bara gråter och gråter och visst det är patetiskt men när det kommer över mig såhär så är jag så nära att bara släppa taget. Det känns som att jag är i ett vägskäl och nu är det bara två vägar att välja mellan. Återigen.

Jag märker hur jag tittar på bilder från naturen och andra platser och resor och ja, precis vad som helst på nätet, och jag försvinner in i dem. Jag vandrar iväg i fantasin och känner dofterna av en offentlig toalett (kan man sakna något så basalt? Ja, det kan man faktiskt efter många år) , jag känner sanden, gräset, myrerna, stenarna, sjövatten, tång, nylagd asfalt, tågperronger, Mcdonaldsköer, blåbär från tuvor, gångtunnlar, garagelukt. Allting går direkt in i mitt blodomlopp och jag suger i mig på samma sätt som livstidsdömda gör i fängelset. De överlever genom att fantisera, fokusera, inte tänka. De lägger sig ner och reser tillbaka till saker de upplevt en gång.

Jag gjorde likadant när jag var på behandlingshemmet. Det fanns en serie böcker med information och bilder från Europas länder. Jag reste i dem. Jag var i Österike och vandrade i alperna, jag låg på en strand i Grekland. I mitt hörn i fåtöljen. I rummet jag tvingats till. Men det var sex månader det handlade om den gången.

Nu har det gått åtta år. Jag blir vettskrämd. Jag klarar inte mer. Jag klarar inte det här. Jag vill inte mer. Och min skyddande glömska krackelerar tillfälligt. Jag vill inte gråta såhär. Det gör lika ont som att banka huvudet hårt i väggen. Förresten gör jag hellre det. Ta bort tiden! Jag kan inte leva med vetskapen.
Om jag inte skrev detta nu skulle ingen någonsin veta. För imorgon antar jag att jag fönekar mig själv igen. Sorgen är tung att bära.

Jag vill uppleva någonting igen. Ge mig en dag i frihet så ger jag tjugo år av mitt liv. Så känns det. Det här är ingenting värt.
Ingenting. Fast jag kämpar som ett djur.

Jag hade en hund jag gick med. Jag hade två.

Jag vill kräkas. Jag vill sova. Jag vill glömma att jag finns. Paradoxalt nog är det nog nu jag existerar som mest. Är som mest närvarande.

Tyck inte synd om mig bara. Inget synd om mig. Livet är såhär. Men detta gör ONT. Ont, ont, ont, ont tills allt inuti mig tar slut.

"Ja, när du blir bättre så ska vi..."

"Ja, det ska vi mamma..."

Och vi hinner båda dö innan dess.

Men så länge vi låtsats så klarar vi ännu en dag

Älskar dig

  • 104 visningar

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
Blackout
Blackout,
❤❤ Hoppas att du får ett bra läkarsamtal idag. Ska tänka på dig.
nouw.com/blackout
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Tack fina du ❤️
nouw.com/andothermagictricks
moaelins
moaelins,
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu för ingen annan är som du ❤️
nouw.com/moaelins
Blackout
Blackout,
Den där fina texten! Detsamma till dig ❤
nouw.com/blackout
Jesslifedaybyday
Jesslifedaybyday,
Önskar så att du fick må bra ❤ Jag finns här om du behöver ventilera ❤ Kram
nouw.com/jesslifedaybyday
Blackout
Blackout,
Tack snälla. Jag brukar inte tänka så tydligt på hur dets er ut. Det blir för övermäktigt. Önskar dig att du får må bra ockå. Du kan skriva du med om du vill/behöver. Kram❤
nouw.com/blackout
modevetaren
modevetaren,
Du är värdefull som du är ❤️ Kramar!
nouw.com/modevetaren
Blackout
Blackout,
Detsamma till dig. Kram❤
nouw.com/blackout
IP: 216.18.211.218