Att inte orka leva

Såg attt det är flera som skrivit här om det har varit suicidpreventionsdag eller liknande. Läste också artiklar om det i tdningen idag. Jag kan egentligen ingenting om denna dag eller detta förbeyggande arbete. Det är dock jättefint att det finns. Jag har mest mina egna upplevelser att utgå ifrån.
Samt att jag upplevt sucidförsök från anhöriga och andra.

Nu är det flera år sedan jag gjorde ett aktivt sjävmordsförsök. 2017 tror jag var senast. Jag var så otoligt dålig. Såg absolut inte en enda ljusglimt. Hade varit så under lång tid innan. Jag gick ständigt runt med ett brev jag skrivit med information om hur jag ville ha min begravning och vad jag ville säga som sista ord och hur mina tillhörigheter skulle fördelas. Det brevet har jag fortfarande kvar men jag har lagt undan det. Vet faktiskt inte riktigt var i lägenheten det ligger men det finns någonstans i alla fall. Men på den tiden hade jag det ständigt med mig i ryggsäcken. Vart jag än gick.

Själva detta sista suicidförsök var dock inte planerat. Jag hade ju tanken med mig hela tiden men inget datum bestämt eller annat. Bara ständiga tankar på att jag klarar inte mer. Jag vill inte leva längre. Jag måste dö.
Jag vet egentligen inte riktigt hur jag tänkte. Det blev bara en impulshandling och det jag minns innan är att jag skrev ett snabbt SMS med ett "förlåt, jag älskar dig" medan jag stod vid bommarna vid tågrälsen och sedan minns jag mest att jag bara kröp under dem och började springa på rälsen. Tåget kunde kommit precis när som helst. Det skulle det ju. Bommarna var nere. Folk stod och väntade men jag såg dem knappt. Jag var bara inne i min egen ångest och reagerade helt mekansikt. Jag vet faktiskt inte vad som gjorde att jag överlevde för någon måste ha hunnit ringa 112 väldigt snabbt och de måste ha fått stopp på tåget väldigt snabbt. Herregeud, att jag ens lever! Med så liten marginal. Ett tåg vet jag ingen som överlevt om det väl träffat dem. Sedan är det mesta ganska suddigt faktiskt. Jag minns polisen som brottade ner mig. Jag minns att de släpade mig medan jag skrek. Jag minns ångesten som sköljde över mig som flytande lava. Jag minns LPT. Sedan är det mesta just tiden efter på avdelningen ganska vag den med. Jag kanske inte orkar ta in mer just nu. Jag minns dock besvikelsen hos mina anhöriga en tid efter. Deras uppgivenhet. Deras skräck. Mammas förkrossade gråt.
Men jag var så fast i mig själv att jag aldrig tänkte på deras vanmakt och deras skräck och deras sorg. Fy fan för mig och hur egoistisk man blir i sitt eget lidande. Men jag såg verkligen inget annat. Helt kolsvart.

Första gången jag tog en överdos tabletter var jag 20 år. Sedan har jag gjort det några gånger till. En gång av dessa borde jag också varit död nu. Det var ett fullständigt livsfarligt preparat jag tog den gången. Läkaren hade tom varnat mig innan för dess toxicitet. Att tog jag en överdos av dem var det väldigt illa. Och ändå gjorde jag just det någon månad senare. Det var så horribelt så den överdosen minns jag nästan ingenting ifrån. Men den var inte heller helt planerad. Mer att jag ständigt gick runt och mådde så dåligt och tänkte på döden. Och så kom ett tillfälle och jag tog det. Som vanligt utan en tanke på någon annan eller på vad jag egentligen gjorde. Jag minns min sista tanke den gången dock innan det blev svart. Och det var" nu dör jag nog. Nu är det slut". Och jag vet att jag fick ångest för jag var egentligen inte hundra procent säker. Men det var försent då. Turligt nog vaknade jag sedan med allt den svenska sjukvården gör i sin makt för att rädda liv. Men tänk samtalet mina anhöriga fick ta när sjukvården inte kunde lova att jag skulle överleva. De fick sitta hela dygnet med den skräcken pga mig. Det är förjävligt gjort av mig och ändå hade jag inget val kändes det som.

Dessutom har jag ju själv upplevt samma skräck när anhöriga till mig försökt ta sina liv. Jag VET ju hur ont det gör för dem bredvid. Jag VET ju om vanmakten och hur det känns att falla utför ett stup när de ringer och berättar hur det ser ut. Och att jag själv fått ringa polisen en gång när en anhörig skulle ta sitt liv och ringde för att säga hej då. Jag var fullst��ndigt skräckslagen halva natten tills de hittade denne.

Det har hänt fler saker mellan dessa två försök jag beskriver här men jag orkar inte ta upp dem och det är inte relevant egentligen.
Jag blev bara så påverkad av den här dagen och vad alla som står någon nära som är suicidal eller tar sitt liv får genomgå samt de som själva är suicidala. Det blir en tragedi för alla inblandade. Sår som aldrig läker. Mina anhöriga som fortfarande lever i ständig skräck för vad jag gjort eller vad de såklart inte litar på inte ska hända igen.

Framförallt vill jag säga att ingrip om du ser någon som verkar må dåligt. Det är ALDRIG försent. Man gör inte saken värre genom att prata om det. Precis tvärtom. De flesta självmord är inte hundra procent planerade. De flesta är faktiskt ganska impulsiva även om tanken kan ha funnits där länge. Och de gamla vanliga varningstecknen som man kan vara uppmärksam på: förändrat beteende, isolering, förhöjt eller försänkt stämingsläge. Det här med förhöjt missar ju många då man kan ha varit uppenbart nedstämd och sedan tror anhöriga att man då blivit bättre fast det är mer att man kanske känner att man funnit en utväg ur sitt lidande.

Detta kanske blev ett rörigt inlägg men det är väldigt upprivande för mig att skriva om detta och jag orkar inte och kan inte riktigt gå in i alla dessa tankar, känslor och händelser fullt ut.
Som jag såg att en annan bloggare (ladystardust) här skrivit för ett tag sedan. "Våga stör döden". Väldigt bra citat.

Trevlig söndag till er därute i höstsolen❤

Tillägg: Ser här att jag skrivit ordet skräck gång på gång. Lite intressant. För det är väl vad det är egentligen för alla som påverkas. Min egen skräck, för mitt liv och ibland inför mig själv, anhörigas skräck, ja mest bara skräck alltihop. Jag vill också säga att just nu så är jag inte aktivt suicidal på samma sätt. Jag tänker väldigt mycket på döden och att jag inte orkar med att leva, men det är ändå en skillnad då jag inte har det där brevet med mig och jag tar också in mina anhörigas känslor i vad det skulle innebära för dem. Samt att jag vet inte riktigt men det måste väl finnas någonting annat än döden nu känner jag. För när jag är död så blir det inga fler chanser och jag har överlevt mer än jag borde gjort. Så några fler mirakel borde jag inte utmana om jag inte är 110% säker. Vilket jag inte är. Det är mer att jag inte vet hur jag ska kunna leva. Hur det ska gå till.

  • Suicid
  • 227 visningar

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag ville dela något om den dagen på sociala medier men vågade inte. Skäms över mina tankar och de försök jag gjort. Skulle egentligen också varit död. Mina lungor och hjärta orkade egentligen inte mer men de pumpade i mig mer mediciner mot symtomen och fick Hjälp med andningen. Jag kommer knappt ihåg någonting från den sommaren eller andra tillfällen för den delen heller. Så inne i någon annan värld och agerar utan att tänka. Minns dock att pappa grät ena gången. Och senaste gången också. Mamma reagerar med ilska som egentligen såklart är rädsla. Ofta är det det som får mig att klar mig igenom den värsta impulsen men ibland går det bara inte.

Kram ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Blackout
Blackout,
Varför skulle du inte kunna dela med dig av det? Det tycker jag absolut att du kan göra på ett bra sätt. Skäms gör ju jag med. Men det är svårt att förklara för någon som inte känt samma det där totala kolmörkret och liksom blockaden i hjärnan. Som tunnelseende. Då måste man ha profisionell hjälp. Och även en vanlig medmänniska kan stoppa saker de med ett tag och sedan lotsa en vidare.
I efterhand är det tungt att bära det man ställt till med. Och inte lita på sig själv heller ordentligt.
Mamma reagerade ibland med ilska med. Som du skriver var det säkert rädsla också. Jag vte ju lite hur jag själv reagerat när anhöriga gjort liknande saker. Det blir en chock i kroppen på något sätt.
Vill du skriva om vad du upplevt ser jag absolut inget hinder för dig att göra det. kanske rentav är bra. Samt visa på att det aldrig är försent att rädda någon. Det finns alltid en tid senare fatän personen som är suicidal är fullständigt okapabel att se det där och då.
Jag hoppas att du aldrig hamnar i det läget igen så starkt och att om du gör det signalerar på något sätt innan att du behöver hjälp.
Det är ju egentligen en sjukdom som vilken annan som helst och ingen anklagar väl sig själv för att ha fått cancer på samma sätt. Men suicid är skambelagt och svårt att hantera på många sätt för hela familjen till den som drabbas.
Skriv du! Skriv av dig alltihop på ett bra sätt. Massor av styrkekramar❤
nouw.com/blackout
Harborjarlivet
Harborjarlivet,
Så rätt! ''Våga störa döden'' En kan alltid bli bättre på att se efter varandra <3 Jag hoppas att du mår mycket bättre idag <3 Smärtor som driver en till suicid-handlingar sitter djupt och tar tid att bearbeta. KRAM
nouw.com/harborjarlivet
Blackout
Blackout,
Ja, det var "ladystardust" som skrev det för ett tag sedan tror jag. Himla bra skrivet tyckte jag.
Tack för fina ord. Det går upp ibland och ner. Jobbar på med det jag kan.
Kram till dig med❤
nouw.com/blackout
LadyStardust
LadyStardust,
Ser jag mitt namn 😁 Hej tjejer 💕 Våga störa döden! Det är sjukt viktigt! Det kan rädda så många liv. Har själv stått på en bro mitt i natten och velat hoppa en snöig februarinatt. Men tack vare en farbror med hund blev det inte så. Han kom och "störde döden". 💕💕 Idag har jag inga sådana tankar även om det ibland kan låta så i mina inlägg när jag skriver.
nouw.com/ladystardust
Blackout
Blackout,
Absolut ditt namn. Visste inte om jag skulle skriva det i själv inlägget pga din intigritetbmen sedan när andra kommenterade här så kände jag att nä, det gör nog inget och jag tyckte det var så himla bra citat. Ville ju ha ett sånt där armband du skrev om har jag för mig. Men tiden gick och jag kom av mig med annat. Ska kolla efter det igen sen.
Glad att du också fortfarnde lever. Och precis, tänk om inte den där farbrorn kommit och stört dig i dina tankar?! Det vill jag inte tänka på. Glad att du lever och fortsätte rmed ditt skrivande istället.
Kram❤
nouw.com/blackout
Blackout
Blackout,
Jag la till namnet i texten nu. Du får säga till om jag ska ta bort det om du inte vill ha det där.
nouw.com/blackout
LadyStardust
LadyStardust,
Var rädda om er 💕💕💕
nouw.com/ladystardust
LadyStardust
LadyStardust,
LadyStardust