Återgå till utgångsläget

Hej ni fina om ni finns kvar därute!

Jag har börjat känna av ökad medicinering. Tankarna är trögare. Mer som sirap till och från. Hela jag känns trögare och långsammare. Det är ju meningen.
Läkaren säger det är vanligt vid dosökning. Jo, jag vet. Bättre det än totalt jävla kaos.

Kändes som att jag höll på att falla rakt ut i rymden. Att hjärnan skulle implodera. Var så länge sedan jag fick sådana där konstiga upplevelser där jag tror mina tankar tankar kan läsas av andra och till slut även bevakad i mitt eget hem så jag viskade och ville kommunicera med lappar pga detta. Anhörig frustrerad och matt då såklart. Livädd blev jag verkligen. Och det sämsta när det passerar den där gränsen är ju att jag inte längre vill ta min medicin. Klassiskt mig. Jag låser in mig på toan och vägrar. Så då har jag fått hjälp med det med. Och fasen, då börjar tankarna förändras åt rätt håll igen. Det är ju för jävla märkligt att det alltid ska bli sådär när jag passerat någon slags osynlig gräns.

Kan jag inte bara lära mig att medicin gör skillnad och behövs för mig?!


Jag vet inte om jag började må illa av mig själv. Jag kan inte vara så utlämnande mitt i den kris som var och fortfarande är för den är bara blockerad. Inte löst. Jag kan inte gå in i mig själv och mina sår hela tiden. Dessutom så offentligt.

Kände och känner mig på nåt sätt förnedrad och som jag begått våld på mig själv genom att falla i ytterligare sjukdom så här på en blogg. Tur att jag fick hjälp att sluta vistas här innan jag började med ännu konstigare saker och skrev dem också här. Jag kan ju såklart radera mina inlägg och allting jag vill, men det känns på nåt sätt inte heller rätt. Jag vill att livet ska vara autentiskt. I allafall mitt. Men jag ska helt klart begränsa mig om vad jag delar med mig lite mer. Jag skrev några saker som jag tror satte igång alldeles för mycket i mig. Och samtidigt detta med min anhörige.

Men då vet jag inte riktigt heller vad jag ska skriva om. Kanske något mer informativt. Jag vet inte. Jag tycker i vart fall att det är roligt med er jag följer här och er jag pratar med.

Men jag har lagt en liten pusselbit som jag aldrig funderat över förut. Och det är mina skuldkänslor. Att jag ständigt känner mig som jag bär på all skuld i världen. Att precis allt är mitt fel. Och går det tillräckligt långt så kommer paranoian på riktigt. Jag har börjat förstå det lite nu. Och den skulden vet jag också var den kommer ifrån. Den kommer från min barndom och mitt fortsatta liv. Det har alltid lagts skuld som andra inte velat bära på mig istället så att jag växt upp med en känla av att jag är ett redskap för andra. Att jag är en person man äger. Inte en egen individ. Det får räcka med de orden. När psykologen nämnde ordet skuld för ett år sedan visste jag inte ens vad de orden egentligen betydde. Varken skam eller skuld. Tada...
Jag vill hellre se mig som en nollställd och egotrippad och psykopatisk typ. Det är jag INTE. Jag kan ha en hård utsida men är väldigt empatisk inuti faktiskt. Mer än jag vill eller har förmåga till. Ska försöka jobba med det. Jag säger ofta väldigt direkta och "fel" saker till andra pga bristande social kompetens men det är verkligen inte att inte vara empatisk. Nej, det är autismen som gör att jag inte är så bra på sociala regler i samhället. Är det någon här som vet hur man balanserar sina egna behov emot andras så tar jag tacksamt emot råd eller erfarenheter.

Jag är glad att jag höjde medicinen även om den gjort mig trött och trög. Det var ju bra även om det krävdes hjälp. Deprimerad är jag fortfarande men det "konstiga" är bättre. Det som kallas psykotiskt. J��vla ord.

Så nu hoppas jag att jag kan få lov om några veckor att sätta in antidepp mot det andra sedan.

Igår såg jag en duvhök på gården med ett nytaget byte. Tog snabbt bilder med mobilen och skyndade mig i min tröga gång in för att hämta systemkameran. Men då var den bortskrämd tyvärr. Skit. Så jag får visa en suddig duvhök som tar de fina fåglarna på gården. Men den måste också äta. Trist nog kött. Alldeles färskt blod var det kvar så den måste precis tagit bytet. Jag mår inte bra av det men så fungerar naturen. Så fungerar livet i övrigt med på sätt och vis.
Tycker jag det känns många gånger i alla fall. Äta eller ätas. Och jag är def ett bytesdjur och ingen predator. Jag trivs bäst i gymslen och vrår och små gläntor i skogen med utsikt och ryggen mot buskage.

Jag ber om ursäkt för att jag ser att jag skrivit om samma saker de senaste inläggen pga ökat dåligt mående. Som om jag inte vet om vad jag skrivit innan och orden inte gått in i huvudet på mig. Eller nej, förresten jag ska inte be om ursäkt för det . Det är så det är och ändå bara en liten bit av att falla ihop i hjärnan. Jag måste jobba på mitt ursäktande. Det är inte mer skamfyllt att vara psykiskt sjuk än fysiskt. AMEN!

Däremot ber jag om ursäkt för att jag inte svarat på era fina kommentarer eller kunnat fälja er på bloggarna jag brukar. Det är ohövligt att inte svara tycker jag så det ber jag om ursäkt för.
Men jag fick inte läsa kommentarer eller bloggar eller så, ett tag för psyk. Så då gjorde jag inte det. Har bara vistats lite i meddelanden privat. Inget annat fick jag göra.

Det är som det är och nu fokuserar jag framåt så gott det går. Nu väntar jag på Alla helgons dag och tända vackra ljus på kyrkogården. Jag hoppas att jag kan ta mig dit i år. Vackraste högtiden i Sverige jag vet. Jag önskar vi hade de dödas dag som i Mexiko?? där man har picknick på kyrkogården och umgås med sina döda anhöriga. Så fint och naturligt tycker jag.

Hoppas att jag får sätta in den andra medicinen också. Inte undra på att jag så sällan blir myggbiten med alla kemikalier i omlopp. Myggen blir höga som hus. 😊
Lev och låt leva! Kramar❤

Tillägg:
Jag gick in för att svara på era fina kommentarer. Jag är fortfarande deprimerad och blir därför direkt orolig över att jag säger fel igen. Att jag validerar fel. Frågar mig själv, syns min tacksamhet? Syns det hur mycket era ord betyder för mig? Kan jag ge det jag vill? Svar nej. Jag räcker inte till i nuläget. Kanske aldrig gör det. Inte i mina ögon i allafall. Så då funderar jag på hur jag ska göra. Tar jag bort kommentarsfunktionen verkar jag fruktansvärt otacksam vilket är så långt ifrån sanningen som jag kan komma. Tar jag inte bort dem så kan jag inte svara så att orden känns som de räcker till. Så hur gör jag? Hur bör jag göra? Jag vet inte. Jag är så tacksam för gemenskapen och er fina här så det är inte klokt men jag är fortfarande inte ok nog att kunna sortera skuldkänslor från rimliga känslor. Jag är kanske inte psykotisk på samma sätt längre men inte depressionsfri nog att kunna tänka att jag gav nog. Förresten vet jag inte om jag någonsin blir en person som inte känner skuld över mig själv. Hur borde jag göra?

Bilder: Duvhök, höstlönn och 22-prickig nyckelpiga

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,

Vad bra att du lyssnade på psyk. Bra att medicinerna hjälper någorlunda men förstår tröttheten och trögheten, inte kul det heller. Hoppas att det går åt rätt håll mer och mer nu. Kram ❤️

nouw.com/andothermagictricks
Blackout
Blackout,

Nej, det är ju inte kul med biverkningar men vad gör man? Tack för dina fina ord.Och detsamma till dig såklart. Allways.

Kram❤

nouw.com/blackout
Dunbar
Dunbar,

Otroligt fint och "naket" inlägg! Jag känner mig mindre ensam då jag känner igen mig i dig. Sluta inte att vara du...du kan hjälpa sådana som jag ❤

nouw.com/dunbar
Blackout
Blackout,

Fint sagt av dig. Väldigt fint. Kram och fortsätt skriv dina tankar och upplevelser❤

nouw.com/blackout
Jesslifedaybyday
Jesslifedaybyday,

Glad att du känner att d e lite bättre trots tröttheten , såklart du inte ska radera inlägg eller be om ursäkt ❤ Du ska bara fortsätta skriva precis vad du känner för . Ta hand om dig ❤ Kram

nouw.com/jesslifedaybyday
Blackout
Blackout,

Detsamma till dig❤. Hoppas att du har det bra. Kram❤

nouw.com/blackout