Lätta-på-hjärtat-time.

Där finns säkert människor som tycker att jag är tjatig. Som tycker att jag borde gått vidare och släppt detta för längesedan. Men för mig är det fortfarande något jag bearbetar. Nu när det börjar närma sig slutet på min mammaledighet och tid att komma tillbaka till jobb så har min hjärna börjat bearbeta känslorna jag satt på paus under tiden som mammaledig.

I 1,5 år gav sig en man friheten att kommentera min kropp, att störa mitt arbete, att slänga ur sig sexistiska kommentarer om hur han kunde tänka sig att det var ”så jag gjorde” när jag satt i fikarummet och åt en banan på min rast. Att jag gick konstigt för att jag hade spenderat natten med honom. Han störde mig mitt i arbetet gång på gång för att få mig att backa in mot väggar med huvudet vänt bort från honom för att få känna hans andedräkt i mitt ansikte när han frågade om vi inte skulle hångla någon gång. Han tog sina fingrar i mitt hår och skulle fläta det. Han klämde mig på mina lår när han skrattade åt ett skämt jag inte tyckte var kul och försökte få mig att skratta med honom. Han killade mig jämt högt upp vid revbenen. Han kunde sitta och titta i sin telefon och plötsligt säga ”titta Jonna, här är du” och visa bilder han tagit på mig när jag inte vetat om det som hade ett år på nacken.

Det kanske för er inte låter så farligt. Men jag var 20 år gammal när det började och vågade inte säga ifrån. Han var äldre än min egen pappa. I 1,5 år höll jag detta för mig själv tills jag inte längre orkade sköta mitt jobb och relationer till människor runt mig började påverkas. ”Tjejer ska tåla lite på mansdominerade arbetsplatser” var min inställning. Men tjejer ska fan inte tåla att må skit varje dag för att en man inte kan hålla tankar och fingrar i styr.

Jag var den som valde att flytta på mig och han är kvar. Helt ovetandes om vad han berövat mig på. Jag hade inte hjärta nog att anmäla honom trots det han förstört för mig. Jag kunde inte förstöra för honom på samma sätt.

Mammaledigheten blev min flykt. Hade jag inte blivit mammaledig när jag blev så hade jag med stor sannolikhet varit sjukskriven. Jag tappade bort mig själv och har i perioder varit så långt nere på bottnen. Panikångest. Social fobi. Tröstätande.

Jag har inte tagit den hjälp jag behöver. Jag vill inte vara en belastning. Så in i helvetes envis, ”jag klarar det själv”. I fem år har jag bearbetat allt som hänt i omgångar och jag vet att jag inte är klar. Men detta året är nog det bästa året dom senaste fem åren.

Jag har börjat hitta tillbaka till mig själv. Livet är kul nu. Jag älskar att träna. Träningen får mig att må bra och träningen har gjort att jag börjar känna igen mig själv i spegeln igen.

Jag är inte längre ful, tjock och äcklig som förtjänar att se ut och må som jag gör. Jag är Jonna och jag förtjänar att få må bra.

Jag är stressad över hur det kommer att vara att komma tillbaka till jobbet. Kommer allt jag byggt upp detta året raseras eller kommer jag vara en starkare Jonna som hade rytit ifrån? Jag vet inte. Men jag vågar för första gången på länge tro på mig själv. Jag känner mig starkare och modigare.

Snälla, låt ingen få er att må skit. Skit ska skit ha. Kan man inte bete sig så ska man få ta konsekvenser därefter. Jag om någon vet att det är lättare sagt än gjort men försök att göra det för din egen skull. För ditt eget liv. Ingen annan än du lever ditt liv.

Inte riiiktigt kanske men jag har dragit fram mer än hälften av julsakerna nu. I dessa dystra tider behövs det lite extra ljus och mys. Något att längta och se fram emot. Även om julen inte kommer bli som vanligt så får vi göra det bästa av situationen och försöka skapa så mycket stämning som möjligt för barnens skull, och vår egen såklart.

Annars? Jag har inte skrivit på ett tag. Det har var inte blivit av. Men jag mår bra. Psykiskt och fysiskt. Jag vet inte när jag kunde skriva eller säga det och innerligt mena det senast. Så det är en speciell känsla. En känsla av lycka.

I helgen har vi haft grävare här som rivit bort (nästan allt) i trädgården och hela framsidan. Hans batteri till traktorn gick såklart sönder så han blev inte helt klar så han får komma en sväng imorgon också. Jag tänkte visa er bilder sen även om det inte är mycket att se.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Men ikväll har jag behovet av att skriva då jag behöver lätta på hjärtat. Ibland skriver jag texter som denna men behåller dom för mig själv. Idag tänker jag att jag ska dela med mig. Oftast känner jag mig så sjukt ensam i mina känslor även om jag innerst inne vet att jag inte är det. Kanske kan det hjälpa någon som känner likadant.

Sedan 2015 så har jag kämpat med olika saker som jag aldrig ens skänkt en tanke åt tidigare. En av dessa är den sociala fobi jag kommit att utveckla. Från att aldrig ha haft några större problem med att synas och höras till att vilja stänga in mig totalt.

Som tidigare nämnt måste jag planera saker flera dagar innan för att kunna förbereda min hjärna. Trygghet är a och o för mig. Det är allt från att gå in i samma ingång på väla som jag alltid gör till att välja samma maskin på gymet som jag alltid annars väljer. Ställen där jag kan träffa på människor jag känner skrämmer skiten ur mig och jag har sådan fruktansvärd ångest inför det att jag 9 av 10 gånger oftast hellre stannar hemma.

Detta begränsar mig något fruktansvärt och jag har i omgångar försökt jobba bort det. Ibland är jag starkare och orkar utmana mig själv, ibland inte alls. Det kan hjälpa mig väldigt mycket att vara med en person jag är trygg med. Då tänker jag nästan inte alls på min sociala fobi. Tyvärr påverkar den mig till och med på den nivå ibland att personer som jag annars känner mig trygg med bidrar till så mycket ångest i stunden att jag måste ställa in.

För att komma till det som jag ville få fram via detta inlägget. Idag har jag gjort något som för mig är så himla stort. Jag har tränat ett benpass på gymet själv. Inte cardio som är min safe-zone (och som jag alltid tränar när jag tränar själv) utan vid maskinerna och fria vikterna. Jag skäms faktiskt just nu när jag skriver detta då det känns så patetiskt och löjligt. Men för mig är det en stor grej och just ikväll är jag stolt över mig själv.

Små steg. Idag orkade jag utmana mig själv.