Min förlossningsberättelse

Varning för långt inlägg!! 😅

Nu har det gått en vecka sedan vi låg på BB med en nyfödd liten Signe. Tänk att det redan har gått hela 7 dagar... helt galet. Jag tänkte därför att jag skulle försöka att skriva ner min förlossningsberättelse för er, för jag antar att det är av intresse från några av er som läser min blogg (för ni är ju sååå många). 😉

***********************************

Då allting gick väldigt fort så hann ju tyvärr inte Pär ta så mycket kort under själva förlossningen, men det får ni leva med 😅

**********************************

Det började på onsdagen den 14e augusti ungefär vid kl. 12.15 på dagen. Jag hade precis varit och storhandlat mat på Ica maxi och var tvungen att rusa in på toaletten när jag kom hem för jag kände att det helt plötsligt aldrig slutade rinna ur mig. Började då misstänka att mitt vatten hade gått (för såå jäkla mycket kiss har jag ju inte i mig😅) så jag skulle gå upp och sätta på en binda för att se om den blev blöt, men jag hann aldrig sätta på bindan innan det började forsa vatten ur mig. Då fattade jag ju direkt att vattnet hade gått så jag ringde till Pär som fick avsluta sin jobblunch och komma hem, då vi behövde åka in till förlossningen och göra en koll. Som tur var hade Sofia semester denna veckan så hon kunde tack och lov hämta Alina på fritids, så det slapp vi tänka på just då.

Efter att vi löst barnvakt och packat färdigt BB-väskan så åkte vi till akuten för gravid på Östra sjukhuset, dit vi blivit ombedda att åka. När vi väl kom dit fick vi träffa en barnmorska som först gjorde en gynundersökning på mig för att kolla så att vattnet faktiskt hade gått (vilket det hade...no shit?!😉) och sen fick vi göra ett ctg för att kolla hjärtslagen på bebisen. Eftersom mina värkar inte hade satt igång något när vi väl var där så fick vi åka hem igen, vilket jag var väldigt glad över för jag hade inte hunnit duscha idag som jag tänkt göra 😂.

Här är jag påväg in till akuten, nervös och välmående utan några värkar 😅

Och här är jag hemma igen, med mina sexiga förlossningstrosor och binda i väntan på att värkarna skulle sätta igång.

Efter ett litet tag där hemma så började mina värkar bli mer och mer regelbundna, så jag började därför att klocka dem och tillslut blev dem näst intill ohanterbara. När värkarna var runt 1-1,5 minut långa och kom med cirkus 3-4 minuters mellanrum fick Pär ringa sin mamma Birgitta som skulle passa Alina under tiden vi var på förlossningen/BB. Därefter ringde Pär till förlossningen igen och sa att vi var påväg in, vilket var helt okej och vi blev hänvisade till avdelning 312 på Östra Sjukhuset.
Bilresan in till sjukhuset var ingen höjdare kan jag säga er då mina värkar tilltog allt mer och jag hade sååå fruktansvärt ont. I bilen började jag dessutom bli fruktansvärt nervös för förlossningen, men ju ondare jag fick desto mer släpptes själva nervositeten.

I alla fall, när klockan var typ 19.55 fick vi vårt rum där jag skulle föda vår lilla Signe. Undersköterskan som tog emot oss sa att jag kunde byta om till förlossningskläder med en gång, för jag skulle förmodligen inte bli hemskickad. Hon såg väl på mig hur ont jag hade, vilket jag då var väldigt tacksam över.

Haha här var jag väldigt svullen och go, hehehhe.

Typ direkt när vi kommit in på rummet bad jag om att få epidural för jag hade så djävulskt ont, men de var tvungna att undersöka mig först innan de kunde bestämma om jag skulle få någon ryggbedövning. Hehehe den undersökningen gick inge vidare dock, för de var tvungna att använda sånna gynverktyg på mig eftersom mitt vatten redan hade gått och det var en infektionsrisk att undersöka mig med händerna. Jag tyckte det gjorde så jäkla ont när de skulle undersöka mig dock, så de hann inte riktigt se hur mycket kag var öppen men de antog att eftersom de inte såg någonting så hade jag inte hunnit öppnas så mycket. Därav fick jag glatt vänta tills att nästa undersökning kunde göras, 2 timmar senare, på att eventuellt få epidural.

Dessa 2 timmar var nog seriöst de värsta i mitt liv för jag hade så fruktansvärt ont då. Jag bönade och bad på att få epidural och de sa varje gång att jag skulle få det, men ändå dröjde det aslång tid innan den förbannade narkosläkaren kom. Så jag måste säga nu i efterhand att jag tycker synd om Pär som fick stå ut med mig under dessa två timmar 😅. Jag grät till och från, sa att dom inte tog mig på allvar, vädjade om att då göra kejsarsnitt och gud vet vad. 😅 dom fattade väl inte riktigt hur fort jag faktiskt öppnade mig, så nu i efterhand kan jag väl kanske köpa att dom ville vänta lite med epiduralen, meeeeeen det var fan inte roligt i stunden.

Jag försökte att andas mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen, men alltså jag tyckte inte alls att den hjälpte mycket. Det enda den gjorde var typ att jag blev lite illamående, men den tog då inte bort någon smärta. Pär blev asarg så fort jag tog bort lustgasen från munnen för enligt honom hjälpte den mycket (vilken den säkert gjorde lite) och jag började gråta varje gång och sa att han inte får vara arg på mig nu. 😂😂 det måste ha varit rätt underhållande utifrån, heheh.

När kl. Var 22 så hade nattpersonalen påbörjat sitt skift så det kom in en ny barnmorska som hette Linda och en undersköterska som hette Jenny till oss och dom var supergulliga (även fast jag kanske inte riktigt tyckte det just då😅). De undersökte mig och såg att jag var öppen cirka 8 cm.. med andra ord hade jag typ öppnats 8 cm på 2 timmar. Det var alltså inte konstigt att jag hade haft så fruktansvärt ont under denna tiden. Vid 22.30 började jag känna av ett tryck nedåt, typ som att jag skulle skita ner mig, samtidigt som narkosläkaren kom in och skulle ge mig epiduralen vilket jag var extremt tacksam för. Han frågade dock om det egentligen var nödvändigt med epidural då dom märkte att jag hade börjat få krystvärkar, men jag sa ganska förbannat att jag ville ha epiduralen ändå. Hahahha så han fick glatt göra som han blev tillsagd 😉. Visst tog eda:n bort liiiite av den värsta smärtan, men jag upplevde inget sånt där ”Hallelujah-moment” som alla som fått den här bedövningen sagt att dom får.
Det var ju iof för att det var alltså dags för mig att börja krysta, så när klockan var runt 23 sa dom till mig att jag kunde börja krysta om jag ville och det ville jag såklart.

När själva krystandet började så skulle jag ju först få ner bebisen i rätt läge, vilket jag inte riktigt fattade då för jag frågade typ tusen gånger om man såg hennes huvud än, vilket såklart dröjde ett tag. Jag krysta och krysta och tyckte ingenting hände, frågade om jag kunde få göra kejsarsnitt (vilket jag såklart inte fick och det är jag ju glad för idag 🤣) och var lite allmänt uppgiven. Men som tur var hade jag Pär vid min sida hela tiden och jag tror ärligt talat inte jag hade klarat av detta om inte han var med mig där (haha fy, sitter här och bölar nu när jag skriver detta... mina förlossningshormoner är helt sjuka nu för övrigt). Sen när barnmorskan sa att hon började se toppen av huvudet på bebisen så var det som att jag fick superkrafter och jag tryckte på som bara den för att hon skulle komma ut. Under två tillfällen fick dom säga till mig att inte krysta under värken, för då hade jag kunnat spricka riktigt ordentligt och jäklar va svårt det var att hålla emot krystandet då. Tänk er att världens största bajs är påväg ut och ni måste knipa, det är INTE kul det 😅.
När huvudet var ute, vilket var en sån fruktansvärd lättnad, så sa barnmorskan att jag skulle känna på huvudet. Jag tyckte först det kändes asäckligt, men när sen kroppen också kom och jag fick vara med och ta emot min bebis då kändes det som världens mest naturliga grej att göra.

Kl. 00.08 föddes alltså vår lilla bebis på sin beräknade förlossningsdag den 15e augusti. Så sjukt!!
Visst att förlossningen var ett rent helvete, men det var ändå typ det häftigaste jag varit med om. ❤️

Efter några minuter fick Pär klippa navelsträngen och efter ett litet tag till ploppade moderkakan ut. Jag fick då försöka att börja amma Signe och det gick rätt så bra med en gång faktiskt. ☺️ under tiden hon amma så skulle barnmorskan sy lite på ett par ställen där jag hade fått bristningar, men det var inte så jättemånga stygn ändå sa hon. En bristning av grad 2 hade jag fått. Jag kände inte direkt av när hon sydde, men fy va obehagligt det är när någon ska hålla på och talla en och undersöka i underlivet. Det är så vidrigt! Jag var glad när hon var klar. 😆

Efter att vi hade ammat ett litet tag och gosat med Signe så var det dags att väga och mäta henne, vilket visade:
Vikt: 3170 gram
Längd: 48 cm
Huvudomfång: 31 cm

Så hon var en rätt så liten bebis ändå, men världens finaste (även fast jag tyckte hon påminde om Lasse Kronér precis när hon fötts😅).

När kl. Var 2-3 något så fick vi komma ner till vårt rum på BB och som tur var fick vi ett eget rum med dubbelsäng. Första natten på BB som jag i princip ingenting för jag kunde inte slita mig från Signe, men mer om tiden på BB i nästa inlägg. Jag är i det stora hela väldigt nöjd med min upplevelse på Förlossningen på Östra, bortsett från att jag ville ha epiduralen något tidigare. Men det känner jag inte var någon jättegrej i det stora hela ändå. ☺️

Hoppas ni tyckte det var en spännande läsning😍.
Mer om tiden på BB i nästa inlägg!

Ha det fint allihopa!
❤️❤️❤️

Gillar

Kommentarer

Sandravall
Sandravall,
Åååh😭😭😭😭❤️❤️❤️❤️❤️nouw.com/sandravall
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229