Och här står jag

Tankar/Privat

Tog ett steg. Framåt. För min skull.

Bara för mig.

Det gjorde ont. Men nu är jag närmre mig själv än någonsin tidigare. Jag känner mig tillfreds. Känslan är rätt. Jag valde rätt. För nu ska jag bara fokusera på att bli hel. Jag har aldrig varit hel.

Jo. Det har jag.

När jag föddes var jag hel. En hel människa. Oskyldig och ren. Bara kärlek. Tills dom tog allt ifrån mig. Människor. Vuxna äckliga människor. Tidigt. Dom krossade mig. Trasade sönder mig. Inuti och utanpå. Sparkade på mig. Tog ifrån mig min värdighet. Allt som var jag. Jag fick aldrig veta vem jag var. Vem jag kunde ha varit. Jag blev allt det där dom sa att jag var. Allt dom gjorde mot mig. Sen fortsatte jag.

Jag fortsatte att trasa sönder. Utplåna mig själv. Vara till lags. Inte höras. Inte synas. Inte finnas. Slå och sparka på mig själv.

Men det är över. Jag trodde att jag kanske gått vidare. Och det har jag. Små steg. Genom åren har jag lärt mig. Med hjälp av andra. Med hjälp av mig själv.

Nu ska jag bli hel. Jag har just insett att jag aldrig riktigt vetat vem jag är. Förens nu. Nu vet jag vem jag vill vara. Och jag måste få tid att hitta mig själv. Hitta hem. Jag är nästan där. Jag är så nära nu att jag kan ta på det. Ta på min existens. Min lycka. Min kärlek. Till mig själv. Jag måste göra det själv. Även om det sårat andra på vägen för ni inte förstår. Men det var aldrig min mening. Jag har själv inte vetat. Nu vet jag och här är jag. Jag växer och blir mer tillfreds. Jag förstår och jag ser. Allt det där vackra kommer jag att få. Väldigt snart. När jag lärt mig att leva med mig själv. För mig själv.

Nu ska jag bara älska mig själv. För hur ska jag annars någonsin kunna älska någon annan?

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Gillar

Kommentarer