Jag skriver för att förlösa

Tankar/Privat

Har du provat det nångång?

Skriva precis allt du känner där och då utan att bry dig om hur det blir. Osammanhängande eller ej. Utan att stava rätt eller dubbelkolla. När orden bara flyger ur dig. Som om fingrarna skriver av sig själv. Har du gjort det?

Och sen läst dina känslor. Dina ord. Om och om igen. Om du inte har gjort det så gör det.

Du behöver ju inte göra som jag. Publicera allt så varenda kotte i livet både nära och långt bort får reda på hur allt ser ut på insidan. Det är få som förstår det ändå så jag struntar fullkomligt i vem som ser det. Kanske hjälper det nån. Jag får nån form av utlösning när jag klickar på publicera och dela. Som om jag skrev ner allt på ett papper och brände det. Men såhär kan jag läsa det om och om igen. Det är befriande.

Förut kunde jag inte känna.

Nu slutar jag inte känna. Tack.

Jag är så sjukt glad för att jag har hittat min kanal. Det enda som befriar mig. Jag slutar aldrig. Det är i mina värsta stunder jag behöver det. Ibland i de bästa. Men mest i sorg och ilska. Jag bad om att få känna och jag fick det. Nu känner jag hela tiden.




Och precis nu. I den här stunden känner jag mig så fruktansvärt liten och ömtålig. Precis nu önskar jag att jag inte var ensam. Övergivenheten. Att alltid behöva klara sig själv. Trösta sig själv. Ibland är det tomt.

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Gillar

Kommentarer