Hur blir det för syskonen när man får ett barn med diagnoser?

Mina tonåringar, Tankar/Privat, Ellie 2-3 år, Diagnoser - vi är npf

Tänkte prata lite om hur dåligt samvete man som mamma får när man inte känner att man räcker till.

Jag har 3 barn. 2 pojkar som är födda åren efter varann och en liten tjej som föddes långt efter. Hon påverkas inte på samma sätt eftersom pojkarna nu är stora och har både mognat och inte kräver samma uppmärksamhet som ett mindre barn. Jag kan lägga mitt största fokus på henne idag.

Men när pojkarna växte upp och det bara var vi 3 såg vårt liv mycket annorlunda ut. Min äldsta son var otroligt lugn, lätt och nöjd. Han var alltid så glad och tillfreds. Han accepterade allt och bara var. Vilket för mig var en gudagåva när min andra son kom till världen. Han föddes på dagen 18 månader efter sin bror men bara året efter då min förstfödda är ett januaribarn.

Min älskade lilla var allt annat än lugn. Han var totalt skvatt galen. Krävde oerhört mycket uppmärksamhet och storebror fann sig liksom i situationen och fortsatte att bara vara nöjd med livet. Ju mer åren gick och lillebror krävde mer och mer så kände jag att det var så skönt att storebror var nöjd och aldrig krävde något. På något sätt blev hela han bortskuffad just för att han aldrig protesterade. Lillebror stod i ständig fokus och allt i mitt liv pusslades ihop utifrån lillebrors person.

Igår fick jag höra att jag alltid varit mycket snällare mot lillebror än storebror och jag tycker inte det stämmer samtidigt som det fick mig att tänka lite. Jag och lillebror bråkar jämt. Ofta. Fortfarande. Storebror och jag bråkar aldrig. Han är bara väldigt mån om att jag ska ha det bra. Jag vet att jag försummat honom. Jag vet att jag krävt enorma uppoffringar från honom. Jag vet att jag lagt allt mitt fokus på lillebror, jag var tvungen. Jag har alltid varit tvungen. För jag har aldrig haft någon annan att förlita mig på att stötta mig i föräldraskapet. Jag har varit själv med dessa två barn i 14 år. Ensam ansvarig och vårdnadshavare. Jag har aldrig kunnat ha ett fast jobb för jag var tvungen att springa i skolor, på förskolor och i möten med socialen. Det är vad hela mitt liv gick ut på. Jag bråkade för lillebrors rätt till stöd. Bråkade med myndigheter och människor uran förståelse. Ignorans är farligt och skadar människor. Jag hade bara tillräckligt för en som var som 10.

Och jag lider av ett fruktansvärt dåligt samvete för det. Lillebror är alltid syndabocken, storebror alltid den som får ge med sig och jag den som alltid kämpar med huvudet strax ovanför vattenytan. Jag har säkert kunnat göra massor annorlunda men jag gjorde mitt bästa. Jag gjorde allt jag kunde. Min äldsta ängel blev döpt till just ängel, kanske fanns det en mening med det? Han har fått stå mycket vid sidan om och jag är honom evigt tacksam. Jag försöker verkligen ge honom tid. Han har oavsett växt upp och blivit stark, stolt besitter en förmåga inte många andra gör - nämligen modet att vara sig själv och våga gå sin egen väg! Trots att han säkerligen under hela sin uppväxt törstat efter min uppmärksamhet och att få synas så har han lyckats bli en person som tar plats och inte faller för tryck. Det tycker jag är imponerande.

Lillebror börjar komma ikapp och mogna nu. Det har tagit lång tid men det kommer nu. Han är mer självständig även om han fortfarande äter direkt ur min hjärna. Det är nämligen så det känns. När jag knappt orkar mer känns det som att han sitter med en sked och äter ur mitt huvud. Jag får liksom slut på idéer. Orken försvinner. Kreativiteten falnar. Jag kan inte lösa allt längre.

Jag hoppas iaf att båda pojkarna vet att jag finns. Eller jag vet att dom vet det. Dom kommer till mig med alla frågor. Allt som händer. Till och med sånt man som pojke kanske hellre hade pratat med en man om. Jag får ta allt.

Det man måste tänka på när man får barn med diagnoser som tar otroligt mycket tid är att inkludera de andra barnen och göra sig tid med dom. Jag har varit otroligt dålig på det och jag kommer alltid lida av det men när jag ser på mina pojkar tror jag att vi lyckades ganska bra ändå.

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

ida
ida,
anna vill bara säga att du är en grymt bra mamma♡ jag vet att du älakar alla dina tre hjärtan och du har alltid gjort ditt allt för dem. ha inte dåligt samvete, var stolt över dig själv
biabia
biabia,
Tack bästa Ida ❤️ Vi är supermammor 💪🏻nouw.com/biabia
2barnsmammaochfru
2barnsmammaochfru,
Du är en stark och bra mamma =) du ska inte ha något dåligt samvete du har fått fina barn =)nouw.com/2barnsmammaochfru
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229