Drakens död

Jag fick tillåtelse att publicera denna text. Den är otroligt stark och sann. Dela gärna.

Kan inte sova, blundar så hårt. Att leva varför är det så svårt. Har letat efter kärleken i många år men ensamheten ännu består.
Fyllt min tomhet med droger, trött och sliten tar jag mig fram. Tunga begär, ett liv av ångest som ständigt tär. Vad är rätt, vad är fel, svårt att veta, var ligger min del.

Känner hur det kliar i armar och ven. Står på stationen fucked up kranen är sen. En ständig jakt på ett oändligt kaos. Ett liv av droger, våld och plågor. Känner hur mina djupa sår börjar blöda och svida, orkar inte längre lida. Som vassa klor slagna i min rygg, att aldrig kunna känna mig trygg.

Hur ska man leva, hur ska man göra. Riva, rasera och förstöra. Tack för att du lyssnar, tack för att du förstår. Det har gått många år, knarket har verkligen satt sina spår.

Mina lösningar är kemiska och mina svar består av blod, jag önskar att jag kunde finna mitt mod. Jag har sett det mesta, hängt med bratsen som älskar att festa. Tjackisen som ständigt är vaken och rycker med sina sjuka tics, horsaren som fortsätter slå med sin äckliga fix eller flummaren som meckar, röker och tar de chill, rullar upp å röker gärna en till. Vilket jävla liv, vilket sjukt tidsfördriv.

Vi bor på gatan, sover i bilar, i en trapp eller till och med kanske på en bänk i någon park. Vi delar droger, vi delar nålar och kanyler. Vi förnedrar och prostituerar, riskerar våra liv mot en säker död som heter HIV. När ska det vända när ska det hända.

På en toalett strippade jag honom på allt, hans död är mitt levebröd. Önskade att jag också dog, satte mig ner och log. Sedan tog jag upp min fix och slog. Men det va försent utanför dörren stod en snut, hur känns det, kommer du ut? Blåljusproblem, batonger och sparkar, överdrivet våld, inget människovärde för oss som knarkar. Väl i arresten slår ångesten på värre än pesten. Möts upp av en plit, haha ännu en nit. Ligga i cellen, tänka, fundera, analysera lite mera.

Några dagar senare är jag tillbaks i samma park. Gud så jag saknar mitt älskade knark. Man måste stå emot måste vara stark. Trodde jag va fri men kan inte låta bli. Ett nederlag, har blivit en slav under drogernas lag. Vill men kan inte sluta, fortsätter skjuta. En sista spruta, bara blunda och njuta.

Allt blir mörkt, en röst som skär. Pappa, pappa var är du? Varför är du inte här? Trevar fram i mörkret men det är ingen där. Pappa, pappa varför tar du dig aldrig upp, varför drar du med oss i din misär? Varför måste du slå, vända oss ryggen och fortsätta gå? Pappa, pappa vi älskar dig så, låt oss inte längre stå och titta på. Vi behöver dig här, snälla vakna från dina sjuka begär.

"Matthias, 42"

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Gillar

Kommentarer