Precis just nu gick det upp ett ljus för mig. Han har aldrig ens brytt sig om att lära känna mig. Under alla år vi var tillsammans så har han inte ens gett det en chans att faktiskt försöka se vem jag är. Se saker från mitt perspektiv. Aldrig satt sig in i hur jag kämpar med olika saker. Brydde han sig någonsin?

Jag har gått här hela vårt förhållande och trott att han hjälpt mig inse vad jag är värd. Hjälpt mig att växa och bli stark. Jag var helt övertygad om att det var hans förtjänst att jag faktiskt började se mig själv och älska mig själv. Men det gick upp ett ljus för mig idag att det varit jag själv som inte längre klarat av att vara i ett förhållande där jag inte får plats. Där ingen förstår mig eller ser MIG och det jag kämpar med.

Well till viss del är det ju hans förtjänst. Han var väl den som pushade mig över gränsen. Den där kanten man står vid när det handlar om liv eller död. Där jag blev tvungen att ta ett beslut för mig själv för att inte falla helt och djupt.

Jag insåg precis det när jag ville dela något fantastiskt stort (för mig) med honom och hans reaktion var att skratta åt mig. ”Det var väl ingen stor sak” osv. Det är väl ändå det som kommer ur det som är det viktiga tyckte han och ignorerade helt det faktum att jag kämpat så jävla hårt för att komma till steg ett. Steg ett var enormt för mig och en piss i havet för honom.

Jag insåg precis att han aldrig någonsin försökt se allt jag kämpat med. Hur kan han ha missat det?

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Jag är mitt uppe i känslan. Jag känner hur jag förändras och det går fort. Jag är inte rädd. Jag är bara lycklig. Jag vet att jag gör rätt. Att jag gjort rätt. Allt går min väg. Jag har fått svar på allt jag någonsin bett om. Nu kommer det. Pusselbit efter pusselbit bara faller på plats. Det är som att universum bara är med mig liksom.

Jag är magisk.

Visst har jag mycket att lära om mig själv. Men är det inte lite så livet är då. En resa mot ett högre medvetande. Vi ska inte stå still. Vi ska inte fastna och blockera oss själva från allt som kan bli så bra. Vi ska lära oss. Hela tiden. Mer och mer. För att bli medvetna. För att kunna lämna över. Det är bara kärlek.

Kärlek är det enda. Det behövs inget annat, kärlek är allt.

Jag är så otroligt tacksam för alla människor jag träffat genom livet. Alla. Både de som gjort mig ont och de som gjort mig gott. För alla som lämnat mig. För alla som stannat. Med alla er har jag fått lärdom. Allt jag upplevt är det som format mig. Och jag tror att jag gjort mig av med bördor som följt mig i flera liv. Kan man säga att jag frigör mig från karma? Att jag äntligen löser det alla vi kvinnor burit på och med oss genom generationer? För det är precis så det känns. Som att vi äntligen är fria. Jag är äntligen fri! På riktigt fri!

Med det vet jag också att mina barn kommer få lära sig om kärlek. Bara fantastisk kärlek. För det är faktiskt det enda som behövs.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Så känner jag mig just nu! Sminket från igår, inte borstat tänderna, gråhårig och ONT SOM FAN I RYGGEN!! Jag smällde i mig en oxynorm i förmiddags men det hjälpte ej... fick skäll av 1177 som sa att det hjälper inte om du inte tar Alvedon med, okej så nu har jag smällt i mig Alvedon och Ipren också. Snart går jag sönder inombords. Röra på mig måste jag också men jag sa att det är inget jäkla ryggskott, jag har haft 100 såna och detta är nåt annat. Men jag ska röra mig. Upp o ner för trapporna, ut i den mån jag kan, försöker iaf. Nu ska jag vänta 2-3 timmar och se om jag måste ringa igen. Vill inte åka in även om det känns som jag behöver det. Livrädd för sjukhus nu i dessa tider. Där dör man. Eller får Corona... hoppas innerligt att värktabletterna hjälper nu. Fy fan vad ont jag har.

Jag lyfta av cykeln från bilen igår morse och måste ha vridit något. Jag jobbade som vanligt igår. Inga problem. Visserligen kände jag att något gjorde ont där men det var liksom inget som betydde nåt. Det sitter heller inte i ländryggen som det brukar. Detta sitter ca 15 cm upp på höger sida om ryggraden, smärtområdet är stort som en tennisboll och väldigt koncentrerat. Inget ont någonstans annat än där. Jag dör här! Vad kan det vara? Har nån muskel gått sönder? Har jag sträckt mig? Alla ställningar är testade och inget ger mer lindring än nån annan.

Hoppas verkligen Alvedon hjälper nu.

Dessutom har smärtan gjort att jag haft svårt att hålla mig till shakes idag. Jag åt middag med pojkarna. Orkade liksom inte stå emot eller hålla nån motivation när jag har så sjukt ont. Jag skyller på smärtan.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?