Jag är less faktiskt. Är det såhär jag är menad att se ut nu? Jag har tränat regelbundet i flera månader och rört mig mer än jag gjort under hela min livstid typ. Visst sista veckorna har varit lite sisådär och jag ska ta tag i det. Men helt seriöst. Vaknade jag bara upp en natt och min kropp bestämde sig för att helt kapa ämnesomsättningen? Eller har jag fått tillbaka min hypotyreos? Jag vet att man egentligen inte blir av med diagnosen men en läkare tog massa prover och sa att jag måste äta levaxin sen tog en annan läkare andra prover ett år senare och sa att jag inte alls hade värden som går att härleda till sjukdomen... så han satte ut levaxinet. Sen dess har jag gått upp i vikt, varit seg, orkeslös och till och med lite avtrubbad. Svårt att sova, sover hela tiden om vartannat. Ingen lust till någonting. Typ. Eller är det bara åldern? Oavsett om jag tränar och äter eller svälter mig själv så går det liksom varken upp eller ner. För 2 år sen vägde jag 65 kg. Precis som jag vill. Jag går inte under 80 nu?! Trots all ansträngning. Visst har ryggen blivit bättre men hallå... jag vill ju se ut som jag alltid gjort. Är det bara att acceptera att det nu är såhär det ska vara? Oavsett vad jag gör så står jag still. Fotons är alltså EFTER Ellie. Efter graviditet och hela faderullan... minnen från förr. Jag blir tokig!!

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Idag har jag och alla 3 barnen firat min älskade på hans dag. Fars dag. Vi åt gott och efter middagen dukade vi upp med ost och kex samt lite blandat från charken. Och såklart vindruvor, oliver och allt sånt där. W är nyopererad sen i torsdags för korsbandet. Fotbollsspelare you know... det är andra knät denna gång. Men likväl så är det positivt och han kommer antagligen att kunna vara tillbaka inom något år. Well, well nog om det, jag är så tacksam att jag träffat en man som verkligen är närvarande och engagerad i barnens och i mitt liv.

Jag är speciellt tacksam att han finns i mina tidigare barns liv och inte bara i sin egen dotters liv. Jag är tacksam att han VILL vara en del av barnens liv. Varför är jag tacksam när det borde vara en självklarhet kanske ni undrar? Jo för att det inte är så självklart för alla. Mina pojkar har ingen närvarande pappa. Dom har saknat en fadersfigur hela sitt liv. Jag är tacksam för att han finns för dom, jag tycker även att det är otroligt viktigt att belysa den tacksamheten ofta för han är verkligen värd det. Det finns många som av någon outgrundlig anledning väljer att inte finnas i sina barns liv vilket jag finner helt oförklarligt. Hur kan man INTE vilja vara en del av sina barns vardag? Det finns många bonusföräldrar som inte alls tar till sig sin partners barn.

Jag är så otroligt tacksam för att alla mina 3 barn har en pappa som bryr sig och gör allt för att dom ska vara trygga, jag älskar dig William för att du är bäst! Världens bästa pappa!

Pojkarna har inte nämnt sin biologiska pappa en gång. Inte en gång. Dom har inte bett att få ringa. Inte heller att skicka sms. Ingenting. Jag har inte heller nämnt honom eller frågat om dom vill. Jag vill inte starta något i dom. Vill inte skapa känslan av att dom måste. Så jag låter det bero. Han ringde inte på deras födelsedagar i år. Faktiskt knappt något år. Varför ska dom jaga honom när han bara är intresserad för att försöka komma åt mig?! Jag är så glad och tacksam för att mina pojkar har William lika mycket som ellie. Det är så fint. Obeskrivligt.

Min pappa då? Mina pappor kanske det borde stå. För jag har 2. Det har jag haft hela mitt liv. Min biologiska pappa valde nämligen att knarka bort största delen av min uppväxt. Min mamma träffade min andra pappa när jag bara var 3 och sen dess har jag åtminstone haft en trygghet. Jag är dock glad att pappa blev nykter och fanns de första 12 åren av mina pojkars liv, min biologiska pappa har gett dom mycket. Han har även givit MIG otroligt mycket under sin nyktra tid. Det är jag honom evigt tacksam för. Men han har villat bort sig i drogerna igen. Och det smärtar. Oerhört. Eftersom jag valt att kapa banden till honom helt sen i februari i år har jag inte heller firat honom idag. Med blandade känslor. För det känns. Det gör ont. Och jag vet inte om det är rätt. Men det är ett beslut jag vill hålla fast vid. Jag kommer inte skriva. Inte ringa. Ingenting. Även om det gör ont. För jag tog ett beslut och jag måste hålla det löftet till både mig själv, mina barn och till honom. För hans skull. Han måste veta vad han förlorar på riktigt. Han måste känna det. Det är viktigt för hans beslut om tillfrisknande.

Min andra pappa då. Vi har haft våra duster genom åren. Många intensiva och långdragna duster. Han har fått ta ganska mycket skit. Sådär som en bonus ofta får göra. ”Du är inte min pappa” osv... han har aldrig försökt ta min pappas plats. Allt han velat är att vara min trygga punkt. Få förknippas med det stabila i min ändå så instabila tillvaro under uppväxten. Det lyckades han med. Jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet vart jag har honom. Jag älskar honom för att han stod ut med all skit han fick ta pga mig. En del av det berättigat men mycket pga av exempelvis min biologiska far. Min bonus är minst lika mycket min pappa som min biologiska. Min bonus firade jag! Han har alltid funnits och kommer alltid finnas.

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Nu är det länge sen. Jag gick in på instagram första gången på vad som känns som en evighet och såg att det är 5 dagar sen jag ens publicerat något. Jag har inte ens funderat på det förens nu, idag. Och vad är anledningen? Jag har så sjukt jobbigt med ryggen och är konstant trött. Det gör liksom ont hela tiden. Inte ont så pass att jag måste äta smärtstillande hela tiden men tillräckligt för att hela jag ska slås ut mentalt. Jag klarar av att åka till jobbet, jobba och åka hem igen sen sover jag. Är så dränerad på energi just nu att inget annat finns.

Jag fick ryggskott för drygt två veckor sen och har liksom inte varit mig själv riktigt sen dess. Det brukar gå över efter några dagar men denna gång sitter det i. Jag kanske inte riktigt hjälpte till när jag vägrade missa min första aw med nya jobbet som innehöll både dricka, god mat och både bowling, shuffleboard och golf... jag borde stannat hemma. Jag missade inte heller firandet av min kära svägerska dagen efter. Inte heller missade jag en av mina närmsta väninnors födelsedag. Jag borde nog ha tagit det lite lugnare. Men jag tänkte att ju mer jag höll mig i rörelse kanske jag skulle blivit lite bättre. För man ska ju röra sig. Inte sluta leva liksom...

Just nu känner jag mest att jag behöver tänka på att ta det lugnt. Jobba måste jag för just nu är det bara jag som är inne på kontoret på min avdelning på förmiddagen. Med andra ord - jag måste dit, kan inte bli sjuk. Men allt annat får stå åt sidan ett tag. Vi ska umgås med familjen i helgen och jag bara hoppas att jag blir bra till eventet nästa helg. Men det spelar iofs ingen roll för det är ett avkopplande spa-event så överansträngning är jag inte orolig för åtminstone.

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​