Precis just nu gick det upp ett ljus för mig. Han har aldrig ens brytt sig om att lära känna mig. Under alla år vi var tillsammans så har han inte ens gett det en chans att faktiskt försöka se vem jag är. Se saker från mitt perspektiv. Aldrig satt sig in i hur jag kämpar med olika saker. Brydde han sig någonsin?

Jag har gått här hela vårt förhållande och trott att han hjälpt mig inse vad jag är värd. Hjälpt mig att växa och bli stark. Jag var helt övertygad om att det var hans förtjänst att jag faktiskt började se mig själv och älska mig själv. Men det gick upp ett ljus för mig idag att det varit jag själv som inte längre klarat av att vara i ett förhållande där jag inte får plats. Där ingen förstår mig eller ser MIG och det jag kämpar med.

Well till viss del är det ju hans förtjänst. Han var väl den som pushade mig över gränsen. Den där kanten man står vid när det handlar om liv eller död. Där jag blev tvungen att ta ett beslut för mig själv för att inte falla helt och djupt.

Jag insåg precis det när jag ville dela något fantastiskt stort (för mig) med honom och hans reaktion var att skratta åt mig. ”Det var väl ingen stor sak” osv. Det är väl ändå det som kommer ur det som är det viktiga tyckte han och ignorerade helt det faktum att jag kämpat så jävla hårt för att komma till steg ett. Steg ett var enormt för mig och en piss i havet för honom.

Jag insåg precis att han aldrig någonsin försökt se allt jag kämpat med. Hur kan han ha missat det?

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Jag är mitt uppe i känslan. Jag känner hur jag förändras och det går fort. Jag är inte rädd. Jag är bara lycklig. Jag vet att jag gör rätt. Att jag gjort rätt. Allt går min väg. Jag har fått svar på allt jag någonsin bett om. Nu kommer det. Pusselbit efter pusselbit bara faller på plats. Det är som att universum bara är med mig liksom.

Jag är magisk.

Visst har jag mycket att lära om mig själv. Men är det inte lite så livet är då. En resa mot ett högre medvetande. Vi ska inte stå still. Vi ska inte fastna och blockera oss själva från allt som kan bli så bra. Vi ska lära oss. Hela tiden. Mer och mer. För att bli medvetna. För att kunna lämna över. Det är bara kärlek.

Kärlek är det enda. Det behövs inget annat, kärlek är allt.

Jag är så otroligt tacksam för alla människor jag träffat genom livet. Alla. Både de som gjort mig ont och de som gjort mig gott. För alla som lämnat mig. För alla som stannat. Med alla er har jag fått lärdom. Allt jag upplevt är det som format mig. Och jag tror att jag gjort mig av med bördor som följt mig i flera liv. Kan man säga att jag frigör mig från karma? Att jag äntligen löser det alla vi kvinnor burit på och med oss genom generationer? För det är precis så det känns. Som att vi äntligen är fria. Jag är äntligen fri! På riktigt fri!

Med det vet jag också att mina barn kommer få lära sig om kärlek. Bara fantastisk kärlek. För det är faktiskt det enda som behövs.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Idag har jag och alla 3 barnen firat min älskade på hans dag. Fars dag. Vi åt gott och efter middagen dukade vi upp med ost och kex samt lite blandat från charken. Och såklart vindruvor, oliver och allt sånt där. W är nyopererad sen i torsdags för korsbandet. Fotbollsspelare you know... det är andra knät denna gång. Men likväl så är det positivt och han kommer antagligen att kunna vara tillbaka inom något år. Well, well nog om det, jag är så tacksam att jag träffat en man som verkligen är närvarande och engagerad i barnens och i mitt liv.

Jag är speciellt tacksam att han finns i mina tidigare barns liv och inte bara i sin egen dotters liv. Jag är tacksam att han VILL vara en del av barnens liv. Varför är jag tacksam när det borde vara en självklarhet kanske ni undrar? Jo för att det inte är så självklart för alla. Mina pojkar har ingen närvarande pappa. Dom har saknat en fadersfigur hela sitt liv. Jag är tacksam för att han finns för dom, jag tycker även att det är otroligt viktigt att belysa den tacksamheten ofta för han är verkligen värd det. Det finns många som av någon outgrundlig anledning väljer att inte finnas i sina barns liv vilket jag finner helt oförklarligt. Hur kan man INTE vilja vara en del av sina barns vardag? Det finns många bonusföräldrar som inte alls tar till sig sin partners barn.

Jag är så otroligt tacksam för att alla mina 3 barn har en pappa som bryr sig och gör allt för att dom ska vara trygga, jag älskar dig William för att du är bäst! Världens bästa pappa!

Pojkarna har inte nämnt sin biologiska pappa en gång. Inte en gång. Dom har inte bett att få ringa. Inte heller att skicka sms. Ingenting. Jag har inte heller nämnt honom eller frågat om dom vill. Jag vill inte starta något i dom. Vill inte skapa känslan av att dom måste. Så jag låter det bero. Han ringde inte på deras födelsedagar i år. Faktiskt knappt något år. Varför ska dom jaga honom när han bara är intresserad för att försöka komma åt mig?! Jag är så glad och tacksam för att mina pojkar har William lika mycket som ellie. Det är så fint. Obeskrivligt.

Min pappa då? Mina pappor kanske det borde stå. För jag har 2. Det har jag haft hela mitt liv. Min biologiska pappa valde nämligen att knarka bort största delen av min uppväxt. Min mamma träffade min andra pappa när jag bara var 3 och sen dess har jag åtminstone haft en trygghet. Jag är dock glad att pappa blev nykter och fanns de första 12 åren av mina pojkars liv, min biologiska pappa har gett dom mycket. Han har även givit MIG otroligt mycket under sin nyktra tid. Det är jag honom evigt tacksam för. Men han har villat bort sig i drogerna igen. Och det smärtar. Oerhört. Eftersom jag valt att kapa banden till honom helt sen i februari i år har jag inte heller firat honom idag. Med blandade känslor. För det känns. Det gör ont. Och jag vet inte om det är rätt. Men det är ett beslut jag vill hålla fast vid. Jag kommer inte skriva. Inte ringa. Ingenting. Även om det gör ont. För jag tog ett beslut och jag måste hålla det löftet till både mig själv, mina barn och till honom. För hans skull. Han måste veta vad han förlorar på riktigt. Han måste känna det. Det är viktigt för hans beslut om tillfrisknande.

Min andra pappa då. Vi har haft våra duster genom åren. Många intensiva och långdragna duster. Han har fått ta ganska mycket skit. Sådär som en bonus ofta får göra. ”Du är inte min pappa” osv... han har aldrig försökt ta min pappas plats. Allt han velat är att vara min trygga punkt. Få förknippas med det stabila i min ändå så instabila tillvaro under uppväxten. Det lyckades han med. Jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet vart jag har honom. Jag älskar honom för att han stod ut med all skit han fick ta pga mig. En del av det berättigat men mycket pga av exempelvis min biologiska far. Min bonus är minst lika mycket min pappa som min biologiska. Min bonus firade jag! Han har alltid funnits och kommer alltid finnas.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?