Jag gick med Ellie till läkaren i tisdags för jag ville ha bekräftat att det var ok att lämna henne hos dagmamman efter att hon kraxat som en kråka några dagar och börjat få lite hosta. Målet var att se så hon inte hade halsfluss. Hon blev godkänd och jag lämnade henne. Natten till onsdag var hon dock varm som en kamin och värre på morgonen efter. Det blev vab för mig med henne. Värst var det onsdag till torsdag men sen gav det med sig med lite hjälp från alvedon. W stannade hemma med henne idag och dom tog det lugnt.

Det var riktigt jobbigt att ta sig upp och till jobbet i morse. Värsta dagarna att kliva upp är dom då alla andra ligger och sover vidare men man själv måste upp. Så jag latade till mig och tog tåget istället för cykeln. Fy jag vet. Dålig karaktär. Men på måndag är det back to normal, cykla dit och cykla hem.

Jag är iaf glad att lilltjejen mådde bättre idag för då kunde hon och w följa med till världens bästa Petra för att fira henne och äta vegansk meze! Så himla gott och det var superkul att träffa både nya och kända människor. Petra har så otroligt mycket för sig hela tiden iom sin passion för veganismen och mat så vi hinner inte ses så mycket. Nästa vecka står hon och visar upp sin egenkomponerade veganost på smaka på Stockholm och snart går den i produktion i större skala. Håll utkik på hennes blogg och i alla medier!! Hur fantastisk är hon inte liksom??!? Bloggen hittar ni << och instagram hittar ni <<

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Ja fy fasiken vad det är jobbigt. Jag har väldigt mörka tankar om att sätta mig på den där förbaskade cykeln. Jag vill verkligen inte, allt går emot mig men JAG går emot allt min hjärna säger och kropp känner för att hindra mig att må bra - så jag är riktigt grym! Jag känner mig verkligen lyckad när jag väl kommer fram. Det får ta den tid det tar, jag känner ingen press. I 2 dagar har jag cyklat till och från jobbet med stopp hos dagmamman för att hämta och lämna Ellie. Det är en ganska jobbig omväg pga att det i princip bara är uppförsbackar hela vägen. Dagmamman bor på en höjd nämligen.

Idag stannade jag säkert 20 minuter när jag hämtade Ellie och pratade för jag verkligen inte kände för att cykla hela långa vägen hem. Det är drygt en mil enkel väg, så jag cyklar alltså ungefär 2 mil varje dag nu. Jag är fast besluten att få igång mitt flås och gå ner i vikt nu, bli mer uthållig och må bättre. Hålla mig friskare. Det finns bara fördelar med att hålla igång. Frisk luft och bättre kondition har ingen dött av! Dessutom älskar Ellie att cykla med mig. Hon jublar högt när farten ökar. Ju snabbare desto högre glädjetjut!

Jag har även beställt hem en regnponcho till Ellie som passar till cykelsitsen. Jag måste köpa en ordentlig sån till mig själv med. Jag vill inte hindras av väder och ha ursäkter till att skita i att cykla så det är ett nödvändigt ont. Jag vill inte komma dyngsur till jobbet heller och bli sjuk pga det.

Jag behöver fixa hem min andra cykel från en kompis med för denna är verkligen obekväm och låg i styret. Det gör ont att cykla på den och jag sitter inte bra. Jag har höjt styret så mycket jag kan, höjt den fruktansvärda sadeln och ändå sitter jag kasst. Självklart bidrar det till att jag inte alls gillar det. Nu har vi ju cykelhållare till bilen, även om den är på lån. Vi kan passa på att åka förbi för att hämta den andra cykeln hos min kompis när vi är i närheten nästa gång. Hoppas den bli bekvämare och gör vägen roligare (och kanske lite enklare).

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Vi fick nog. Efter allt tjat. Efter alla tjafs och försök till att han ska ta tag i det själv. På eget bevåg. Det där med eget ansvar. Vi satte oss ner och skrev på hans cv igår. Vi skrev ett personligt brev. Tillsammans. Vi pratade och skrev. Kom fram till något helt fantastiskt. Han har talang. Visst har jag hjälpt honom. Lite. Men han har verkligen talang. Han kan. Men har varit nervös. Det är ju första gången. Nervositeten skapar total tilt i huvudet. Allt stannar. Han har ord men inga meningar formas. Så nu gjorde vi det tillsammans. Och allt bara flödade. Hans personliga brev är det bästa jag någonsin sett. Som en sång.

Idag tog jag med mig honom till kontoret. För koncentrationens skull. Han tog min laptop och började söka. Jag sa klicka i Stockholms län, sommarjobb och arbete utan krav på erfarenhet - sen söker du ALLT! Från första till sista. Och han började skriva. Skicka filer. Skriva och ansöka. Nu har han 3 intervjuer inbokade. 2 redan i morgon, varav ett han verkligen vill ha. Sen är ett inbokat på söndag som han också verkligen verkligen hoppas på.

Vem kan säga nej till det bästa personliga brevet genom tiderna?! Inte någon faktiskt. Jag är så stolt!

Efter allt jobbigt senaste tiden behövde han få känna att han kan. Självförtroendet stärktes och självkänslan sköt i höjden! Så bra jobbat. Han har gjort mycket korkat, hamnat i situationer han inte skapat själv. Vänner som inte är bra. Som drar ner honom. Han väljer med hjärtat. Det har jag skrivit tidigare. Han har nu växt. Tagit ansvar. Nu kan han äntligen bli sin egen människa. Ta eget ansvar. Styra själv. Göra sånt som hans ”vänner” inte gör. Han tog action och fick något avklarat.

Jag är verkligen stolt! Han tog steget mot ett friare liv!

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?