Faran är över. Kirurgen säger det. Vi kommer snart få träffa dig. Du är vaken. Den här känslomässiga bergochdalbanan jag gått igenom senaste veckan är helt galen. Gått från att inte veta om vi förlorat dig helt till att bevittna mirakel. Du är inte ens så illa däran som läkarna trodde du skulle vara efter operationen. Du skulle vara förlamad. Inte kunna tala. Ingen visste om du skulle ha något minne. Men du är vaken, du är med, vet vem du är, kommer känna igen oss, kan röra dig!!! Du kommer få lära dig att tala igen men vad fan gör det???? DU LEVER!!!!

Du måste ha 9 liv. Är du säker på att du inte är en katt?

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Hela jag har gått sönder. Det tog ett tag efter beskedet om att du ligger där du gör. Smärtan kom liksom successivt. Mer och mer. Måste varit chocken. Jag kunde inte ta in informationen förens flera dagar senare. Senaste 2 dagarna har varit fruktansvärda. Jag visste inte att sorg kunde innebära en sån fruktansvärt fysisk smärta. Den är så obeskrivligt brutal.

När jag är på djupaste botten idag får vi världens bästa besked. Jag har aldrig varit så krossad och lycklig på samma dag.

Du svarade.

Klämde en hand.

Du finns!!! Du finns fortfarande. Jag vet inte hur men du finns! Det är ett mirakel. Jag kan inte vara lyckligare nu. Även om vad som helst kan hända tillåter jag mig att känna den glädjen. Det finns liksom hopp om att du kommer tillbaka till oss.

Jag lämnar det där.

Jag älskar dig.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?

Har du provat det nångång?

Skriva precis allt du känner där och då utan att bry dig om hur det blir. Osammanhängande eller ej. Utan att stava rätt eller dubbelkolla. När orden bara flyger ur dig. Som om fingrarna skriver av sig själv. Har du gjort det?

Och sen läst dina känslor. Dina ord. Om och om igen. Om du inte har gjort det så gör det.

Du behöver ju inte göra som jag. Publicera allt så varenda kotte i livet både nära och långt bort får reda på hur allt ser ut på insidan. Det är få som förstår det ändå så jag struntar fullkomligt i vem som ser det. Kanske hjälper det nån. Jag får nån form av utlösning när jag klickar på publicera och dela. Som om jag skrev ner allt på ett papper och brände det. Men såhär kan jag läsa det om och om igen. Det är befriande.

Förut kunde jag inte känna.

Nu slutar jag inte känna. Tack.

Jag är så sjukt glad för att jag har hittat min kanal. Det enda som befriar mig. Jag slutar aldrig. Det är i mina värsta stunder jag behöver det. Ibland i de bästa. Men mest i sorg och ilska. Jag bad om att få känna och jag fick det. Nu känner jag hela tiden.

Och precis nu. I den här stunden känner jag mig så fruktansvärt liten och ömtålig. Precis nu önskar jag att jag inte var ensam. Övergivenheten. Att alltid behöva klara sig själv. Trösta sig själv. Ibland är det tomt.

Följ mig gärna på | instagram | ?facebook?