Känslostormar och vattendrag

Jag avslutade gårdagens inlägg med att jag inte mådde bra på kvällen. Jag vill prata lite om det, för att jag tror att det är viktigt. Det hela började nog som fysisk påfrestning efter en lång dag, men det blev en katalysator. Djupt inifrån brusade det upp känslor som jag burit lite för länge. Som en flodvåg svepte de över mig, om och om igen. Osäkerheten som kommer med att vara på resande fot, att inte veta var vi vill åka, att inte ha ett hem att komma tillbaka till. Känslorna förlöste varandra. Jag föll ner i ett oändligt hav av trötthet, förvirring, sorg. Att vara på en så vacker plats, mitt i förverkligandet av min egen högsta dröm, att vara vid liv. Att just då, ändå inte må bra. Saknaden av de jag älskar, saknaden av de jag älskat förr, kanske till och med saknad av människor jag ännu inte träffat. Saknaden av min skimriga dröm om Asien, som just då kändes otroligt avlägsen.

Den kvällen blev det många långa samtal med Kim. Om livets nyckfullhet och våra lärdomar längs vägen. Underbara Kim. Han som alltid förstår. Som ger uttryck för de tröstande ord som så lätt drunknar med mig i känslostormen. Ett nytt sätt att se på saken.

Vi reflekterade över allt vi lärt oss här nere. Hur mycket mer vi uppskattar livet nu. Alla gånger vi trotsat klumpen i magen och fortsatt framåt. Alla människor vi mött. Hur mycket ett djupt andetag faktiskt hjälper. Hur man kan planera lite grann, men inte för allt.

Plötsligt drunknar jag inte längre i det oändliga havet. Jag tar kraftfulla simtag i en strid ström. Jag har givits ett tillfälle att visa hur stark jag är. Livet är inte alltid ljusa solstrålar och hänförelse. Ibland är det svårt. Ett stilla vattendrag blir plötsligt ett störtande vattenfall. Efter fallet finner man sig ännu en gång omgiven av en lugn vattenmassa och rogivande natur. Även om det känns omöjligt medan man faller för upplevelsen med sig så mycket. En chans att få växa tillsammans med någon man älskar. För det gör vi här. Vi växer. Som ogräs. Fast ändå inte som ogräs. Som två vackra blommor som långsamt slår ut och tillsammans bildar en ljuvlig bukett.

Jag har tvingats inse att vissa saker inte blir bättre. Att sörja någon som inte längre lever. Det är en våg som aldrig riktigt slutar slå, en kallsup som permanent sitter kvar i lungorna. Vissa dagar märker jag inte av den, men när den väl gör sig påmind har det inte blivit ett dugg bättre. Det är precis lika hemskt och overkligt. Och ändå, mitt i allt det hemska hittar jag hopp, likt lugnet som vilar mitt i stormens öga. En vilja att leva livet fullt ut, att göra något bra här i världen.

Här kommer en sista poetisk liknelse..

Livet är en flod. Ibland flyter det på som det ska. Ibland blir det för strömt och vi får kämpa för att hålla huvudet över ytan. Ibland är det för vindstilla, då längtar vi istället efter mer fart. Emellanåt blåser det upp till storm, då önskar man inget hellre än att livet ska sakta ner igen. Det är svårt att hitta balans i en oförutsägbar tillvaro. Det bästa vi kan göra är kanske att hitta verktyg för att handskas med de olika tillstånden. Lära oss flyta med även när det känns omöjligt. Segla på hoppet om en ljusare morgondag.

Det finns så mycket att säga om det här. Det är kanske som känslorna, de tar aldrig riktigt slut. Jag älskar er!

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer