Graviditeten: Vecka 15-19

Anteckningar.

Vecka 15.

Älskar när Kim pratar med Knyttet!

Vecka 17.

Träffade sjukgymnast för att få hjälp med höften.

Låg dag, Kim försökte muntra upp mig. Föreställde mig i framtiden att Knyttet rider på hans axlar och började gråta.

Vecka 18.

Fick några möbler av Kims mamma. Började planera för babyrummet.

Vecka 19.

Tror jag kände en riktig spark idag!! Så coolt

Kims min, haha! Den här bilden är tagen precis i slutet av vecka 19.. eller om det till och med var någon dag in i vecka 20.

Nu hade vi kommit in i andra trimestern sedan två veckor tillbaka, vilket betyder att risken för missfall sjunker avsevärt. Jag var inte ojätterolig för det innan, men klart att tanken fanns där ibland. Det var skönt att kunna slappna av mer och våga ta in att det här var på riktigt.

Det var bra veckor över lag. Jag hade bra energi och orkade mer än innan. Sov och mådde hyfsat bra också. Tyvärr började min höft göra mer och mer ont. Har en inflammation på ena sidan som kommit och gått länge och nu i kombination med foglossning blev det värre. Besökte en sjukgymnast och fick börja göra övningar varannan dag för att stärka upp. Det har varit tufft för övningarna har känts extremt tråkiga, men de har blivit gjorda för Knyttets skull. Det har för övrigt varit Kims och mitt mantra under graviditeten. Så fort något har känts jobbigt sjunger vi i kör "för Knyyyyttets skull". Haha, ni vet med samma melodi som Ted Gärdestads för kärlekens skull, fast för Knyttet ♥

Några bilder jag glömde dela förra inlägget! Här var jag i vecka 12 ♥

Nu var vi mitt uppe i de så kallade spökveckorna också. Det är en period som många gravida upplever när de första symptomen som illamående och trötthet försvinner och man inte märker av graviditeten lika mycket. Både jag och Kim frågade oss om vi verkligen väntade barn? Allt var ju precis som vanligt!! Visst, jag hade starka känslor för Knyttet när jag stannade upp och tänkte på det, men vardagen lunkade ju på utan konstigheter och det var lätt att liksom glömma bort graviditeten stundvis.

Så småningom började magen synas mer och då blev det väl mer påtagligt. Dock tyckte jag länge att magen inte var särskilt stor och tänkte att det borde vara svårt att avgöra om jag var gravid eller bara hade gått upp i vikt.

I slutet av månaden blev graviditeten verklig på en helt ny nivå, när jag kände Knyttets första spark! Wow, vilken häftig grej! Innan dess hade jag gått och känt efter mest hela tiden. Jag undrade för mig själv om det mensvärksliknande molandet kunde vara bebis. Har hört att det är vanligt att man börjar känna av som ett fladder, som sedan övergår i tydliga sparkar, men så var det inte för mig. En dag när jag satt vid datorn kände jag helt plötsligt något jag aldrig hade känt förut! Det kom som en stark knäpp inifrån magen. Jag blev helt uppspelt och berättade för Kim direkt. Åhh, vilken känsla den där allra första gången! Efter det gick det ganska fort tills jag kände sparkar ofta. Jag har ju inget att jämföra med, men tror att vi har är en relativt aktiv bebis!

En lite obehaglig sak hände när jag skulle berätta om graviditeten för en av mina äldsta vänner. Vi hade varit ute på promenad en sommarkväll och satte oss på en parkbänk inne i stan för att fortsätta prata. Jag hade försökt i flera dagar, ja till och med veckor att hitta rätt tillfälle att berätta. Av någon anledning kändes det extra svårt att veta hur jag skulle säga det till just honom. Tillslut kläckte jag i alla fall ur mig det. Han blev jätteförvånad, men glad såklart! Stämningen var på topp när vi pratade ut om graviditeten och allt som väntade. Trots den prestigelösa omgivningen blev stämningen så himla festlig. Det kändes som ett stort firande där vi satt på vår bänk utanför coop!

Då helt plötsligt kom det fram en man och började prata med oss, som var uppenbart påverkad av både det ena och andra. Vi svarade på hans frågor och försökte vara trevliga, men när han slog sig ner bredvid mig och berättade hur fin jag var kände vi att det var dags att bege sig hemåt. Jag följde med min vän åt fel håll, tog en omväg hem och ringde Kim för att det skulle kännas tryggt. Haha, snacka om att sänka den festliga stämningen på två röda sekunder.

Svårt att få till en bra vinkel, hehe.

Jag är inte exakt säker på när det här hände, det är mycket möjligt att det var ännu tidigare i graviditeten.. En lustig sak som i alla fall hänt är att både Kim och jag har drömt om Knyttet. Jag minns inte alls vad som hände i min dröm, men jag minns tydligt honom. Den lille pojken med mörkbrunt hår och klarblå ögon som jag tog hand om. Min son, mitt knytte. Det känns sjukt att skriva, jag ryser nästan när jag minns tillbaka på det, men där och då var det helt självklart.

Kim drömde att de var på väg någonstans tillsammans och att Knyttet red på hans axlar. Det sjuka är att även i hans dröm var det en pojke med mörkt hår!? Ända sedan dess har vi båda antagit och pratat som att det är en liten kille vi väntar. Dock har min känsla svängt en aning nu det senaste (vecka 31 i skrivande stund), kanske blir det en tjej ändå? Vi blir lika glada för vilket som, men det ska bli extremt spännande att se om det ligger någon sanning i dessa drömmar.

Läs fler inlägg om graviditeten:

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer