Graviditeten: Vecka 37.
30/12 - 5/1
Jag har nu troligen sjunkit ner ytterligare i bäckenet och är isåfall fixerad som det brukar kallas. Jag tränar mina lungor för fulla muggar genom att dra fostervatten in och ut. Jag fortsätter också hårdträna min sugförmåga genom att suga på mina fingrar och jag har lagt på mig så mycket fettvävnad att jag har fått små veck och gropar i lår, knäväck och armar.
Anteckningar.
- Blev helt varm inombords när Kim sa att det ska bli kul att bli pappa.
- Tror jag har fått förverkar! Det blev ingen nyårsbebis i alla fall. Var ute och tittade på raketer, kände då hur det hoppade till i magen.
- Ultraljud idag!! Tog reda på Knyttets kön! Mitt hjärta, allt blev så mycket verkligare, älskar dig!
- Kan fortfarande inte förstå att vi vet vad vi väntar! Längtar så!
Råkade lägga in fel bilder i förra inlägget, sorry about that.
Nu är det nytt år!
Tolvslaget på nyårsafton var spännande. När Kim och jag gick ut hamnade vi precis intill några som sköt raketer ute på gatan och varje gång det small hoppade jag till. Vet inte vad som har hänt, har blivit så lättskrämd!? Tillslut tvingade jag med mig Kim en bit bort. Kände att det blev föör mycket när det började rycka till inne i magen av alla höga ljud.
"Oron" för att knyttet ska komma i december är utbytt mot känslan att man vill ha sin bebis här nu NU NU! Jag har helt släppt all stress över att saker inte känns redo. Det känns bara himla mysigt att det snart är dags!
Haha, det här med hormoner... Ett par dagar efter föregående paragraf skrevs kände jag mig så enormt stressad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag vet, jag vet, jag behöver vila och ta det lugnt och jag försöker verkligen göra det! Samtidigt vill jag så himla mycket för min lilla bebis. Vill att allt ska vara helt felfritt. Jag vet att det egentligen inte alls handlar om vilka saker som står redo eller ifall alla kläder är tvättade, men det blir väl ett sätt att försöka återfå kontrollen i en situation där man till stor del är utlämnad åt ödet. Jag kan ju inte direkt bestämma när förlossningen kommer igång eller hur den ska bli, även om jag har önskemål och planer. Aja, djupa andetag, landa i kroppen, för knyttets skull ♪
Förra veckan började jag få sammandragningar eller förverkar (fattar inte skillnaden?) som kom och gick ett par gånger om dagen. Det känns som mensvärk ungefär och gör rätt ont, men om jag stannar upp och andas igenom dem går det fint. De har dock lugnat sig nu. Har inte känt av en enda idag. (4/1 i skrivande stund.) Blev självklart lite fundersam på om något var på gång, men tror att det kan hålla på sådär ett tag innan det är dags. Annars känner jag inte av något särskilt tecken på att det är på väg att starta.
Nu idag beslutade jag att ta kontakt med min barnmorska angående ett par förlossningsrädslor som blivit mer påtagliga under veckan. Jag har nog berättat förut om att jag inte gillar sjukhus och har svårt att lita på vårdpersonal? Jag har försökt vara modig utåt och inte tänkt mycket på det under graviditeten, men nu orkar jag inte hålla emot längre. Jag tycker det är väldigt obehagligt med sjukhusmiljöer. Det är därför jag egentligen hade velat föda hemma. Har också dåliga erfarenheter i bagaget av vårdpersonal som förminskar en eller är otrevlig. Nu senast för bara ett par veckor sedan. Det känns extremt jobbigt och utlämnande att jag tvingas gå in ensam medan Kim får vänta utanför när förlossningen börjar. Jag står inte ut med tanken på att han inte får vara kvar på BB efteråt. Behöver verkligen stöd i att bearbeta dessa tankar och känslor.. Jag hoppas att jag kan få det.
Tog äntligen tag i att tvätta upp knyttets kläder här om dagen! Verkligen på tiden, haha. Dock skedde ett missöde (såklart..?) Har nämligen köpt några plagg av en tjej som använt en massa sköljmedel. Jag tvättar alltid parfymfritt och är extra mån om att bebisens kläder inte ska dofta starkt. No biggie, right? Bara jag tvättar det försvinner doften, tänkte jag i min enfald. ICKE. När jag tog ut de små kläderna ur maskinen luktade istället allt sköljmedel. Ni kan ju tänka er hur glad jag blev, med tanke på tidigare nämnda humörsvängningar.
Det blev en jäkla process att få bort doften. Ut på balkongen för att vädra bort det värsta. Måste sett skitdumt ut om någon såg, eftersom det snöade, haha. Efter ett par timmar lades allt ner i ett ättiksbad för att sedan tvättas på nytt. Jag kan ana en svag doft från vissa plagg fortfarande, men om jag vädrar dem igen borde det försvinna. Får dock vänta på bättre väder, haha.
Vågar nu börja dricka hallonbladste! Det ska tydligen göra att förlossningen går snabbare och gör mindre ont. Det innehåller bland annat oxytocin vilket är vårt må-bra-hormon och även det hormon som för förlossningen framåt . Det är osäkert om det faktiskt gör någon skillnad att dricka teet, eftersom det inte har forskats kring speciellt mycket, men jag tänkte prova eftersom det inte verkar vara skadligt heller. Har inte druckit mycket te den här vintern men nu tar jag gärna ett par koppar om dagen. (Håller mig dock till endast en kopp hallonbladste än så länge, det ska tydligen trappas upp!) Vet inte om det räknas som en craving, men det har känts ovanligt trevligt med en varm kopp i soffan, haha.
För några timmar sedan fick vi reda på knyttets kön...
Jag var på tillväxtultraljud för att kontrollera hur bebisen växer i och med att jag har graviditetsdiabetes. Jag frågade barnmorskan om det gick att se könet den här gången. Hon svarade att det inte var säkert att det gick. Bebisen är nämligen så stor nu att ultraljudsbilden inte blir lika bra som förra gången vi var där, i vecka 20. Hon lovade dock att kika och berätta ifall hon såg något eller inte.
Hur var det då inne i magen? Allt såg lyckligtvis bra ut! Normalt flöde i navelsträngen, lagom mängd fostervatten och en bebis som uppskattades väga ungefär 2800g, vilket är precis under medelkurvan. Skööönt! Hon konstaterade också att hon hade sett om det var en flicka eller en pojke och skrev ner det på en lapp åt oss. Kim, som var med på videosamtal berättade att han också visste nu. Jag hade, precis som förra gången, varit för upptagen med att vara fascinerad av hela grejen för att ägna en tanke på vad som fanns mellan benen. Är så glad att Kim kunde vara med över Skype. Det är magiskt att se hans ansiktsuttryck när bebisen dyker upp där på skärmen!
Hur som helst, tillbaka till frågan om kön. När Kim trodde han visste antog jag direkt att det var en pojk. Om det var så tydligt att till och med ett otränat öga kunde se måste det ju vara en snopp! Det känns dumt att erkänna, men jag blev lite, lite besviken. Jag tror inte det var för att jag hellre önskar en tjej egentligen, utan mer för att en dörr som varit öppen nu stängdes. Innan, när knyttets kön var okänt, hade det känts som att vi väntade både en pojke och en flicka. Nu helt plötsligt var det bara en pojke. Haha, det låter kanske jättekonstigt? Jag säger det ännu en gång: Gravidhormonerna i detta skede är inte att leka med. Jag har också under graviditetens gång fått för mig att det kommer bli svårt för oss att få en dotter, att vi kommer behöva försöka många gånger. Har hört talas om mammor som så gärna vill ha en flicka men bara får söner, det har väl skrämt upp mig. Hjälper inte att min mamma fick tre pojkar innan jag kom..!
Aja, som ni hör rusade många tankar genom mitt huvud när vi åkte hem igen. Vi satte oss tillsammans i soffan i lugn och ro. Kim skrev ner sin gissning på en egen lapp och sedan fick han äran att öppna barnmorskans kuvert.
Vänta, va!? Det är en flicka!? En liten tjej!?
Det känns helt sjukt. Jag kan inte fatta att det är sant!? Igen, inte för att jag hade någon preferens egentligen. Jag hade känt exakt samma sak om det var en pojke, Det är själva grejen att vi nu vet som känns.. Overklig? Enorm? Överväldigande? Jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer ta tid för mig att smälta det här. På något vis blev allt så mycket mer verkligt. Det känns både bra och läskigt. En liten flicka.. Wow, vilket ansvar! Tänk att jag får vara den här lilla tjejens förebild i livet..!? Jag hoppas innerligt att jag lyckas göra ett bra jobb.
Läs fler inlägget om graviditeten:
Kram
Anna
