Efter vårt besök till immigration var det dags att kika runt i Patong. Det är nämligen en av de största och populäraste städerna i Phuket. Vilket märktes! Patong var livat, mycket mer livat än Kamala. Människor i rörelse. Affärer och restauranger inklämda längs gatorna. Mängder med barer, utsmyckade med stora flashiga skyltar och blinkande lampor.

Överallt stod gatuförsäljare och visade upp sina produkter. Kim tyckte det var roligt att prata med dem och försöka pruta ner priserna. De var trevliga, men tittade surt på honom när de tyckte hans bud var för lågt. Jag är sjukt dålig på att pruta, alldeles för otålig, men det är roligt att se på när andra gör det. Det blir lite som ett spel mellan försäljaren och kunden, där båda gör allt för att få en bra deal.

Det var en tjej som kämpade läänge för att försöka sälja solglasögon till oss. Efter att vi tackat nej och gått iväg mötte vi henne ännu en gång. Det blev många turer fram och tillbaka. Till slut bestämde vi oss faktiskt för att köpa varsitt par, av modell fake Ray-Ban. Kvalitén är inte den bästa, men det var ändå kul att få med något hem efter att ha pratat med henne så länge.

Jag var även i stort behov av ett par nya skor och fick med mig ett par söta flip-flops med Hawaii-tema. Lite märkligt att köpa det när man är i Thailand kanske? Men titta på de små söta blommorna!!

Vi gick även förbi en kille som sålde kamerastativ och liknande. Jag har ett litet handhållet stativ som jag använder till kameran, men ville ha en liten manick för att kunna fästa mobilen på stativet.

En av hans stativ hade ett fäste som såg ut att passa till en mobil och jag frågade vad den skulle kosta. Kim var ju i sitt haggling mode så när killen sa 100 sa han 50 och det var done deal. 50 baht, 15 kr. Visst, den är nog inte toppkvalité och det är precis att mobilen får plats. MEN DEN KOSTADE 15kr!!

Vi gick även längs Bangla Road, en gata som är känd för sina vilda fester. Hög musik, berusning och prostitution är det som gäller där nattetid. Visst spelades musik även när vi var där, men det ekade tomt i de många barerna. De unga tjejerna, som om nätterna dansar på borden eller står utanför och lockar med männen in, satt nu i barerna och hade tråkigt.

Är lite kluven till om jag ångrar att vi inte gjorde ett besök till Bangla Road på natten. Även om det troligen inte är speciellt trevligt kanske det är värt att ha sett kaoset en gång? Aja, vi som bor i lugna Kamala tyckte att det var tillräckligt livat i Patong under dagen, haha!

Flera som vi pratade med sa faktiskt att vi är alldeles för unga för att bo i Kamala. Det var en av de roligaste grejerna med med Patong: att vi pratade med jättemånga. Människorna var vänliga och det var härlig stämning. HUR MÅNGA SOM HELST hejade på Kim med "eyy it's white Bob Marley!" Haha!

Äta skulle vi göra också. Kim köpte en kebabtallrik. I Patong fanns det tills hans glädje flera kebabställen. Jag åt en gammal hederlig fried rice. Olyckligt nog missade de att jag bad om vegetariskt. Vilket jag till min fasa insåg (efter att ha ätit några tuggor) när jag tittade närmre på en märklig "grönsak" och märkte att den hade ögon. Det var en pytteliten räka! Äckligt, men samtidigt är det sånt som händer. Jag kunde i alla fall gå tillbaks och få en ny.

I Patong finns två enkelriktade huvudgator som går parallellt längs stranden. Det kan vara bra att veta, så att man inte gör samma misstag som oss. Vi fick nämligen åka runt hela Patong eftersom vi kom från fel håll. Hade vi istället gått av precis när vi kom in i staden kunde vi gått ner på en av smågatorna som går mellan de större gatorna. Då hade vi sparat både tid och pengar. När det var dags att åka hemåt gick vi då ner mot stranden, eftersom gatan som ligger bredvid stranden är den som går i riktning mot Kamala.

Vi pratade med taxichaufförerna som begärde hutlösa priser för att köra hem oss. Vi försökte pruta men de totalvägrade! Som tur är finns appen Grab. Det är Sydostasiens motsvarighet till Uber och erbjuder ofta bättre priser. Grymt!

Har hört att "taximaffian" i Phuket kan vara riktigt hemsk. Till exempel när det skulle starta en busslinje blev busschauffören misshandlad av taxichaufförer och busslinjen stängdes. Konstigt att någon vågar köra med Grab under sådana förhållanden, men det kanske inte är tillräckligt välkänt bland turisterna för att taximaffian ska bry sig.

Vi gick längs en av huvudgatorna i väntan på vår bil. Vid det här laget var vi trötta, varma och solbrända. Då lyckades jag snubbla till och ramla. Det resulterade i ett uppskrapat knä och en mobil med trasig baksida. Typiskt! Ni vet när man bara blir trött på sig själv? Så frustrerande!!

När vi kommit hem och plåstrat om knät kändes det bättre. Åh, va skönt att allt gick bra med förlängningen av våra visum. Nu kunde vi pusta ut i vårt lugna lilla hus.

Kram

Anna

Hej solstrålar! Nu när vi har varit på resande fot ett tag har jag självklart blivit värsta proffset på allt som har med resor att göra.

Nej.. Helt ärligt är jag ganska förvirrad fortfarande. Men jag har ändå lärt mig en del under de här månaderna. Jag brukar försöka dela med mig av information jag snappar upp i mina berättelser, så att ni kan lära er av mina misstag, hehe.

Idag tänkte jag kombinera en liten berättelse med några konkreta tips i listform.

Hur man förlänger sitt visum i Thailand!

Jag vaknade av att solens strålar sken in genom fönstret. Sömnigt kikade jag mot klockan - sju. Två timmar tills det är dags att gå upp. Välbehövligt efter en natt med orolig sömn.

Det var måndag 23e juli och det var dagen vårt visum skulle gå ut. Därför var det också sista dagen att förlänga sagda visum. Det var en liten miss från min sida, jag trodde nämligen att visumet gick ut den 24e! Stress!!! Vad fasen händer om ansökan inte blir godkänd!? Vi kan ju liksom inte lämna hundarna? Hade värsta scenariot i huvudet att en av oss skulle få köpa första bästa flyg tur och retur medan den andra stannade kvar och eventuellt fick stanna en dag för länge, för att sedan göra samma resa.

Jag vet inte hur farligt det är att stanna över en dag i Thailand, kan man få problem att komma tillbaka in i landet igen? Det kostar i alla fall 500 baht (ca 140 kr) för varje dag du stannar över tiden.

Hur som helst!! Trots mitt tidiga uppvaknande slutade det med att vi stressade runt som galna hönor innan vi åkte. Självklart ville vi se till att få med oss alla nödvändiga dokument och kopior. Framförallt eftersom vi skulle åka till Patong, en annan stad i Phuket. Vi ville också komma iväg i tid eftersom vi hade hört att det var bäst att komma dit innan det öppnade, för att det skulle gå så fort och smidigt som möjligt.

Hah. Det där med fort och smidigt har ju inte direkt varit ett signum för får resa än så länge..

Från rookies till erfarna resenärer.

Den här bilden är tagen ca två veckor efter vi kom till Asien. Klicka HÄR för se vad vi hade för oss då.

När vi kom fram till immigrationskontoret var det redan fullt med folk utanför. Vi tog varsin ansökningsblankett och ställde oss i kön för att fylla i dem. Det gick sådär för mig. Jag skrev fel ett par gånger och det blev jättekluddigt. Var osäker på om det ens skulle accepteras eller om jag skulle behöva skriva om den, men jag körde på min vanliga linje: vi chansar så blir det nog bra. Bra Anna!!

När vi var klara ställde vi oss i ännu en kö. Denna gång för att komma in i själva kontoret. Vilken lycka när vi tillslut gick in genom dörrarna och fick skydd från den brännande solen. (Detta var sämsta dagen att glömma solkräm!!) Det visade sig att vi inte var riktigt redo att lämna in vår ansökan ändå. Dels kunde vi inte använda våra kopior på passen. Vi som tyckte det var så smart (och miljövänligt!) att kopiera båda passen på ett och samma papper. Men icke. Del av mig vill tro att det finns en bra anledning till varför varje kopia skulle ta upp en hel A4 sida, men jag undrar..

Inte mycket att göra åt det. När personen som har makt att bestämma om du får stanna kvar i landet säger att det ska vara på ett visst sätt ifrågasätter du inte.

När vi kom tillbaka med de nya kopiorna blev vi ivägskickade ännu en gång. Åhh! Frustrationens moder! Vad var fel den här gången!? Jo, våra passfoton var svartvita.

Jag undrar faktiskt om det måste vara färgfoton eller om det är en egenpåhittad liten regel. Immigrationsarbetarna här i Sydostasien är ju inte direkt kända för sin ärlighet. Det var grymt dyrt att kopiera och ta nya bilder i det lilla rummet som låg i anslutning till kontoret. Kanske tjänade de några procent för varje bild och kopia de tvingade oss stackars turister att betala för? Vem vet.

Hur som helst, till nästa gång ser jag till att ha med mig foton i både färg och svartvitt!

Vi fick sätta oss mittemot en immigrationspolis i militärgrön uniform. Vi lämnade över våra pengar, 1900 baht (ca 525 kr) per person. Medan vi väntade sneglade vi mot en skylt som beskrev alla steg i ansökningsprocessen. Där stod det att man inte fick tillbaka pengarna även om man skulle få avslag. Jag tänkte oroligt på min kluddiga ansökningsblankett. Skulle den bli godkänd?

Mannen pekade på våra departure cards som var kopior av originalen. Vi tittade nervöst på varann. Våra departure cards låg nämligen kvar i Kamala, en halvtimme bort med bil. Inte skulle vi tvingas åka tillbaka och hämta dem!? Det var olidligt att vänta medan immigrationspolisen funderade. Tillslut sa han att det var okej, men manade oss att alltid ha dem i våra pass.

Vi fick flytta till några andra stolar och väntade en stund till.

"Sofia!" Ropade en annan man ut. "Sofia!" Det tog en stund innan jag kopplade. Det är ju mig de ropar på! Haha, inte det lättaste att ha sitt andranamn som tilltalsnamn i dessa situationer. Jag hoppade genast upp och tog mitt pass. Snabbt bläddrade jag bland stämplarna. Förlängningen hade godkänts! Vilken lycka! Strax därefter hade även Kim fått tillbaka sitt pass. Vi lämnade lokalen lättade och smått utmattade av stressen. Vi hade då varit på kontoret ungefär en timme.

Att ta med:

• Pass.
• Departure card.
• Kopior på passet. Både förstasidan med foto + information och sidan med stämpeln som du fick när du kom till Thailand.
• Kopia på ditt departure card.
• 1900 baht (plus extra pengar ifall, ifall.)
• Två passfoton 6 cm x 9 cm. (På kontoret i Phuket gick det bra med mindre foton också.)
• Bläckpenna.'

Att tänka på:

• Kolla upp öppettiderna. Ofta stänger kontoret mitt på dagen för lunch.
• Kom dit i tid. Gärna innan de öppnar.
• Åk dit några dagar innan ditt visum går ut, ifall du skulle få avslag eller kontoret råkar vara stängt.
• Ha med fyra passfoton. Två i färg och två svartvita.
• Dina kopior måste vara på varsitt A4 papper. Det får alltså inte något på baksidan. Bilden på passet och departure cardet ska vara i mitten av pappret. Kopiorna ska vara signerade.
• Skippa kortbyxor, korta kjolar, linnen, badkläder och flip-flops. I Phuket är det inte jättestrikt, men eftersom det trots allt är ett statligt kontor har de klädkod. Dumt att chansa, eller hur?
• Se till att du kan din Thailändska adress. Vare sig det gäller ett hotell eller en lägenhet du hyr är det väldigt viktigt att du har adressen.
• Om du vet att du ska göra fler förlängningar kan du ta med dig en T7 blankett till nästa gång. Himla smidigt att inte behöva stå och fylla i den utanför kontoret nästa gång! De godkänner inte om du skrivit ut din egen blankett.
• Förlängningen börjar den dag ditt visum går ut. Jag har hört vissa som säger att om du till exempel gör din förlängning efter 15 dagar i Thailand får du bara 30 dagar utöver dessa 15, totalt 45 dagar. Vad jag vet stämmer detta inte. När du kommer in i landet får du 30 dagar (eller 60 om du har ett visum) och förlängningen ger dig totalt 60 (90) dagar i landet. Det skulle vara väldigt konstigt om det var olika regler på olika kontor, men det är självklart möjligt. Välj för säkerhetsskull att förlänga några dagar innan ditt visum går ut. Kom även ihåg att reglerna kan ändras. Se till att du har uppdaterad information.
• Allt jag har skrivit gäller vare sig du har visum eller visa exemption. (Vi hade det sistnämnda.)

Kram

Anna

En lunch i Kamala. Pad Thai, klassikern och favoriten. Nudlar, ägg, böngroddar, lök tofu, tamarind och jordnötter wokade till salig perfektion. Kärlek till denna thailändska nationalrätt.

Smoothien var också god. Smakerna jordgubb och kokos visade sig vara en fin kombo.

Det var väldigt trevlig personal på Chez Yoyo, som restaurangen heter. Sådär extra välkomnande och vänliga. Varma.

Underbara Thailand, här gör man ofta det lilla extra för att gästen ska känna sig uppskattad och uppassad.

Vår vistelse var ovanligt lugn, eftersom vi var de enda gästerna där. Kan tänka mig att det blir mer livat på kvällen. Att det är lågsäsong bidrar självklart.

Det gör mig ingenting. Känns nästan lite lyxigt att ha restaurangen för sig själv.

Kram

Anna