Hej mina älskade solstrålar! Här kommer ännu några bilder från UNESCO-världsarvet Angkor. Denna gång från ett tempel vid namn Thommanon. Har inte så mycket att berätta om detta lilla tempel, men har desto fler mysiga bilder att visa er. Skickar med en stor PUSS till alla som kommer in och läser, uppskattar det som tusan! Tack, tack, tack! ♥

(Du har väl inte missat att du kan klicka på de små bilderna för att se dem i större format?)

Kram

Anna

Nu är det dags för Frasses presentation!

Åh, Frasse. Den lilla stollen.

Det känns väldigt svårt att fånga honom med ord. Minst lika svårt som det var att fånga honom i verkligheten.

När vi kom till huset var Frasse runt sju månader gammal, fortfarande en valp. Till skillnad från Chille, som följde med familjen från Sverige, är Frasse född i Thailand. Han köptes på en marknad i Phuket.

Man kan ju inte annat än falla pladask för lilla Frasse. Varje liten del av den där hunden får mitt hjärta att skutta. Blir alldeles varm när jag tänker på honom, smälter inombords.

Från de spetsiga öronen till den fluffiga svansen. Den mjuka pälsen, den blöta nosen, de mörka ögonen.

En sådan udda sak som att hans ögonfransar var det mest bedårande jag sett i hela mitt liv. HANS ÖGONFRANSAR!?

Vem har ens gulliga ögonfransar!? Fattar ni hur gullig man måste vara för att ha gulliga ögonfransar!?

Vi ska inte heller glömma den lilla tungan som mer än gärna bjöd på både en. två och tre pussar.

SER NI FRANSARNA!? DFJGLKAF

Pomerianer är kända för att ha mycket energi och Frasse är definitivt inget undantag. Hur mycket vi än lekte hade han alltid energi kvar. Han kunde flåsa som en galning, men gav ändå inte upp. Han fortsatte springa, hoppa och bita efter sina leksaker. Eller stundvis våra händer, haha.

Han tyckte det mesta var roligt. Allt som oftast var han med och skulle utforska vad som hände. Dragkamp, apport och att gräva var några andra favoritaktiviteter.

Det där med att gräva var speciellt roligt bland lakanen i sängen. Allra helst när vi andra ville sova :)

Det blev mycket lekande. Vi hade jätteroligt tillsammans!

Konstant kämpade vi om leksaker för att se vem som var starkast. Kim och jag kunde klampa omkring som stora monster, som den lilla hunden tappert fick försvara sig mot.

Varje dag sprang vi otaliga gånger genom huset och ut i trädgården. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Frasse älskade att jaga efter oss. Tills vi tvärt vände och började jaga honom istället. Plötsligt fick han rusa iväg åt andra hållet.

Runt, runt sprang vi. Tills vi var alldeles snurriga.

Det hände att vi gömde oss för honom. Han var så söt när han förvirrat stannade upp, vände sig om och letade. Ibland hoppade vi ut bakom ett hörn för att skrämma honom.

De små tassarna gick i ett över de blanka golvplattorna.

Det dröjde aldrig länge förrän Frasse dök upp med en leksak i högsta hugg, redo för mer.

Jag brukade säga att man skulle ha honom i ett hamsterhjul och göra om hans spring till elektricitet. Det skulle lösa energiproblemen lätt!

Åh, vilka godingar! ♥ Efter allt lekande var det skönt att kunna krypa ner i sängen.

När vi kom till huset sa mamman i familjen något i stil med "Ibland undrar jag om det är något som inte står rätt till med den hunden" Och det är verkligen så. Frasse är otroligt söt och älskvärd, men han är inte helt normal.

Jag säger det med glimten i ögat och så mycket kärlek det bara går, men att ta hand om Frasse var stundvis en prövning.

Han hade till exempel svårt att lyssna. Ibland kunde man säga till honom många gånger utan att han reagerade. Det var som om det man sa gick in genom ena örat och ut genom andra.

Även när det kom till hans storebror Chille hade han lite svårt för att bete sig. Han kunde försöka ställa sig på Chille eller bita honom i svansen. Chille har, som ni hör på namnet, inte samma sorts energi som Frasse. Visst, han sa ifrån på skarpen ibland. Det hände till och med att han jagade honom en stund för att få honom att sluta. Men Frasse tyckte ju bara det var roligt!

Chille kom ofta till oss för att söka skydd. Jag tyckte det var hemskt att Frasse aldrig gav sig och lät honom vara. Men det var sådan han var. Envis och ihärdig till den grad att det blev rent idiotiskt.

Ändå fick Chille ofta äta först, vilket jag tror är ett tecken på dominans? Var Frasses beteende ett sätt att försöka hävda sig gentemot storebrorsan eller ville han bara leka? Kanske lite av båda?

Frasse hade också en min han gjorde, som fick honom att se ut som en argsint liten vilde.

Han rynkade på nosen, lade öronen bakåt, visade tänderna. Försökte se riktigt läskig ut. Gärna medan han morrade lite. Dock fick det inte önskvärd effekt. Han var så liten och söt att det bara såg komiskt ut.

Eller som när han nafsade en i handen och man gnällde för att visa att det gjorde ont, för att se om han skulle sluta. Vet ni vad han gjorde då? Han bet hårdare!! Han såg nästan ut att bli lite glad!? Det kombinerat med att han bet bort ögonen på alla sina gosedjur gjorde att vi skämtsamt kallade honom för vår lilla psykopat.

Haha, undrar om hundar kan vara psykopater?

En annan mindre kul grej med Frasse var att han inte var rumsren! Många gånger vaknade man på morgonen av att det stank hundskit.. eller så hittade man en liten pöl intill dörren. Ibland var han duktig och sa till om det var dags. Men emellanåt var det som att han totalt glömde.

Någon gång ställde han sig och bajsade mitt framför Kim, sekunden innan han skulle bli utsläppt. En annan gång när vi satt vid tv:n sprang han in i köket jättefort. Vi gick dit för att kolla vad som hände, då hade han fått diarré och liksom bajsat i en cirkel på golvet. DET SÅG HELT SJUKT UT.

Båda hundarna tiggde som tusan vid matbordet också. Vi gav dem i princip aldrig något, men Frasse lät oss inte vara ifred vid en enda måltid på fem veckor. Tänk er att behöva stå emot de där små ögonen varje dag? Tortyr! Chille var lite mer kräsen, Frasse var sugen på allt. Det var säkert därför han blev dålig i magen förresten. Han försökte konstant äta saker han hittade i trädgården.

Åh Frasse..

Älskade lilla Frassan.

Eller Frallan som jag retsamt kallade honom.

Även om han kunde vara svår att ha att göra med var han så otroligt gosig och härlig. Tänk er att mötas av det där lyckliga ansiktet varje dag eller att få borra in sig i den mjuka pälsen. Oslagbart!

Och hur många skratt medförde inte hans många upptåg?

Han kunde definitivt lära en något om att utsidan inte alltid matchar insidan. Att lyckokänslor och irritationsmoment kan gå hand i hand.

Haha, visst är det spännande med kontraster?

Kram

Anna

Idag tänkte jag presentera hundarna som vi tog hand om i Thailand. Vi börjar med Chille!

Chille. Underbara Chille.

Som ni hör på namnet är han en lugn liten kille. Han spenderar gärna sin tid med att lapa sol eller sova i soffan. Helst intill någon som kan skydda honom när lillebror Frasse vill bråka. Om nätterna hoppade han alltid upp och kröp nära någon av oss. Såå hjärtvärmande och gosigt. ♥

Chille är smått nervös när det kommer till nya människor. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tog det en stund att komma fram och hälsa på oss främlingar första gången. Jag vill minnas att han till och med var lite skakig.

Det fanns dock några tillfällen när Chille blev som utbytt och inte alls var sitt vanliga lugna själv.

Till exempel när det hände något livat. Då kunde han bli så pass uppspelt att han fick svårt att andas! Vi fick magsjuka precis när vi kommit till huset och mellan kaskadspyorna var vi tvungna att försöka lugna ner Chille så att han kunde andas. Lilla stackaren!

När vi kom hem efter att ha varit borta från huset blev han också helt uppspelt. Jag vet inte om Frasse var dum mot honom när vi var borta eller om han helt enkelt föredrar mänskligt sällskap. Han blev GLAAD. Hoppade omkring som en tok för att välkomna oss. Det såg ut som om han hade fjädrar under tassarna! Haha åh, lilla hjärtat. Blir så glad när jag tänker tillbaka på det.

Endast ett fåtal gånger såg jag honom leka. Ofta skulle Frasse, som har mycket mer energi komma och ta leksaken (och uppmärksamheten.) Det Chille tyckte var allra roligast var att jaga en sopkvast. Då började han skälla otroooligt högljutt och jagade den runt, runt. Det var underbart att se honom så glad, men det gick inte att leka länge eftersom man fick ont i öronen..

Chille var väldigt skötsamt. Det var lätt att ha med honom och göra. Det enda som kunde vara jobbigt var att han skällde när någon gick förbi huset. Poolkillarna vågade sig knappt in på tomten. En gång jagade han till och med efter hyresvärden och försökte nafsa honom i benet.

Frasses skall var mer som ett ynkligt ylande, medan lilla Chille skällde riktigt ordentligt. Ofta började Frasse yla lite lätt och triggade då igång Chille. Det lät som om den ena hade utkikspost och den andra var det tunga artilleriet, haha. Det såg även ut så på deras gångstil. Frasse såg ut som en liten prins när han trippade fram, medan Chille gick som en muskelknutte.

Det typiska är ju att dessa små hundar tror de är stora nog att ta ner vem som helst. Många gånger höll vi på att bli galna på detta eviga skällande. Chille hade åtminstone vett nog att sluta när vi sa till honom (för det mesta..)

Frasse å andra sidan.. Berättar mer om den lilla galningen i ett annat inlägg!

Kram

Anna