Åh, igår lyckades vi äntligen få till det där med bärsjalen. Tack för all pepp! Vi sjalade upp efter morgonamningen, Sammie somnade direkt och sov sedan gott ett par timmar. Olidligt mysigt att känna hennes lilla kropp tätt intill min. För att inte tala om de små snarkningarna. Jag smälter.

Det var härligt att ha henne så nära och samtidigt kunna använda armarna. Det bästa av båda världar liksom. Dock kom jag på mig själv med att hålla om henne den största delen av tiden ändå. Kändes läskigt att släppa taget, även om hon snusade tryggt där inne.

Vågade åtminstone släppa tillräckligt länge för att kunna plocka i ordning i vardagsrummet. Jag har inget problem med att ha det stökigt här hemma, men till slut känns det som att röran omkring smittar av sig. Jag kan både fokusera och slappna av bättre när det inte är saker utspridda överallt. Självklart får man acceptera stöket, men till en gräns. Det gäller att hitta den gyllene balansen, som med allt annat just nu.

Jag har verkligen sett fram emot det här med bärande. Därför känns det som en riktig vinst att få det att funka. Hoppas innerligt att det fortsätter i den riktningen! Det känns liksom mysigt och naturligt, som att jag är menad att bära runt på henne hela dagarna.. och det är väl just det jag är, haha.

Kram

Anna

Vi försöker lära oss det här med bärdon så smått. Skulle vara skönt att ha hennes nära och samtidigt kunna använda armarna. Första försöket med bärsjalen slutade i massa skrik, men andra gången var hon ganska nöjd en stund innan hon blev panikhungrig. Kan vi alla hålla tummarna för tredje gången gillt?

Kram

Anna

Hon skriker alltid en liten stund när vi lägger ner henne i vagnen, men under promenaden somnar hon gott. Ofta fortsätter hon sova en stund när vi kommer hem, då får jag en kort paus från mammarollen.

Jag insåg inte innan jag fick barn hur mycket tid jag hade att slösa på lite allt möjligt. Nu är varje minut för mig själv en uppskattad andningspaus. Att städa, som tidigare var ett nödvändigt ont, har blivit näst intill trevligt. Då känner jag mig som en normal människa igen.

Haha, att vara mamma är heelt fantastiskt, men också krävande! Det är lätt att tappa bort sig själv bland amning och blöjbyten. Jag älskar innerligt att ha Sammie sovande på mig i timmar i sträck, men till slut blir jag rastlös. En kort paus gör världens skillnad och jag kan sedan njuta av ännu ett amningsmaraton.

På tal om det, nu hör jag hur det börjar knorra ute i vagnen. Jag kommer lilla älskling.. ♥

Kram

Anna