Låt oss bara få existera i våra egna kroppar

"Se naturlig ut, jag vill nå min fulla potential, jag gör det för min egen skull, jag mår bättre om jag känner mig tillfredsställd med min look, det här har faktiskt stärkt mig”.

Jag kommer nog aldrig bli en person som helt och hållet struntar i vad folk tycker om mig. Jag vill självklart, precis som dom flesta andra att folk skall uppskatta mig som person, tycka om mig, tycka att jag är kul, snäll, öppen och gärna lite knäpp också, knäpp är bra. Jag vill få andra människor att må bra och tänka "fan hon bryr sig verkligen på riktigt”. Jag tycker den meningen är så fin, det betyder lite extra mycket för mig att få höra att jag verkligen lyssnar, förstår och bryr mig. Jag är en känslig person som känner allt på djupet och tar till mig mycket känslomässigt oavsett om det handlar om mig själv eller rör någon annan. Därför tror jag att jag blir den som andra lätt öppnar upp sig för vilket verkligen berör mig. Folk som av någon anledning rör sig runt mig men som inte uppskattar min närvaro dom skiter man väl ändå fullständigt i? Är det störande på något sätt? Eller kan man bara vifta bort det? Nej, man vill gärna motbevisa. Jag har nog aldrig riktigt tagit illa upp av att höra att någon tycker jag är ful däremot får jag en klump i magen om jag får höra att någon inte tycker om mig som person. Jag är van vid att oftast klicka med människor, vilka dom än är och vad dom än sysslar med därav tänker jag direkt att det är mig det är fel på om någon inte verkar uppskatta mitt sällskap. Jag överanalyserar i dagar och grubblar ännu längre än så. Lika lite som jag egentligen borde ändra mig för att tillfredsställa andra lika lite kan jag påverka folk som tar sig rätten att öppna munnen och kommenterar hur jag ser ut. Om jag inte faller dig i smaken, eh okej? Eller va? Vad skall jag säga? Att hylla vissa skönhetsbehandlingar, vårda min hy, klippa håret, raka mig, le eller ej på bild, puta med läpparna, fixa mina bryn, naglar, fransar, kindben, göra botox, fillers högt och lågt, bleka tänderna tja, listan kan göras lång på saker jag väljer eller inte väljer att göra men på vilket sätt angår det någon annan? Människor som tar sig rätten att tala om för mig vad som är rätt och fel här? Vad som är sunt och inte, vad som är snyggt och inte, vad som är fullt, vad jag absolut inte passar i, vad som är larvigt, idiotiskt, bidrar till skönhetshetsen, är icke feministiskt osv. Vilka är ni?

Det finns inget rätt eller fel i dom här frågorna och det kommer det aldrig heller att göra, förstår inte folk det? För vi alla tycker helt olika om precis allt. Oavsett vad är vi alla bara människor och slavar under patriarkatet på ett eller annat sätt. Vi har en helt fucked up bild av hur man skall se ut. Att vi sedan dessutom förhåller oss till den bilden och pushar oss själva samt varandra till att bygga upp någon slags photoshopad verklighet skapar bara en verklighet där jag med handen på hjärtat kan säga att jag i princip inte känner en enda kvinna som inte har haft en konstig, övertänkande relation till mat, känt sig ful, tjock, för smal, haft ångest, panikångest, pengaångest, klagat på sitt yttre eller klagat på sitt liv i allmänhet för det plötsligt inte är tillräckligt nice om dom jämför sig med någon annan dom följer på instagram. Dom flesta som strävar efter den här ”verkligheten” (även jag många gånger) måste också berätta om det i detalj för hela världen på sociala medier "Nu är klockan 05.30 och jag har banne mig tränat 54 gånger (se övningar på instastory), nu blir det en riktigt torr och äcklig grötig röra med lite gräs på toppen (sååå gott med gräs på) innan jobb till 20.00 sedan vankas det event. Blir dock inte långvarig för jag måste få mina 4 timmars sömn..........." Allvarlig talat, ingen mänskliga KAN må bra av att leva så här? Personen i fråga har garanterat mega ångest och är ganska olycklig som grädde på moset. Ytterligare stressfaktor: Lägger man inte upp hela sitt liv, varje dyr grej man köper, varje hälsosam tallrik, perfekta lägenheten, kärleken till sin partner på sociala medier så är det som om det inte händer på riktigt dessutom (EHHHHHH?!) eller har jag missuppfattat hetsen? Hur sjukt är det inte? Och vips där har vi alla tillsammans startat en hetscirkel och jagar en perfektion som inte finns, i precis allt vi gör.

Jag vet inte ens vart jag vill komma eller hur jag skall känna kring den här världen som man står mitt i, är så sjukt tvådelad. Hatkärleken. Vad man än väljer att göra eller hur man än väljer att se ut, leva sitt liv eller hur mycket man än väljer att dela med sig utav så kommer det alltid att finnas någon som inte håller med dig. Jag behöver inte vara helt normal i andras ögon, jag vet inte ens om jag vill vara normal, vad är det ens? Nej exakt. När är man konstig? När är man udda? När är man en bra person, äkta, en sann vän, bra flickvän, dotter, syster? När är man en dålig förebild och hur fan är man en bra? Jag försöker bara vara så ärlig och öppen som jag kan, jag försöker fokusera på det som är viktigt och det tycker jag är starkt nog i en värld full av ganska mycket lögner och i en värld där man stämplas som svag så fort man mår dålig och inte orkar upprätthålla en fasad längre.

Låt oss bara få existera i våra egna kroppar..

Gillar

Kommentarer

Elin vb
Elin vb ,
Word sistha !!!! 😊
berggrenjulia
berggrenjulia,
❤️❤️❤️❤️❤️
nouw.com/berggrenjulia
Isabella
Isabella,
Så himla rätt skrivet. Känner verkligen igen mig. Sjukt att man ibland kan få ångest efter en utekväll om man glömt lägga upp det på instastory för "då vet folk inte att jag var ute och kanske tror att jag bara slappat hemma utan vänner" SAMTIDIGT som jag får sån ångest om jag faktiskt inte gör någonting och scrollar igenom andras instastory och dom är ute. Usch varför är det så? Typ "fan den personen är på TOSO, om jag hade vart ute skulle jag kunna gå dit och möta hen" ÄVEN om man faktiskt vill ha en hemmakväll. Så jälva trött på det...
berggrenjulia
berggrenjulia,
Men alltså, jag OCKSÅ!!!! Jag har bara jobbat och varit hemma varje helg/dag hela januari månad. I början fick jag intala mig själv att ”det är okej, det är lugnt, jag missar nog inget osv”. Efter en vecka var jag lugn enda in i själen. Varför får man FOMO och ångest? Vad har jag missat när jag varit hemma? Öööööh INGENTING!!!!!!! Jag har missat bakfylleångest och att ha en trött kropp typ, allt är sig likt, inget speciellt har hänt.. Vi måste ge oss själva ett jävla break någon gång, man behöver inte vara med på allt och man måste få säga nej! Nej nej nej, att det skall vara så svårt? Usch är så förbaskat trött på det jag också! Januari månad har varit så otroligt skön kan jag lova, så skön att jag skall ha en lugn februarimånad också, för jag orkar inte längre bry mig om allt hela tiden varje dag längre.... JAG ÄR TRÖTT. Punkt. Taco hey på skiten. Pussss ❤️❤️❤️nouw.com/berggrenjulia
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229